Min lilla pappa i den stora världen!

Min respekt för mina föräldrar har just byggts ännu starkare, vilket jag knappt trodde var möjligt! 🙂

Idag åker min pappa till Kenya för att tillbringa två veckor hos min käre bror; aka pappas förstfödda, och jag är både uppspelt och alldeles galet pirrig och nervös!

Undrar då hur mammas och pappas nerver betedde sig då jag åkte utomlands som 14-åring till England, eller Peter (bror) då han åkte till Namibia som 18-åring. 😀

Pappa är ju nu 70 år, änkling, pigg och glad, och har resvana från de yngre åren – men jag är en riktig hönsdotter 😆 Jmfr: hönsmamma.

Annonser
Published in: on juli 21, 2009 at 6:37 f m  Comments (3)  
Tags: , , , , , , , , , , ,

Anti-dator-period pågår…

Usch vad jag är ointresserad av att sitta vid datorn nu för tiden… eller ja, just nu sedan någon vecka ungefär. Nu har jag suttit här under min frukost och känner mig redan less. Total blogg-torka och inget tålamod för laddning av sidor eller annat. Så det kan bli ibland. Oftast skriver jag ju ett inlägg (minst!) per dag, men nu har jag total torka i hjärnan, ingen som helst fantasi eller inspiration – vad gäller bloggen.

I övrigt mår jag bra. Har haft möte med åtgärdsteamet (soc, arb.förmedlare och arb.terapeut) i förra veckan och då talade vi bland annat om att jag ska undersöka möjligheterna att  i framtiden slutföra tidigare avbrutna utbildningar. Jag har just skickat ett mail till min gamla studierektor i socialantropologi, vilka studier jag avbröt efter nästan två år – precis innan jag skulle lämna in D-uppsatsen. Jag frågade honom om hur möjligheterna ser ut för att slutföra D-kursen. Jag hoppas på ett positivt svar.

Jag ska även höra av mig till distanskursen till undersköterska som jag påbörjade (för andra gången…) i januari 2007, och hoppade av (…igen…) efter några månader.

Om jag kan sluföra både socialantropologin och undersköterskautbildningen så skulle det göra MYCKET för min självkänsla, och dessutom ge mig en yrkesutbildning, och dokumenterad kunskap om kulturmöten osv. Med båda de utbildningarna slutförda skulle jag kunna arbeta inom många olika områden i vården i Sverige, men även utomlands – så jag hoppas verkligen att jag i framtiden ska kunna slutföra dessa studier med goda resultat!

Vad mer har hänt under min datortorka…? *funderar* … Jo jag har umgåtts lite mer med min granne och vän Åsa. I går satt vi i telefon i två timmar – rätt fånigt med tanke på att vi bor typ 100 meter från varann…. 😀 Och på fredag ska jag till henne på middag. Det ska bli trevligt!

Annars har jag lagt en del pussel också. Sitter då i köket och lyssnar på radio samtidigt som jag försjunker i ett pussel. Jag är så förundrad över den fokusering och envishet jag kan ha vid ‘pusselläggning’, sömnad eller annat pyssel – jag som annars har ganska dåligt fokus.

Jag har också börjat med lite mer vardagsträning med mina hundar; att de ska ‘uppföra sig’ bättre när vi träffar andra hundar, att Bonzo inte ska springa fram till människor och att Tasha ska ha mer tilltro till människosläktet. Inte bara jag, utan även mina hundar har ett mer spännande och utvecklande år framför sig. 😀

Jag har också införskaffat ett Alfapet (delad vårdnad med pappa) 😉 och jag har hittills klått honom två gånger av två möjliga *stolt och mallig*. JAG klår familjens språkvetare – det ni! Snart kommer bror hem, och fru såklart. De ska vara här i Sverige över pappas 70-årsdag i början av april – och då ska jag banne mig se till att klå dem i Alfapet också!

Min svägerskas härliga, skämtsamma och glada moster gick bort för drygt två veckor sedan. 77 år gammal somnade hon i sin tv-fotölj och gick över regnbågsbron. Camilla (min svägerska) kommer hem för begravningen och stannar i Sverige kring månadsskiftet februari-mars, åker sen hem till Kenya igen och så kommer hon och Peter upp igen i slutet av mars. Hon täcker således många mil under kommande veckor/månader.

Under tiden som Camilla åker fram och tillbaka mellan Sverige och Kenya så ska min bror Peter åka på intensivkurs i Swahili i Tanzania, och på kurs i Malawi. Vad ska jag göra under denna tid…..? Nja… kanske köpa ett nytt pussel… ta en fika…. hrm, suck för mitt trista liv.

Men nej, skämt åsido – jag har inget jätte-happening liv, men jag mår ändå bra. Jag kommer alltid vara tacksam och nöjd med mitt liv så länge jag inte mår som jag gjorde för några år sedan. Så länge jag inte vill dö så är jag jätteglad att leva – och jag kommer förhoppningsvis aldrig mer må så skit som jag gjort förr.

Men jag börjar allt bli trött på att vara sjukskriven, inte ha något att bidra med, något att göra som gör skillnad för människor och samhälle, och som berikar mitt liv. Men jag vet att detta år kommer resultera i ett mer tillfredsställande vardagsliv. Åsa (min granne) har tex erbjudit sin bil och medverkan till övningskörning så jag kan skaffa körkort! DET vore ett STORT steg för mig!

Nåväl… det var i alla fall lite från mig mitt i denna datortorka. Kanske är jag tillbaka i bloggvärlden igen nu? Men bli inte förvånad om det blir lite tyst igen heller. 😀

Förbaskade globalisering!

Rubriken får tas med en nypa salt…. eller några hinkar salt…

Men… asså… om denna dagens dag skulle utspelat sig för trettio år sedan så hade jag inte lidit av ett totalt nervsammanbrott just nu. För att för trettio år sedan hade jag inte haft familj och vänner boendes på andra sidan jordklotet, och därmed inte oroat mig nåt så förbannat när jag hör om hemskheter på nyheterna.

Som mina trogna läsare vet så bor min bror och hans fru i Nairobi, Kenya. Och jag har flera goda vänner där sedan jag hälsade på för några veckor sedan.

Så klev jag upp denna morgon med grusiga ögon och slog på tv:n, släppte ut hundarna på baksidan, tände en cigg och lyssnade på tv4-nyheterna i bakgrunden…. i förbifarten nämner de ”Flera döda i brand i centrala Kenya”.

Var det allt??! ”I centrala Kenya?!” Rätt stort land, hörrni på tv4! Och som en liten notis….

Så jag fick vända mig till nätet, Dagens Nyheter närmare bestämt:

– Vi har räknat det till 91 kroppar på plats och ytterligare 20 har förts till det lokala bårhuset, sade polischefen i provinsen Rift Valley, Hassan Noor Hassan, till Reuters. Många uppges också ha skadats i olyckan, som inträffade i staden Molo där flera hundra personer samlats runt en tankbil som hade vält och där olja börjat läcka ut, skriver Reuters.”

Senast i onsdags drabbades landet av en annan svår olycka då upp till 50 personer befaras ha omkommit vid en brand i ett köpcentrum i Nairobi. Hittills har 25 döda hittats i resterna av Nakumatt Supermarket skriver tidningen The Standard. Minst 22 saknas fortfarande.”

Det hade ju alltid känts i hjärtat att höra om detta, för jag har alltid känt för alla människors väl och ve, oavsett var på jorden. Men nu känns det ännu värre jobbigare då jag har en stor del av mitt hjärta i Kenya och känner för det kenyanska folket. Jag har nu (under skrivandet av detta inlägg) fått sms från alla jag oroat mig mest för, så nu är jag lite lugnare.

Globalisering (då syftar jag på en ”närmare” jord/ett mindre jordklot, inte på det ekonomiska snacket i det hela)… globalisering i min mening är ju bra… Världen blir mindre, hjärtat rymmer mer och förhoppningsvis blir vi ALLA på denna jord ETT folk – inte ‘vi och dom’.

Det där med oro för flygresor..

Jag tänkte att jag kan ju berätta nu hur det gick med mina flygresor (Linköping-Amsterdam-Nairobi och så tillbaka). När jag skrev om oron innan avresa här på bloggen fick jag så mycket och bra hjälp från Er som läste inlägget, så nu vill jag berätta hur det gick sen.

Jag fick skjuts av min snälla granne till flygplatsen den 5 januari på förmiddagen. Vi var framme där ca 11:30. Det var skönt att åka med grannen istället för att ta pendeln och taxi, för på detta vis så blev jag distraherad och fick därmed inte ”möjlighet” att gå upp i nåt orosmoln. Vi småpratade istället hela vägen (ca 20 minuter i bil), så jag hann inte oroa mig vare sig för resan eller att jag just lämnat mina vovvar (som hade hundvakt här på hemmaplan).

Grannen lämnade av mig med en kram, och det var då trekvart tillflyget skulle gå från denna lilla, lilla flygplats. Jag hade då perfekt med tid för att checka in och inte ha en massa tid att sitta och oroa mig. Jag kände mig ganska lugn. Bra att flyga från en sån liten flygplats för där finns ju inga direkta stressmoment.

Jag checkade in mitt bagage (efter att ha pratat med säkerhetsvakten om var jag borde förvara mitt amfetamin – dvs Ritalin – 😀 och han föreslog i handbagaget, så så blev det. Vid incheckningen frågade jag donnan i disken om jag kunde få en plats längst bak i planet så jag slapp ha folk bakom mig. Jag berättade att jag inte har rädsla för att flyga, bara ”vanlig” ångest och lätt klaustrofobi. Hon var oerhört förstående och hjälpsam, och fixade en plats längst bak (utan någon bredvid mig) ner till Amsterdam, och hon bokade även om min sittplats för flyget Amsterdam-Nairobi, så jag där fick sitta i mittenraden, vid gången, längst bak (precis som jag önskade). Hon frågade dessutom om jag ville att hon skulle hämta flygvärdinnan så jag fick prata med henne innan avresa, men det kände jag att jag inte behövde.

Men nu ni….. försening….. Jag som tyckte jag tajmat allt så finemang! Flyget blev försenat med 1,5 timmar… Och att tillbringa 90 minuter på Linköpings Flygplats är INTE det roligaste… Ingen restaurang eller café öppet… Så det blev läsk, godis och kaffe från automaterna, och bläddrande i gratistidningar. Jag pratade även lite med andra resenärer, eftersom varenda kotte på flygplatsen skulle med samma flyg. Jag hade inga problem med förseningen i själva verket, för jag hade så många timmar i Amsterdam innan nästa flyg, men vissa resenärer missade sina anknytningar.

När jag väl satt på flygplanet så svor jag lite för mig själv för att jag bett om att få sitta längst bak… för på dessa små plan så innebär ju det att jag satt precis ”bredvid” vingen och motorn på min sida. Detta var min utsikt:

Jag kan sammanfatta den platsen med ETT ord: OVÄSEN! 😛

När vi väl satt på planet så kom vi likt förbannat inte iväg pga så kallade ”tekniska problem”. I såna lägen är jag väldans glad att det inte är ren flygrädsla jag har. 😆 Jag älskar egentligen att flyga. Men jag kan ju förstå att orden ”tekniska probelm” inte lugnar de med ren flygskräck. En halvtimma senare kom vi så iväg (2 timmars försening). När vi lyfte så höll jag hårt för öronen och blundade tills vi var i luften, så jag fick inte känningar av ångest det minsta, och heller inte ont i öronen (jag har i allmänhet problem med öronen mest hela tiden, så det var skönt att slippa).

Framme i Amsterdam (vid kanske 16-tiden) så letade jag allra först upp ett ställe där jag kunde röka… Nu är det ju klappjakt på rökare över hela världen som ni vet, så ”rökrummen” var glaskuber på ca 4*4 meter, där det står kanske 8 rökare och skäms. 😛

Sen blev det till och köpa en läsk och luta mig tillbaka med en bok vid gaten.

Vid halv nio (har jag för mig det var), så klev jag på nästa plan. Stooort plan. Älskar stooora plan jag! Där satt jag således längst bak i mittenraden (det är ju två gångar i de stora planen). Jag satt vid gången, och de två platserna i samma rad som jag ockuperades av två härliga finlands-svenskar (mor och dotter).

När detta plan skulle lyfta så gjorde jag samma som i det förra planet: höll hårt för öronen och blundande, men så när jag ”tjuvtittade” så var vi redan ovan molnen utan att jag märkt nåt! De är så tysta och smidiga de planen! Under denna ca 8 timmar långa resa så sov/slumrade jag mest. Jag läste min bok (Man utan hund, av Håkan Nesser) och löste korsord. Så vips var vi framme!

När jag klev av planet i Nairobi möttes jag direkt av en stilig ung man i kostym som stod där med en skylt med mitt namn på. 😆 Jag kände mig som en riktig VIP, och var lätt generad… men det var skönt för jag var ju rätt slut i hjärnan… Han var bekant till en bekant till min bror och jobbade på flygplatsen, och min bror (Peter) hade kirrat med honom så han skulle hjälpa mig skaffa visum och så. 🙂

Så…. äntligen! Där borta *pekar* var en stooor öppning och där stod de i solskenet! Peter (bror), Camilla (fru) och Christopher (vän) med utsträckta armar:

JAG HADE KLARAT DET!!

Hemresan gick om möjligt ännu bättre, fast då med MYCKET sorg i hjärtat. För första gången efter en utlandsvistelse ville jag inte hem….

Tillbaka i Sverige efter 8 dagar i himlen

Så var jag tillbaka då. Helvete!

Jag har aldrig förr blivit så förälskad i en plats och all dess energi som jag blev i Nairobi så fort jag satte fot på dess mark. Ett lugn infann sig i mig så fort jag kom fram, som att hitta hem. En obeskrivlig känsla. Som att det är denna plats som saknats hela mitt liv. Jag släppte genast in hela Nairobi i mitt hjärta och kommer aldrig släppa taget.

Med andra ord: jag har alltså haft det skitbra!

Här kommer lite av en reseberättelse:

Grund-info som kan vara bra för den som inte redan vet är att det alltså var så att jag åkte ner för att hälsa på min bror och hans fru. Broder min jobbar för Kenyas jordbruksdepartement som konsult och utvecklare av jordbruket i landet (löst sammanfattat, för jag begriper ärligt talat inte riktigt vad hans jobb fullt ut går ut på) 😀

Peter (bror i fråga) har flugit fram å tillbaka mellan kyliga Sverige och varma Kenya i dryga femton år (kylan/värmen syftar inte bara till temperaturen i vädret, utan även bland människorna). Nu förstår jag varför han alltid ville tillbaka.

Han umgås mest med kenyaner (alltså inte andra ‘exil-svenskar’), och socialiserar sig mestadels med ”vanligt folk” som har vanliga vardagsyrken (tex chaufförer, vakter osv) och som bor i den så kallade ”slummen”. Det gav mig möjligheten att se det ”riktiga Kenya”. Jag har aldrig varit intresserad av ”turist-liv” eller vad man nu ska kalla det. Tidigare har jag vistats i både USA och England och även då levt i den så kallade slummen (bland fattiga och utstötta), och trivs bättre där än i fina, fräscha och falska (…) miljöer.

Jag flög från Linköpings lilla, lilla flygplats morgonen den 5 januari i ett litet bullrigt plan med cirka 30 andra resenärer till Amsterdam. Flyget var försenat med 2 timmar, men det gjorde inte mig nåt för jag hade en lång väntan i Amsterdam. Jag flög vidare med nattflyget till Amsterdam och landade i Nairobi vid sjutiden på morgonen den 6 januari. På flygplatsen möttes jag av en man med en skylt med mitt namn på (en bekant till bror) som hjälpte mig fixa visum och sånt. När jag ‘såg ljuset’ av den afrikanska solen utanför den svettiga byggnaden kändes det som att mitt hjärta skulle hoppa ur hjärtat! Där stod bror (Peter), hans fru Camilla och deras vän Christopher med stora leenden och utsträckta armar. För Christopher och mig var det kärlek vid första ögonkastet! Det var som att våra hjärtan flädades samman vid den där första kramen, och vi kunde inte låta bli att känna den där dragningen under hela vistelsen. Men han är gift och har tre barn, så det är inget annat än känslan av själsfränder som vi njuter av. 😛

Här njuter jag av en cigg (som dock Christopher roffat åt sig vid fototillfället) direkt efter att jag klivit ut ur flygplatsen. Bror ‘röker’ med… eller.. ska pussa sina fingar? 🙂

Vi gav oss ut i trafiken med destination ”hem”, alltså hem till Peter och Camilla. Christopher hade hela resan ett stort leende på läpparna och berättade med målande beskrivningar om alla platser vi passerade.

_______

Jag kan inte berätta om alla detaljer kring resan, men jag sammanfattar lite för er i alla fall. 🙂 Det är svårt att veta vilka bilder och berättelser jag ska lägga upp, men men – NÅT måste ju delges!

Trafiken var…. imponerande. I brist på ett bättre ord kan jag även kalla den… intressant. 😆 Jag är fortfarande lamslagen av tanken att jag inte fick några panikattacker i trafiken! Inga vägar är färdigbyggda, vita linjer på de asfalterade vägarna har ännu inte dragits och tvåfiliga vägar förvandlas därmed till fyra-fem-filiga. Den blåa bilen till vänster är en sådan som kallas Matatu (en liten buss som inte har en enda millimeter av fin plåt kvar). Dess chafförer kör som galningar (kanske som ‘kontrollerade idioter’, för konstigt nog så tar de sig fram. Det är fullständigt kaos på vägarna, men människorna ser ändå inte sura, stressade eller upprörda ut – de har liksom ett system i kaoset.

Överallt traskar det runt poliser, vakter och militärer med fingret på avtryckaren på ett automatvapen. Det ger mig inte riktigt känslan av trygghet… Enda gången som poliserna gjorde mig trygg var när de tappert försökte sköta trafiken när jag skulle ränna över ett tokigt övergångsställe, för i Nairobi har folk respekt för polisen. Eller.. respekt kanske inte är rätta ordet. De gör i alla fall som polisen säger… En trygghet vakterna gav var att de satt vid bankomaterna så man inte var rädd att bli rånad där (i staden som kallas Nairobbery…). Annars tycker jag det var lite läskigt att se alla dessa vakter med automatvapen överallt… Om man försökte ta ett kort på tex ett vanligt shoppingcenter så rusade de fram och hytte med batongen – det är olagligt att fotografera lite hur fasiken man vill. En lag som var lite svår för mig att tyda. Men en sak lärde min bror mig, och det var att det tex är olagligt att fotografera den kenyanska flaggan. Denna bild var jag dock bara tvungen att ta (eller hur?!) innan en vakt rusade fram!

En annan lag som är mindre lätt för mig att leva efter är att det är förbjudet att röka på allmän plats… ALL allmän plats. I och för sig en vettig regel, om än ganska så ovan för oss svenskar då vi inte längre får röka på restauranger så är vi ju vana att gå ut och ta en cig. Men om en polis skulle finna mig med en cig i munnen kan jag få 5.000 SEK i böter eller 6 månader i fängelse… 😕 Mindre lockande, så tacka gud för snuset!

Ute i den så kallade slummen var det dock fritt fram för dit kom inte polisen. Vi var hemma hos Christopher, hans fru Georgina och deras tre barn Margret, Stephen och Monica och då kändes det konstigt att röka utomhus utan rädsla för att polisen skulle hoppa fram… I söndags hade vi en stor sammankomst på en pub som heter BoraBora och ligger i slum-området (”kåkstads-området”) Kawangware (där Christopher bor), och det var en oerhört stor dag för den stadsdelen dit vita sällan kommer. Vi hade samlat ihop ca 12 pers från ”Svenska Föreningen” (eller nåt sånt, tror jag den hette) – folk som Peter och Camilla träffat genom den föreningen. Och så var det såklart också Christopher och hans familj. Aldrig förr hade det varit så många människor på puben på samma kväll, och definitivt aldrig så många vita – någonsin (alla år sammanfattade). Här kommer lite blandade bilder:

Jag och broder 😀

Christopher – aldrig har jag träffat en mer underbar människa! Han lever i misär, men har ett hjärta av guld och en stor aptit på livet! Och de vackraste ögon jag sett!

Så är han sådär härligt avspänd och småtokig också. 😛 Här dricker han hemkört – som faktiskt var riktigt gött!

Här sitter jag med en trött liten tös i famnen – Georginas och Christophers dotter Monica.

Här är Christopher och Peter på scen! 😀

Dagen efter den härliga festen på puben BoraBora var jag på stan med Camilla, och vi tog en lunch på en restaurang vid Peters jobb. Denna måltid kostade 12 kronor!!

Gottigottgott som tusan var det också!

Denna dag (i måndags) träffade vi också dessa tre: lille Kelly (döpt efter R Kelly och med mellannamnet Douglas efter min bror), hans mor Irene och hennes syster Edith som just denna dag skulle börja på college där hon ska läsa journalistik. De kommer från en liten fattig landsbyggd som heter HomaBay, och Peter lärde känna dem först när Edith var ca 9 år – nu är hon 19 och Peter och Camilla betalar hennes första år på college så hon får möjlighet till sin drömutbildning.

Lille Kelly, Douglas. 😀

I helgen (eller om det var förra veckan) så var vi på safari i Nairobi National Park som ligger i direkt anslutning till staden, med staket mot stan men öppet åt alla andra håll. Här kommer bilder från den trippen:

Dessa vackra zebror var inte det minsta besvärade av att vi satt där i bilen och beundrade dem. I bakrunden (till vänster) ser ni staden.

Och här ni… trot eller ej, men det är en flodhäst som ligger där vid vassen och sussar! Efter mycket kikande lyckades Camilla övertyga oss om att det inte var en sten – tack vare kikaren. 😀

Det var en helt fantastisk känsla att se den ligga där och vifta på öronen i total frihet.

Här är en massa vackra pippijoglar som jag inte minns vad de heter, men de är Ugandas nationalfågel – så mycket minns jag. 😀

Och några av de coolaste djuren i världen – vårtsvin!

Och så två till vårtsvin – jag och bror. 😆

…och vackra fru njuter av utsikten under vår ”mat-rast”:

Så var vi efter många timmar på väg mot utfarten för att avsluta vår safari och åka till ett cafe och dricka milkshake. Det bidde inte riktigt så problemfritt… ca 3 kilometer från utfarten fick vi motorstopp.

Bilen var stendöd. Mitt i Lion Valley… snygg placering va? 😆 Och vad gör då tre ”strandsatta” muzungus (‘vita’)?! Jo, de ringer Christopher, som efter två timmar (TVÅ TIMMAR!) blev insläppt och kom till undsättning. Denna lilla paus i vår safari var dock inget som grabbarna stressades upp av:

Så var det sen dags för sista dagen. Vi åkte till Nairobi Animal Orphanage, och aldrig förr har stämningen någ varit så ledsam, för det var dagen innan jag åkte hem (i tisdags alltså). Christopher höll sig för sig själv, kunde knappt se mig i ögonen och var blöt i blicken. Han sa att det skulle kännas som att lemmar sågades av från hans kropp då jag skulle åka… och jag har fortfarande ett stort, djupt hål i hjärtat. Men jag lyckades nog få honom på andra tankar under promenerandet på Animal Orphanage, och vi lovade att vi skulle försöka vara glada. Så stämningen bleb betydligt bättre – jag är ju expert på att stänga av mina känslor… på gott och ont, och jag kan visst lära ut det också. 😕

Christopher klappar en struts… 🙂

…och jag känner på elefantben.

Och här ni – galenfisen har funnit perfekta sättet att hålla ciggen: i gluggen från när han bet av en tand när han tuggade på ett sockerrör. 😆

Och titta HÄR: Offatbart!! Vi fick komma in och klappa dessa sötnosar när de lunchade!

Det var en ofattbar känsla!

Och så: sista bilden för den här gången – låt mig presentera Niklas!

Peter och Camilla har bestämt sig för att alla geckos de hittar på bottenvåningen ska heta Niklas, och på övervåningen heter de Claes. 😆 Denna kille (?) fann vi alltså på bottenvångnen, och några dagar senare räddade jag en liten Claes som inte kom upp ur badkaret. 😆

Såååå… hugaliga vad trött jag blev av att sammanställa denna lilla återberättelse för er, och ändå har jag nog bara visat 10% av bilderna, och berättat 1% av upplevelserna.

Jag kom hem igår kväll ca 23:30, somnade som en stock omgiven av mina älskade vovvar, och vaknade kl 6:10 av att Christopher ringde. Han hade inte sovit en blund på hela natten, (och nej, nej, nej, vi har ingen affär!).

Nu har jag redan kollat upp priser för nästa resa – till sommaren kostar de under 6.000 tur/retur – lääääääängtar!!

Nairobi har för alltid fått en stor del av mitt hjärta!