Anti-dator-period pågår…

Usch vad jag är ointresserad av att sitta vid datorn nu för tiden… eller ja, just nu sedan någon vecka ungefär. Nu har jag suttit här under min frukost och känner mig redan less. Total blogg-torka och inget tålamod för laddning av sidor eller annat. Så det kan bli ibland. Oftast skriver jag ju ett inlägg (minst!) per dag, men nu har jag total torka i hjärnan, ingen som helst fantasi eller inspiration – vad gäller bloggen.

I övrigt mår jag bra. Har haft möte med åtgärdsteamet (soc, arb.förmedlare och arb.terapeut) i förra veckan och då talade vi bland annat om att jag ska undersöka möjligheterna att  i framtiden slutföra tidigare avbrutna utbildningar. Jag har just skickat ett mail till min gamla studierektor i socialantropologi, vilka studier jag avbröt efter nästan två år – precis innan jag skulle lämna in D-uppsatsen. Jag frågade honom om hur möjligheterna ser ut för att slutföra D-kursen. Jag hoppas på ett positivt svar.

Jag ska även höra av mig till distanskursen till undersköterska som jag påbörjade (för andra gången…) i januari 2007, och hoppade av (…igen…) efter några månader.

Om jag kan sluföra både socialantropologin och undersköterskautbildningen så skulle det göra MYCKET för min självkänsla, och dessutom ge mig en yrkesutbildning, och dokumenterad kunskap om kulturmöten osv. Med båda de utbildningarna slutförda skulle jag kunna arbeta inom många olika områden i vården i Sverige, men även utomlands – så jag hoppas verkligen att jag i framtiden ska kunna slutföra dessa studier med goda resultat!

Vad mer har hänt under min datortorka…? *funderar* … Jo jag har umgåtts lite mer med min granne och vän Åsa. I går satt vi i telefon i två timmar – rätt fånigt med tanke på att vi bor typ 100 meter från varann…. 😀 Och på fredag ska jag till henne på middag. Det ska bli trevligt!

Annars har jag lagt en del pussel också. Sitter då i köket och lyssnar på radio samtidigt som jag försjunker i ett pussel. Jag är så förundrad över den fokusering och envishet jag kan ha vid ‘pusselläggning’, sömnad eller annat pyssel – jag som annars har ganska dåligt fokus.

Jag har också börjat med lite mer vardagsträning med mina hundar; att de ska ‘uppföra sig’ bättre när vi träffar andra hundar, att Bonzo inte ska springa fram till människor och att Tasha ska ha mer tilltro till människosläktet. Inte bara jag, utan även mina hundar har ett mer spännande och utvecklande år framför sig. 😀

Jag har också införskaffat ett Alfapet (delad vårdnad med pappa) 😉 och jag har hittills klått honom två gånger av två möjliga *stolt och mallig*. JAG klår familjens språkvetare – det ni! Snart kommer bror hem, och fru såklart. De ska vara här i Sverige över pappas 70-årsdag i början av april – och då ska jag banne mig se till att klå dem i Alfapet också!

Min svägerskas härliga, skämtsamma och glada moster gick bort för drygt två veckor sedan. 77 år gammal somnade hon i sin tv-fotölj och gick över regnbågsbron. Camilla (min svägerska) kommer hem för begravningen och stannar i Sverige kring månadsskiftet februari-mars, åker sen hem till Kenya igen och så kommer hon och Peter upp igen i slutet av mars. Hon täcker således många mil under kommande veckor/månader.

Under tiden som Camilla åker fram och tillbaka mellan Sverige och Kenya så ska min bror Peter åka på intensivkurs i Swahili i Tanzania, och på kurs i Malawi. Vad ska jag göra under denna tid…..? Nja… kanske köpa ett nytt pussel… ta en fika…. hrm, suck för mitt trista liv.

Men nej, skämt åsido – jag har inget jätte-happening liv, men jag mår ändå bra. Jag kommer alltid vara tacksam och nöjd med mitt liv så länge jag inte mår som jag gjorde för några år sedan. Så länge jag inte vill dö så är jag jätteglad att leva – och jag kommer förhoppningsvis aldrig mer må så skit som jag gjort förr.

Men jag börjar allt bli trött på att vara sjukskriven, inte ha något att bidra med, något att göra som gör skillnad för människor och samhälle, och som berikar mitt liv. Men jag vet att detta år kommer resultera i ett mer tillfredsställande vardagsliv. Åsa (min granne) har tex erbjudit sin bil och medverkan till övningskörning så jag kan skaffa körkort! DET vore ett STORT steg för mig!

Nåväl… det var i alla fall lite från mig mitt i denna datortorka. Kanske är jag tillbaka i bloggvärlden igen nu? Men bli inte förvånad om det blir lite tyst igen heller. 😀

Jag känner mig låst – del 2…

Del 1 *HÄR*

Inte nog med att jag själv känner mig värdelös för att jag aldrig klarat (och säker heller aldrig kommer att klara) att ta körkort…

Nu får jag också bekräftat att jag inte är normal.

Jag är inte att lita på.

Jag är en trafikfara.

Jag fattar inte rätt och fel.

”- Personer med neuropsykiatriska diagnoser som adhd, damp och Aspergers syndrom är en stor och växande grupp och det finns ett stark vetenskapligt stöd för att adhd är en riskfaktor vid bilkörning”, säger chefsläkare Lars Englund vid Vägverkets körkortssektion.

Tack Lars för att du trycker ner mig ännu mer…

Jag har lämp och allt det där från INNAN diagnosen skrevs in i min journal – så PILUTTA! Kanske hinner jag (mot all förmodan…) ta körkort innan lämpet går ut.

Jag känner mig så låst…

Jag känner mig så ledsen för att jag aldrig lyckats fullfölja mina försök till att ta körkort… jag vill så innerligt gärna känna friheten i att kunna stuva in mig och mina skyddslingar (aka hundar) i en bil och kunna åka och handla med pappa, åka och hälsa på en kompis osv.

Mina hundar är omplaceringar och har båda svår bakgrund vilket gör det svårt att hitta hundvakt. Och jag vill heller inte lämna ifrån mig dem, för de är mina bundsförvanter och jag vill kunna ta med dem när jag ska iväg över en helg eller så.

Jag har ju heller inte någe vidare stort socialt nät, så jag känner ingen som tex kan bo hos mig och ta hand om dem ”på plats” om jag tex ska iväg över en helg.

Tolka nu inte detta som att hundarna är ett problem för mig – det är de absolut inte! Problemet är mitt jävla handikapp som satt mig i denna sits; att inte klara att härda ut utmaningar som att tex ta körkort. Det är även (till STOR del) mitt handikapps fel att jag inte heller har råd att ta körkort… eller att köpa tex en mopedbil.

Jag känner mig så låst…. jag önskar inget hellre än att kunna hoppa in i en bil med familjen för att komma iväg och uppleva lite. Jag är långtidssjukskriven, ganska så ensam och har ett oerhört behov av att kunna komma hemifrån lite mer än några timmar här och var.

31 år och beroende av andra… det svärtar verkligen ner min självbild. Jag skulle känna mig så stolt och så självständig med en bil och körkort. Men det känns verkligen bara som en ouppnåelig dröm.

Published in: on oktober 24, 2008 at 10:27 e m  Comments (4)  
Tags: , , , ,