Jag är både orkeslös och stressad….

Nu har jag på Efter Tio här i bakgrunden… i vänlig ordning kan tyckas kanske, för det är ju inte första gången jag nämner det här på bloggen. 😛

De har visst lite av ett tema denna vecka, om att ha ”ont i själen”. Och det känner ju jag och många av mina bloggläsare igen sig i.

Idag är Carline af Ugglas gäst i studion och hon sa just att hon är stolt över att ha gått igenom svåra perioder av depression och liknande jävulskap. Stolt för att ha fått erfara den utvecklingsbiten, och hon tycker att de som inte drabbas av depression missar en del av själens utveckling.

Jag håller väl i viss mån med. Jag har ju absolut lärt mig av mina år av depresision, men jag skulle ändå inte vilja påstå att jag skulle vilja ha depression i mitt liv om jag fick möjlighet att börja om från början.

Nu står ju jag i och för sig inte på en stabil och säker grund, och tittar tillbaka på depressionen som ‘en gång var’ så att säga… utan jag klättrar ju fortfarande uppåt. Det värsta tiden är förhoppningsvis borta och över för alltid, men jag känner ändå hur depressionen ibland får grepp om mig.

Jag har känt av den ganska mycket de senaste veckorna, men samtidigt så vill jag inte erkänna det utan jag skyller istället på vädret. Jag har ursäkter för mig själv: ”alla mår ju dåligt så här års” osv. Och visst kan det vara så att det bara ÄR det trista vädret som trycker ner mig. Men det trycker ner mig så överdrivet mycket, och det är det som bekymrar mig.

Men jag känner ändå hopp, för jag märker ändå hur mycket bättre jag mår när jag får solens strålar på mig. Och jag mår också bättre då jag väl får tummen ur och ger mig iväg hemifrån och umgås med någon lite. Det är bara det att jag har så förbannat svårt att få energi, lust, hopp osv. Dagarna bara tycks passera.

Jag vill ha vår nu! Skrämmande tanke är ju vad som skulle hända med min psykiska hälsa om det gråa, trista vädret höll i sig fyra-fem månader till… det skulle jag inte orka med. Min illa tilltygade själ skulle skrumpna ihop helt i så fall…

Att jag inte sitter vid bloggen är också en biverkan av denna svacka… jag har inte tålamod nog för att skriva, tänka osv… Jag blir galet stressad av att sitta vid datorn nu sedan en tid… konstigt… men det ger mig inte den där tillfredsställande känslan som det alltid gjort förr. Att sitta och surfa runt, fixa med foton, photoshop osv gör mig bara hyperstressad nu. Nu kryper det i hela kroppen, och jag bara MÅSTE bort från datorn!

Konstig känsla….

Men jag kommer tillbaka. 😀

Vuxen med ADD / ADHD

Jag har (som bekant om ni slängt ett öga runt bloggen) ADD. Alltså inte ADHD. Enda skillnaden är att jag inte har hyperaktivitet.

ADD betyder Attention Deficit Disorder

ADHD betyder Attention Deficit/Hyperactive Disorder

ADD är ett neuropsykiatriskt tillstånd, och innebär störningar i den kognitiva, sociala och emotionella utveckling. Störningarna startar tidigt i livet och ger varaktiga funktionshinder; mycket i form utav att man inte kan planera och organisera sina handlingar och sin vardag.

För vissa personer blir symptomen först riktigt påtagliga i vuxen ålder, då man inte lever i en av annan strukturerar vardag längre: dvs skola och föräldrar, utan själv ska stå för att organisera sin vardag, sin egna familj, sitt arbete och livet i övrigt.

Läkartidningen beskriver i en artikel ADD som en undergrupp av ADHD och kan förklaras som huvudsakligen bristande uppmärksamhet, vilket domineras av koncentrationssvårigheter, planeringssvårigheter, nedsatt uthållighet och nedsatt arbetsminne.

Lever man med ADD så löper man dessutom 77 % större risk att drabbas av andra psykiatriska diagnoser. Exempel som jag haft / har i mer eller mindre utsträckning är ångestsyndrom, depression, bipolär sjukdom, personlighetsstörning (i mitt fall borderline, men det kan också vara tex antisocialt beteende). Där finns även större risk för missbruk och våldsbrott för dem med ADD / ADHD. Studier har visat att det är väldigt vanligt med ADHD bland personer i fängelse (norsk studie).

Vad gäller medicinering så är det vanligaste preparatet cintralstimulantia (tex Concerta och Ritalin). Man kan inte bota ADD men med centralstimulantia kan hos vuxna visas upp emot 60% klinisk förbättring. Först då man äter centralstimulantia kan man vara mottaglig för viss form av kognitiv beteendeterapi.

Man har också stort behov av olika samhällsinstansers hjälp för att få liv och vardag att fungera; tex behov av avlastning, stöd och extra pedagogik i arbetet och hemmet. Dessutom behövs ofta hjälp med planering, allra mest sin ekonomi. Sammanfattningsvis behöver man alltså ofta hjälp av psykiatrin, socialtjänsten, vuxenutbildning, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, och även missbruks- och kriminalvård.

Jag har hittills fått in psykiatrin, socialtjänsten, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen i min vardag. Förhoppningsvis slipper jag för alltid missbruks- och kriminalvård.

Jag har onsdag nästa vecka möte om arbetsträning / vuxenutbildning och det ser jag verkligen fram emot!

Den värsta känslan jag fått i och med min diagnos är att jag nog aldrig kommer bli vuxen och stå helt på egna ben – men det känns ändå skönt att då ha diagnosen, och inte bara som förr – känna mig lat, dum och vimsig.