Nu har jag börjat arbetsträna

Hej alla *gamla* och *nya* läsare.

Jag har ju, som många av er har märkt, varit näst intill pinsamt usel på att uppdatera min blogg, men jag lovar att finna bättring. Åtmindstonde försöka. 😉

((Hur i håvete stavas det för övrigt….?!? Åtmindstonde, åtminståne…..??!!))

Nåväl…

Såhär har jag det idag, eller i allmänhet nu för tiden.

Torsdag förra veckan (5 november) hadejag min första dag på min nya arbetsträning.
Jag bor ju i lilla Mantorp med sina ynka drygt 3.000 invånare, och inte allför många verksamheter. men jag lyckades ändå få arbetsträning här i kvarteren och det känns skönt. Dels för att det är skönt att slippa lägga energi och fokus på resorna till och från jobbet, och dels så är det skönt då jag ju i sinom tid kommer komma upp i fler arbetstimmar än nu i starten och då kan jag cykla hem och gå ut med hundarna på lunchen och så. Så det inte heller blir för stor omställning för dem heller.

Jag har börjat på Sveriges Biodlares Riksförbund, där jag ska organisera deras arkiv. Och de är värre än mina garderober, kan jag säga er… 😛 I åratal har saker stuvats in där, utan någon vidare organisation, men jag tycker det ska bli JÄTTEKUL att sätta klorna i det! Av någon konstig anledning så tycker nämligen virrpannan Anna att det är jätteroligt att jobba just med (nästan nitisk…) organisation, sortering och ordning och reda. Det känns ju lite som en motsägelse mot min diagnos, min egen vardag och mitt eget kaos. Men jag har alltid trivts med såna jobb. Tidigare har jag jobbat på bibliotek, i tidningsbutik (där jag älskade inventeringskvällarna!), men organisering och uppdatering av katalogsystem för universitetet, osv.

Jag eftersträvar så klart samma ordning i mitt eget liv, och är på god väg att finna viss ro även på den fronten. Jag har börjat få mycket bättre ordning i mina egna garderober och skåp. Och jag har längre inte samma svårigheter att hålla reda på räkningar och viktiga papper – men jag har lång väg kvar…. 😉

Nu, tillbaka till arbetsträningen. Jag börjar med några eftermiddagstimmar två dagar i veckan, och kommer öka på arbetstiden sakta men säker. Det är upp till mig i vilken takt jag vill öka på, och jag känner ett jättebra stöd från alla omkring mig. Tanken med denna arbetsträning är att jag ska en gång för alla testa min arbetsförmåga (i samarbete med Mjölby Kommun, arbetsförmedlingen, försäkringskassan och psyk). Jag ska sakta men säkert jobba mig upp till 100%, och då ska beslutas om jag har 100-procentig arbetsförmåga, eller om jag kanske hamnar på 75%, och då blir ‘permanent’ sjukskriven på 25%.

När min arbetsförmåga är utredd så kommer jag bli anställd av Mjölby Kommun, få fast kommunal lön och de förmåner som kommer med det. Det känns FANTASTISKT! Jag har aldrig i hela mitt liv haft fast lön, jag har alltid förr jobbat på timmar. Jag är kvar på Biodlarna till uppgiften är klar (uppgiften med deras arkiv alltså); till en början på praktik, och slutligen anställd (och ‘utlånad’) av Mjölby Kommun. När den uppgiften är klar ska jag (enligt dagens planer) få en projektanställning inom kommunen.

Det ljusnar nu äntligen, efter fler svåra, motiga och mörka år.

Man ska ALDRIG ge upp hoppet!

Så, nu ska jag ut med hundarna och sedan bege mig till jobbet. 😀

…..det känns härligt att säga ”jag ska gå till jobbet”.

Annonser

Mina prylar äger mig…

Igår var pappa (min snälla chaufför) och jag tömde ett förråd där jag slängde in en massa grejer för ca… *tänker*… äsch, några år sedan. Uj så mycket grejs jag har! Främst alla dessa gamla foton från den eran i mänskligheten då vi alla hade ‘vanliga’ kameror. Innan digital-eran alltså. Vad ska man göra med dem allihop!? Jag har ingen ork att sitta och sortera dem… Jag var manisk med att fotografera i mina tonår, och likadana tycks mina föräldrar ha varit under min och brors uppväxt. Det tar aldrig slut! Nu har jag tills vidare packat in dem alla i små lådor här och var i hemmet.

Och vhs-filmer! Nu står det en massa högar med filmer på golvet för jag har slut på hyllor. Var tusan ska jag göra av dem?! Åtta meterhöga drösar med vhs-filmer…. Jag vill ha kvar dem för jag tittar lika gärna på vhs som dvd, men har noll förvaring.

Och cd-skivor då?? Jag har byggt en liten hylla… jag sågade ut bitar från en stor plywood och ställde dem på bokstöd… som en tillfällig lösning. Alla osorterade, och det finns ju inte en chans att jag hittar just DEN skiva jag vill lyssna på, så nån gång får jag sätta mig och kategorisera dem med… oooorka!

Jag har inte galet mycket ‘media’ jämfört med andra tokar… men jag har ingen plats för dem trots att jag vill ha kvar allt (dvd:s, vhs-band, cd-skivor, foton…)..

Det känns som att prylarna äger mig, inte tvärt om. 😦

Published in: on oktober 31, 2008 at 6:07 e m  Kommentera  
Tags: , , , , ,

Ständigt kaos i hjärnan

Sent igår kväll satt jag på msn med en nära vän och vi pratade om detta med avslappning. Ligga i badkaret med huvudet bakåtvilat och bara lyssna på musik och njuta av en god drink, eller att ligga på en gräsmatta i sommarnatten och bara njuta av stjärnorna och försvinna in i dess förtrollande värld. Meditera och finna sin inre ro.

Inget av det är möjligt för mig. Jag kan inte bara sitta på en klippa och titta ut mot vatten och det lugn som det ger så många andra människor. Jag har aldrig funnit det där lugnet som så många pratar om.

Visst har jag många gånger försökt, då jag så innerligt vill finna det omtalade själsliga lugnet och bara njuta av nuet. Men det går inte. Jag KAN inte slappna av. Jag har alltid minst fem saker i huvudet. Tittar jag ut över en sommaräng så registrerar jag allt… och inte har jag en chans att finna lugnet när jag hör min ständigt aktiva och i huvudet speedade röst.

Läs följande rader högt för dig själv så fort du kan, så får du en smak av hur min hjärna spinner på:

”Titta en nästan svart sten! Oh, vilka vackra svalor! De flyger lågt, blir det regn? Javisst ja, det pratade ju pappa och jag om härom dagen, svalor och regn! Nämen titta en sån vacker samling klöver! Undrar om jag kan finna en fyrklöver. Är det inte så, en fyrklöver betyder tur! Ha, tänk om det betydde tur som i en resa! Undrar förresten om det blir regn? Den där fina nästan svarta stenen, kanske ska jag ta hem den och koka den så den blir ren och ha den i mitt akvarium. Kanske får googla om man kan ta stenar i naturen, vill ju inte att fiskarna drar på sig nåt skit. Jag borde verkligen sticka till zoo på Ikano och köpa lite ny inredning till akvariet, och kanske lite hundgodis när jag ändå är där. Men jag har ju inga pengar än, undrar om pappa vill hjälpa mig? Fan jag måste skicka in kompletteringen till Försäkringskassan; ja visst ja när jag ändå ska till ICA på tisdag kan jag ju lämna in pappren direkt över disk för Försäkringskassan ligger ju nära ICA. undrar om de har märgben på ICA. Usch tänk om det blir regn, bäst jag skyndar hem. Jag skulle ju få ett paraply av pappa, tänk att jag alltid glömmer att hämta det. Den där stenen till akvariet, den får vänta”

Läste du nu högt för dig själv så fort du kunde? 😉

Föreställ dig nu denna röst i i flera olika tonfall, pratandes samtidigt om flera olika syn- och känselintryck.

Det är nog det närmsta jag kan beskriva hur min hjärna beter sig varje vaken minut! Inte undra på att jag, när jag väl lägger mig, sover som en stock. Från att jag somnar och cirka 10 timmar framåt är jag fullständigt klubbad.

Usch jag blir så ledsen när jag tänker på det. Jag vet ju att det alltid är så i mitt huvud, för det har alltid varit så, men snart har jag inte nån energi kvar att behandla och bearbeta all information som jag snappar upp.

Jag har många gånger försökt att bara slappna av och göra absolut ingenting, men 8 av 10 gånger slutar det i en panikattack. Jag har helt enkelt slutat försöka.

I slutet av september ska jag träffa min läkare och prata medicin. Jag tar vilken medicin som helst – nästan – för att någon endaste gång kunna finna lugnet och bara titta ut över horisonten utan en endaste aktiv tanke i huvudet!

Det känns konstigt att ha rätt till hjälp…

Tankarna som kommer och går, och snubblar, runt i mitt huvud sedan jag fick min ADD-diagnos har varit och är många. Och varierande.

Å ena sidan är jag glad och känner mig sporrad och pushad av att ha fått diagnosen ( och därmed förklaringen), men å andra sidan kämpar jag fortfarande mycket mot mina inre demoner. De där filurerna som sitter i mitt huvud och kallar mig elaka saker… dum, lat, tråkig, slö… men jag är INGET av det! Egentligen.

Jag har aldrig en lugnt stund. Det kanske är svårt att tro då jag sitter och slöar i soffan till en film, eller i godan ro promenerar med mina älskade hundar i höstregnet. Men i huvudet är det mest hela tiden totalt kaos… det är svårt att förklara hur jag menar, men närmast jag kan komma är att jag tar in ALLT, all info jag ser, hör, känner eller på annat sätt får tilldelat mig sugs in i min svamphjärna. Där jobbar ju då rimligtvis en hel arbetsstyrka twentyfour seven på att reda ut vad som bör vara av intresse. Jag tappar tråden i den tanke jag har, eller det jag pratar om väldigt lätt. Vips så är jag någon helt annan stans.

Jag kan passionerat sitta och prata om en sak med full inlevelse, men som att vända på en hand har jag plötsligt fått ett nytt intryck eller en ny tanke som poppat upp i hjärnan, och så VIPS pratar jag passionerat och inlevelsefullt om nåt helt annat!

Efter en dag som rent fysisk består av: promenader med hundarna, slumpa runt och slöa vid datorn, diska (?), mata fiskarna och se två filmer, så är jag oftast fullkomligt utmattad när jag lägger mig på kvällen.

När jag fick min diagnos för ungefär en och en halv vecka sedan fick jag plötsligt höra konstiga saker från människor…. ”du har ett funktionshinder”… ”du har en neuropsykiatrisk sjukdom”… ”Kan inte botas, men kan underlättas”…Konstigt. Det är ju sånt som andra har!

Jag kom plötligt underfund med att jag haft en konstig världsbild om ”vi och dom”. Vi som ger hjälp, och de som får hjälp.

Mer eller mindre varenda kotte jag känner (inklusive mig sjäv – som jag tydligen dock inte kände så bra) jobbar eller har jobbat med någon form av ”hjälpande arbete”. Hemtjänst, personlig assistans, behandling och så vidare. Plötsligt är jag en av dem som har rätt till samhällets stöd. Känns konstigt. Väldigt konstigt.