Detta med livet…

Sedan min bror träffade sin fru så har min släkt blivit betydligt större.

Min släkt är annars väldigt liten, då mamma var ensambarn, och faster inte har barn. Så det är inte en massa mostrar, kusiner och farbröder i min släkt.

Dessutom dog min farfar innan jag föddes, min farmor när jag bara var några år gammal, morfar när jag var i tonåren och mormor år 2006. Den mest seglevade av dem var dessutom inte alltid en god människa, men det är en annan historia.

Förutom min nu extra-släkt från svägerskans sida så är min släkt enbart bestående av pappa, bror, pappas kusin och två sysslingar. Och patriarken Åke som är släkt på pappas sida, en gammal man i Stockholm som jag tycker mycket om. Allt som allt är det således bara sex personer som är min släkt.

Men med min svägerska så kom det in många nya människor i släkten. Bland annat hennes mamma, pappa, bror, en till bror+fru och två barn, mostrar, fastrar, deras barn och barnbarn osv.

Vi har vid födelsedagar och andra högtider trevliga sammankomster, då 95% alltså utgörs av min ”nya” släkt, som jag trivs väldigt bra med!

Det är två personer utanför min svägerskas närmsta familj som jag trivs bäst med: hennes moster och hennes faster.

I början av februari gick hennes moster M-L bort (namnet utelämnar jag, för det är ju en privatsak för hennes barn och barnbarn, tänker jag). Det kändes tråkigt på personligt plan för mig, då hon ju var en ‘favorit’. Men ännu tråkigare för närmsta familjen och släkten naturligtvis! Hon var alltid så glad och öppen, skämtsam och pigg. Men en dag somnade hon i sin fotölj i lugn och ro, och vandrade över regnbågsbron till de andra änglarna.

Min svägerska kom hem från Nairobi för begravningen, och för att ge och få det nödvändiga stöd som är så viktigt när man förlorar någon man älskar.

I fredags var det begravning. Min bror kunde inte komma ifrån sitt arbete, och tyvärr likadant för pappa. Så från ”min” sida av familjen var det bara jag. På sätt och vis var det skönt, för hade pappa och bror varit med så hade jag nog haft lättare att falla in på tankar kring mammas begravning. Nu fanns mina tankar hela tiden hos M-L och hennes släkt och vänner som finns kvar här på jorden.

Jag blir så lycklig, mitt i all sorg, då jag ser en stor uppslutning av människor i alla åldrar, på en äldre kvinnas begravning.

Efter begravningen och kyrkkaffet bjöds jag med hem till M-L:s begravning av hennes syster och dotter, och det värmde mitt hjärta. Först tyckte jag att det kändes lite omaka, då jag aldrig varit hemma hos M-L när hon levde. Men jag är glad att jag blev medbjuden. Det var en fin avslutning på dagen; att vi satt där så många och pratade om hur hon var, men även om andra saker. Det kändes som att jag fick min personliga uppfattning om henne bekräftad, och som att jag på sätt och vis känner henne bättre idag än då hon levde.

Nu ska jag snart bege mig till tåget, på vilket jag ska möta upp med min svägerska. Vi ska hem till min pappa och spela alfapet ikväll!

Ta hand om er själva och om de ni tycker om!

Annonser
Published in: on mars 1, 2009 at 3:21 e m  Kommentera  
Tags: , , , , , , , , , , ,

Förbaskade globalisering!

Rubriken får tas med en nypa salt…. eller några hinkar salt…

Men… asså… om denna dagens dag skulle utspelat sig för trettio år sedan så hade jag inte lidit av ett totalt nervsammanbrott just nu. För att för trettio år sedan hade jag inte haft familj och vänner boendes på andra sidan jordklotet, och därmed inte oroat mig nåt så förbannat när jag hör om hemskheter på nyheterna.

Som mina trogna läsare vet så bor min bror och hans fru i Nairobi, Kenya. Och jag har flera goda vänner där sedan jag hälsade på för några veckor sedan.

Så klev jag upp denna morgon med grusiga ögon och slog på tv:n, släppte ut hundarna på baksidan, tände en cigg och lyssnade på tv4-nyheterna i bakgrunden…. i förbifarten nämner de ”Flera döda i brand i centrala Kenya”.

Var det allt??! ”I centrala Kenya?!” Rätt stort land, hörrni på tv4! Och som en liten notis….

Så jag fick vända mig till nätet, Dagens Nyheter närmare bestämt:

– Vi har räknat det till 91 kroppar på plats och ytterligare 20 har förts till det lokala bårhuset, sade polischefen i provinsen Rift Valley, Hassan Noor Hassan, till Reuters. Många uppges också ha skadats i olyckan, som inträffade i staden Molo där flera hundra personer samlats runt en tankbil som hade vält och där olja börjat läcka ut, skriver Reuters.”

Senast i onsdags drabbades landet av en annan svår olycka då upp till 50 personer befaras ha omkommit vid en brand i ett köpcentrum i Nairobi. Hittills har 25 döda hittats i resterna av Nakumatt Supermarket skriver tidningen The Standard. Minst 22 saknas fortfarande.”

Det hade ju alltid känts i hjärtat att höra om detta, för jag har alltid känt för alla människors väl och ve, oavsett var på jorden. Men nu känns det ännu värre jobbigare då jag har en stor del av mitt hjärta i Kenya och känner för det kenyanska folket. Jag har nu (under skrivandet av detta inlägg) fått sms från alla jag oroat mig mest för, så nu är jag lite lugnare.

Globalisering (då syftar jag på en ”närmare” jord/ett mindre jordklot, inte på det ekonomiska snacket i det hela)… globalisering i min mening är ju bra… Världen blir mindre, hjärtat rymmer mer och förhoppningsvis blir vi ALLA på denna jord ETT folk – inte ‘vi och dom’.

Efter flera år i dvala…

Jag känner mig annorlunda efter att jag igen fått uppleva ‘enkelheten’ i livet. Denna gång i Kenya. I ”mina yngre år” 😛 var jag mycket i England och levde där med ”i slummen/bland vanligt folk”, och likadant i USA. Och det är i enkla, känslosamma och icke materialistiska sfärer som jag känner mig mest hemma.

Nu är det ca 10 år sedan jag reste som mest, och jag känner igen mig mer som den människa jag var då – den människa som jag började formas till i 18-22-årsåldern. Sen kom problemen här hemma (inne i hjärta och hjärna och utveckling på alla plan)… som resulterade i depression och annat skräp. Nu är jag ju i fullt sjå med att klura ut vem jag är NU. Efter ca sju-åtta år av ångest, tvångstankar, depression och sjukskrivning… Jag har lärt mig mycket av de åren; lärt känna mig själv. Men omvärlden har jag inte lärt känna. Eller hur jag nu ska beskriva det… jag har liksom bara levt inne i mitt själv och inte haft energi, mod eller motivation att delta i omvärlden.

Men i och med att jag 1 september 2008 fick min diagnos ADD så känner jag att det är dags att börja tänka i nya banor. ‘Vem är jag?’, ‘Vad vill jag?’ osv… frågor som inte varit speciellt närvarande inom mig under många år – inser jag idag. Ofta under de senare åren handlade livet mer om överlevnad, sökande av trygghet och att inte ta fler risker än de som självmordstankar och tvångstankar redan bjöd på.

Nu känns det som att jag på sätt och vis har vaknat igen. Först i och med diagnosen, och ännu mer nu efter att jag igen verkligen SETT och KÄNT min själ; känt den leva igen, känt den le, njuta, önska, hoppas och andas. Som att själen sträcker på sig efter åtta år i dvala.

Jag är tacksam för att jag har en sån underbar familj och att jag dessutom har så god hjälp från min terapeut, min psykiatriker och min arbetsterapeut. Och att jag har min blogg. Den har gett mig många nya bekantskaper, och den har gett mig möjligheten att igen ‘ventilera’ mig. När jag var yngre (innan jag gick in i dvala…) fick jag utlopp för denna sociala nödvändighet (att dela med mig av mig själv) genom ett stort bekantskapsnät. Nu har jag inte så många vänner längre, men bekantskapsnätet är stort tack vare internet. De vänner jag har kvar efter alla dessa brokiga år betyder oerhört mycket för mig! Ni vet vilka ni är! ❤

Nu är det en ny era, känner jag. Aldrig mer låter jag mig ‘försvinna’ in i mig själv, och in i det där svarta hålet som försökte överta min själ. Nu tar jag igen besittning av mitt hjärta, min hjärna, min själ, mina drömmar. Mitt liv.

Tillbaka i Sverige efter 8 dagar i himlen

Så var jag tillbaka då. Helvete!

Jag har aldrig förr blivit så förälskad i en plats och all dess energi som jag blev i Nairobi så fort jag satte fot på dess mark. Ett lugn infann sig i mig så fort jag kom fram, som att hitta hem. En obeskrivlig känsla. Som att det är denna plats som saknats hela mitt liv. Jag släppte genast in hela Nairobi i mitt hjärta och kommer aldrig släppa taget.

Med andra ord: jag har alltså haft det skitbra!

Här kommer lite av en reseberättelse:

Grund-info som kan vara bra för den som inte redan vet är att det alltså var så att jag åkte ner för att hälsa på min bror och hans fru. Broder min jobbar för Kenyas jordbruksdepartement som konsult och utvecklare av jordbruket i landet (löst sammanfattat, för jag begriper ärligt talat inte riktigt vad hans jobb fullt ut går ut på) 😀

Peter (bror i fråga) har flugit fram å tillbaka mellan kyliga Sverige och varma Kenya i dryga femton år (kylan/värmen syftar inte bara till temperaturen i vädret, utan även bland människorna). Nu förstår jag varför han alltid ville tillbaka.

Han umgås mest med kenyaner (alltså inte andra ‘exil-svenskar’), och socialiserar sig mestadels med ”vanligt folk” som har vanliga vardagsyrken (tex chaufförer, vakter osv) och som bor i den så kallade ”slummen”. Det gav mig möjligheten att se det ”riktiga Kenya”. Jag har aldrig varit intresserad av ”turist-liv” eller vad man nu ska kalla det. Tidigare har jag vistats i både USA och England och även då levt i den så kallade slummen (bland fattiga och utstötta), och trivs bättre där än i fina, fräscha och falska (…) miljöer.

Jag flög från Linköpings lilla, lilla flygplats morgonen den 5 januari i ett litet bullrigt plan med cirka 30 andra resenärer till Amsterdam. Flyget var försenat med 2 timmar, men det gjorde inte mig nåt för jag hade en lång väntan i Amsterdam. Jag flög vidare med nattflyget till Amsterdam och landade i Nairobi vid sjutiden på morgonen den 6 januari. På flygplatsen möttes jag av en man med en skylt med mitt namn på (en bekant till bror) som hjälpte mig fixa visum och sånt. När jag ‘såg ljuset’ av den afrikanska solen utanför den svettiga byggnaden kändes det som att mitt hjärta skulle hoppa ur hjärtat! Där stod bror (Peter), hans fru Camilla och deras vän Christopher med stora leenden och utsträckta armar. För Christopher och mig var det kärlek vid första ögonkastet! Det var som att våra hjärtan flädades samman vid den där första kramen, och vi kunde inte låta bli att känna den där dragningen under hela vistelsen. Men han är gift och har tre barn, så det är inget annat än känslan av själsfränder som vi njuter av. 😛

Här njuter jag av en cigg (som dock Christopher roffat åt sig vid fototillfället) direkt efter att jag klivit ut ur flygplatsen. Bror ‘röker’ med… eller.. ska pussa sina fingar? 🙂

Vi gav oss ut i trafiken med destination ”hem”, alltså hem till Peter och Camilla. Christopher hade hela resan ett stort leende på läpparna och berättade med målande beskrivningar om alla platser vi passerade.

_______

Jag kan inte berätta om alla detaljer kring resan, men jag sammanfattar lite för er i alla fall. 🙂 Det är svårt att veta vilka bilder och berättelser jag ska lägga upp, men men – NÅT måste ju delges!

Trafiken var…. imponerande. I brist på ett bättre ord kan jag även kalla den… intressant. 😆 Jag är fortfarande lamslagen av tanken att jag inte fick några panikattacker i trafiken! Inga vägar är färdigbyggda, vita linjer på de asfalterade vägarna har ännu inte dragits och tvåfiliga vägar förvandlas därmed till fyra-fem-filiga. Den blåa bilen till vänster är en sådan som kallas Matatu (en liten buss som inte har en enda millimeter av fin plåt kvar). Dess chafförer kör som galningar (kanske som ‘kontrollerade idioter’, för konstigt nog så tar de sig fram. Det är fullständigt kaos på vägarna, men människorna ser ändå inte sura, stressade eller upprörda ut – de har liksom ett system i kaoset.

Överallt traskar det runt poliser, vakter och militärer med fingret på avtryckaren på ett automatvapen. Det ger mig inte riktigt känslan av trygghet… Enda gången som poliserna gjorde mig trygg var när de tappert försökte sköta trafiken när jag skulle ränna över ett tokigt övergångsställe, för i Nairobi har folk respekt för polisen. Eller.. respekt kanske inte är rätta ordet. De gör i alla fall som polisen säger… En trygghet vakterna gav var att de satt vid bankomaterna så man inte var rädd att bli rånad där (i staden som kallas Nairobbery…). Annars tycker jag det var lite läskigt att se alla dessa vakter med automatvapen överallt… Om man försökte ta ett kort på tex ett vanligt shoppingcenter så rusade de fram och hytte med batongen – det är olagligt att fotografera lite hur fasiken man vill. En lag som var lite svår för mig att tyda. Men en sak lärde min bror mig, och det var att det tex är olagligt att fotografera den kenyanska flaggan. Denna bild var jag dock bara tvungen att ta (eller hur?!) innan en vakt rusade fram!

En annan lag som är mindre lätt för mig att leva efter är att det är förbjudet att röka på allmän plats… ALL allmän plats. I och för sig en vettig regel, om än ganska så ovan för oss svenskar då vi inte längre får röka på restauranger så är vi ju vana att gå ut och ta en cig. Men om en polis skulle finna mig med en cig i munnen kan jag få 5.000 SEK i böter eller 6 månader i fängelse… 😕 Mindre lockande, så tacka gud för snuset!

Ute i den så kallade slummen var det dock fritt fram för dit kom inte polisen. Vi var hemma hos Christopher, hans fru Georgina och deras tre barn Margret, Stephen och Monica och då kändes det konstigt att röka utomhus utan rädsla för att polisen skulle hoppa fram… I söndags hade vi en stor sammankomst på en pub som heter BoraBora och ligger i slum-området (”kåkstads-området”) Kawangware (där Christopher bor), och det var en oerhört stor dag för den stadsdelen dit vita sällan kommer. Vi hade samlat ihop ca 12 pers från ”Svenska Föreningen” (eller nåt sånt, tror jag den hette) – folk som Peter och Camilla träffat genom den föreningen. Och så var det såklart också Christopher och hans familj. Aldrig förr hade det varit så många människor på puben på samma kväll, och definitivt aldrig så många vita – någonsin (alla år sammanfattade). Här kommer lite blandade bilder:

Jag och broder 😀

Christopher – aldrig har jag träffat en mer underbar människa! Han lever i misär, men har ett hjärta av guld och en stor aptit på livet! Och de vackraste ögon jag sett!

Så är han sådär härligt avspänd och småtokig också. 😛 Här dricker han hemkört – som faktiskt var riktigt gött!

Här sitter jag med en trött liten tös i famnen – Georginas och Christophers dotter Monica.

Här är Christopher och Peter på scen! 😀

Dagen efter den härliga festen på puben BoraBora var jag på stan med Camilla, och vi tog en lunch på en restaurang vid Peters jobb. Denna måltid kostade 12 kronor!!

Gottigottgott som tusan var det också!

Denna dag (i måndags) träffade vi också dessa tre: lille Kelly (döpt efter R Kelly och med mellannamnet Douglas efter min bror), hans mor Irene och hennes syster Edith som just denna dag skulle börja på college där hon ska läsa journalistik. De kommer från en liten fattig landsbyggd som heter HomaBay, och Peter lärde känna dem först när Edith var ca 9 år – nu är hon 19 och Peter och Camilla betalar hennes första år på college så hon får möjlighet till sin drömutbildning.

Lille Kelly, Douglas. 😀

I helgen (eller om det var förra veckan) så var vi på safari i Nairobi National Park som ligger i direkt anslutning till staden, med staket mot stan men öppet åt alla andra håll. Här kommer bilder från den trippen:

Dessa vackra zebror var inte det minsta besvärade av att vi satt där i bilen och beundrade dem. I bakrunden (till vänster) ser ni staden.

Och här ni… trot eller ej, men det är en flodhäst som ligger där vid vassen och sussar! Efter mycket kikande lyckades Camilla övertyga oss om att det inte var en sten – tack vare kikaren. 😀

Det var en helt fantastisk känsla att se den ligga där och vifta på öronen i total frihet.

Här är en massa vackra pippijoglar som jag inte minns vad de heter, men de är Ugandas nationalfågel – så mycket minns jag. 😀

Och några av de coolaste djuren i världen – vårtsvin!

Och så två till vårtsvin – jag och bror. 😆

…och vackra fru njuter av utsikten under vår ”mat-rast”:

Så var vi efter många timmar på väg mot utfarten för att avsluta vår safari och åka till ett cafe och dricka milkshake. Det bidde inte riktigt så problemfritt… ca 3 kilometer från utfarten fick vi motorstopp.

Bilen var stendöd. Mitt i Lion Valley… snygg placering va? 😆 Och vad gör då tre ”strandsatta” muzungus (‘vita’)?! Jo, de ringer Christopher, som efter två timmar (TVÅ TIMMAR!) blev insläppt och kom till undsättning. Denna lilla paus i vår safari var dock inget som grabbarna stressades upp av:

Så var det sen dags för sista dagen. Vi åkte till Nairobi Animal Orphanage, och aldrig förr har stämningen någ varit så ledsam, för det var dagen innan jag åkte hem (i tisdags alltså). Christopher höll sig för sig själv, kunde knappt se mig i ögonen och var blöt i blicken. Han sa att det skulle kännas som att lemmar sågades av från hans kropp då jag skulle åka… och jag har fortfarande ett stort, djupt hål i hjärtat. Men jag lyckades nog få honom på andra tankar under promenerandet på Animal Orphanage, och vi lovade att vi skulle försöka vara glada. Så stämningen bleb betydligt bättre – jag är ju expert på att stänga av mina känslor… på gott och ont, och jag kan visst lära ut det också. 😕

Christopher klappar en struts… 🙂

…och jag känner på elefantben.

Och här ni – galenfisen har funnit perfekta sättet att hålla ciggen: i gluggen från när han bet av en tand när han tuggade på ett sockerrör. 😆

Och titta HÄR: Offatbart!! Vi fick komma in och klappa dessa sötnosar när de lunchade!

Det var en ofattbar känsla!

Och så: sista bilden för den här gången – låt mig presentera Niklas!

Peter och Camilla har bestämt sig för att alla geckos de hittar på bottenvåningen ska heta Niklas, och på övervåningen heter de Claes. 😆 Denna kille (?) fann vi alltså på bottenvångnen, och några dagar senare räddade jag en liten Claes som inte kom upp ur badkaret. 😆

Såååå… hugaliga vad trött jag blev av att sammanställa denna lilla återberättelse för er, och ändå har jag nog bara visat 10% av bilderna, och berättat 1% av upplevelserna.

Jag kom hem igår kväll ca 23:30, somnade som en stock omgiven av mina älskade vovvar, och vaknade kl 6:10 av att Christopher ringde. Han hade inte sovit en blund på hela natten, (och nej, nej, nej, vi har ingen affär!).

Nu har jag redan kollat upp priser för nästa resa – till sommaren kostar de under 6.000 tur/retur – lääääääängtar!!

Nairobi har för alltid fått en stor del av mitt hjärta!

Det där med kärlek

Tänk om man kunde bestämma sig för vem man blir kär i… då skulle man slippa trampa på andras eller sina egna känslor, såra, gråta och våndas…

Eller kanske inte? Det är ju inte alltid som hjärnan fattar bättre beslut än hjärtat.

Jag skulle, om hjärna och hjärta samarbetade, bli kär i den jag har lättast att öppna mig för, den som jag känner tillit för. I den som jag delar intressen med. Någon som öppnar sig för mig och som är ärlig om alla sina sidor, goda som mindre goda. Min bästa vän helt enkel.

Vad är det som gör att man blir kär? Varifrån kommer ”det”? Det där pirret, suget, magin… Varför kommer det inte för de man känner ligger än närmast om hjärtat, men kan komma för någon man knappt känner alls? Just nu känner jag inget… Mitt inre är i kaos och mina känslor handlar bara om att bli klokare på vem fan jag är. Men jag kommer nog aldrig bli riktigt klok på vem jag är, och vill ibland bara gömma mig under en sten så jag inte riskerar att såra någon.

Ibland undrar jag om jag KAN bli kär igen… Intellektuellt VET jag ju att man hämtar sig från ett ‘krossat’ hjärta, men känslomässigt är jag inte så säker på det. Jag undrar hur den som gett allt till en person och blivit sårad någonsin vågar göra det igen. Vet inte om jag vågar det.

Man brukar ju säga saker i stil med ”det som är roligt blir roligare om man är två”. Men eftersom så mycket i mitt liv är jobbigt så känner jag mera ”det som är jobbigt blir jobbigare om man är två”. Antingen är det att jag blivit en evig bitterfitta, eller så är jag inte redo för att öppna mitt hjärta igen efter att det kastades bort efter tre års samboförhållande.. Det är en svår väg tillbaka efter att man blivit lovad evig kärlek och trohet, men slutligen blivit undanputtad.

Även att jag med ville ha slut på mitt förra förhållande många gånger, och att jag faktiskt nu är tacksam att det tog slut, för det var en destruktiv relation för oss båda, så kan jag inte hjälpa att ha förlorat tron på att någonsin lita på kärleken igen. Jag har blivit sårad, och finns det något värre än att bli sårad så är det att istället vara den som sårar..

…ville bara prata av mig lite, men nu ska jag dricka en kopp varm choklad och sova.

God natt världen!

Published in: on oktober 13, 2008 at 1:16 f m  Comments (7)  
Tags: , , , , , , ,