Här sitter jag i vanlig förmiddagsordning och tittar på Efter Tio. Jan Guillou är med och i ett tidigare samtal denna morgon talade han med Malou von Sivers om jakt. Jag satte på tv:n mitt i diskussionen, men det tycktes först ha handlat om Guillous uppväxt vilken han i viss mån skilldrar i Ondskan. Tilläggas ska, att jag min usling inte läst den .. än.
Den diskussionen (om barn- och kvinnomisshandel) mellan Malou och Guillou (snygg namnkombination det blev 😉 ) avslutades med att Guillou sa att han aldrig slagit ett barn eller en kvinna i sitt liv och hellre skulle dö än att göra det. Bra sagt!
Men… när nästa ämne snabbt kom på tapeten direkt efter detta uttalande blev det tilt i Annas huvud (ska inte fortsätta tala om mig själv i tredje person).
Så började de tala passionerat om jakt, och Guillous kringresande i världen för att jaga diverse djur på diverse kontinenter. Tex lejon Afrika, och isbjörn (?!) någon helt annanstans. Nu talade han om den makt och styrka han känner av att jaga vilda stora djur och skjuta dem. Jag kan för mitt liv inte begripa detta?! Jag är inte emot jakt i all dess mening. Jag skulle föredra om vi alla levde i jägar- och samlarsamhällen som förr i världen (och då slippa den köttindustri vi har idag), men jag kan för mitt liv inte förstå hur man kan finna njutning och styrka i att sitta och slöa med en bössa och skjuta djur på långt avstånd. Vad är makten/styrkan i det?! Det är ju detsamma som att smyga upp i ett klocktorn och skjuta förbipasserande med ett sniper-gevär? Ingen utmaning alls med andra ord, mer än mot sin egen etik, men ingen ‘kamp’ som kan resultera i styrka och makt hos den som kom ur striden med livet i behåll.
För mig skulle det vara samma ynkliga handling om jag slog ett litet barn, som om jag satt gömd i skogen och sköt ett djur som var ovetande om min närvaro.
AddAnna 