Fega, förbaskade svenskar!

Jag må vara extremt fördomsfull nu – men jag tar risken och säger det igen – fega, förbaskade svenskar! 😛

Har i vanlig ordning på nyhetsmorgon här i bakgrunden, och nyss vann ett fruntimmer 100.000 kronor på Triss.

Hennes reaktion: ”ja, det är ju kul…”

Vad är det med folk?!?!

Okej, kanske inte bara vi svenskar som har så förbaskat svårt för att visa känslor, men om DU vann 100.000 kronor i triss, skulle du då bara säga ”..vad kul då…”?!

Jag skulle skrika, gråta, jubla, böla och kanske rent av svimma – oavsett om jag satt hemma vid köksbordet eller var i direktsänd tv!

Jag antar att de som vinner 100.000, 5.000.000 osv i tv och på frågan: ”Hur känns det?!” svarar ”..jo då.. bra tack.” skulle skrika av lycka om det var hemma i ens trygga vrå, men varför VARFÖR VARFÖR VARFÖR (?!?!) är svenskar som vinner en massa pengar i tv alltid lugna som filbunkar – och nästan rent av ser BESVÄRADE ut?!?!

Vad ÄR DET med svenskar och förmågan/oförmågan att SLAPPNA AV och visa känslor – ÄVEN då andra ser dig?!?!

Det där med kärlek

Tänk om man kunde bestämma sig för vem man blir kär i… då skulle man slippa trampa på andras eller sina egna känslor, såra, gråta och våndas…

Eller kanske inte? Det är ju inte alltid som hjärnan fattar bättre beslut än hjärtat.

Jag skulle, om hjärna och hjärta samarbetade, bli kär i den jag har lättast att öppna mig för, den som jag känner tillit för. I den som jag delar intressen med. Någon som öppnar sig för mig och som är ärlig om alla sina sidor, goda som mindre goda. Min bästa vän helt enkel.

Vad är det som gör att man blir kär? Varifrån kommer ”det”? Det där pirret, suget, magin… Varför kommer det inte för de man känner ligger än närmast om hjärtat, men kan komma för någon man knappt känner alls? Just nu känner jag inget… Mitt inre är i kaos och mina känslor handlar bara om att bli klokare på vem fan jag är. Men jag kommer nog aldrig bli riktigt klok på vem jag är, och vill ibland bara gömma mig under en sten så jag inte riskerar att såra någon.

Ibland undrar jag om jag KAN bli kär igen… Intellektuellt VET jag ju att man hämtar sig från ett ‘krossat’ hjärta, men känslomässigt är jag inte så säker på det. Jag undrar hur den som gett allt till en person och blivit sårad någonsin vågar göra det igen. Vet inte om jag vågar det.

Man brukar ju säga saker i stil med ”det som är roligt blir roligare om man är två”. Men eftersom så mycket i mitt liv är jobbigt så känner jag mera ”det som är jobbigt blir jobbigare om man är två”. Antingen är det att jag blivit en evig bitterfitta, eller så är jag inte redo för att öppna mitt hjärta igen efter att det kastades bort efter tre års samboförhållande.. Det är en svår väg tillbaka efter att man blivit lovad evig kärlek och trohet, men slutligen blivit undanputtad.

Även att jag med ville ha slut på mitt förra förhållande många gånger, och att jag faktiskt nu är tacksam att det tog slut, för det var en destruktiv relation för oss båda, så kan jag inte hjälpa att ha förlorat tron på att någonsin lita på kärleken igen. Jag har blivit sårad, och finns det något värre än att bli sårad så är det att istället vara den som sårar..

…ville bara prata av mig lite, men nu ska jag dricka en kopp varm choklad och sova.

God natt världen!

Published in: on oktober 13, 2008 at 1:16 f m  Comments (7)  
Tags: , , , , , , ,