Försäkringskassan vet bäst!

Idag var jag och samtalade med min terapeut och berättade då för henne att jag fått avslag på min ansökan om sjukpenning från Försäkringskassan. Suprise va?! Nu ska jag inte lägga ord i munnen på henne, men hon blev… nja, INTE glad. Att en förbaskad läkare på FK avslår ansökan utan att ha varesig träffat eller ens pratat med mig i telefon. INGEN som helst kontakt har jag och denne läkare på FK haft. Men han anser sig ändå veta min framtidsutsikt.

Min RIKTIGA läkare som jag träffat åtskilliga gånger under flera år, min terapeut som jag träffat i genomsnitt tre gånger i månaden i 1,5 år, min utrednings-psykolog, min arbetsterapeut, min arbetsförmedlare och alla andra kontakter jag haft på psyk är ytterst noga med att ta baby steps för att få ut mig i arbetslivet igen. De VET hur jag mår och hur jag har mått, och allra mest vet de att vi INTE kan veta hur min närmsta framtid kommer att te sig.

Enligt gällande regler (då jag inte har rätt till lönegrundande sjukpenning) är att jag måste ha en sjukskrivning på minst ett år för att ha rätt till sjukpenning. Jag HAR sjukskrivning på ett år, utskriven av min doktor som är specialisterad överläkare i psykiatri. Han känner mig, har följt min ytterst brokiga utveckling, och mitt mycket komplicerade liv och ser det som ytterst viktigt att INTE stressa ut mig i arbetslivet. Det skulle – i klartext – inte gynna varesig mig eller samhället i stort. Jag genomgår pågående svåra djupdykningar i mitt psyke, klarar inte av vissa av vardagens enklaste sysslor och har en historia av usel självkänsla i många lägen. Också en näraliggande historia av självmordstankar och självdestruktivitet.

Men trots cirka två år av regelbunden och djupgående kontakt med ett helt team på psykiatriska mottagningen i Mjölby minst en gång i veckan, och innan dess flera års kontakt med psykiatrin i Linköping så vet den där läkaren på Försäkringskassan (som aldrig träffat mig!!) mer om mig och min framtid. Intressant. Jävlar vilka kunskaper de sitter inne med på Försäkringskassan!

Jag blev dessutom uppringd av en tjej på FK för att ytterligare få förklarat och berättat för mig att avslaget verkligen var sanning. Och jo då, visst är det sanning. Jag har ingen sjukdom, inget handikapp, inget funktionshinder… (!?) Bara ett hittills okänt fel i hjärnan som kört hela mitt jävla liv i botten! Men som hon sa: ”Med rätt medicin kan du ju rent av vara självförsörjande på heltid redan tidigt i vår!”.

Jag menar inte att låta pessimistisk kring min egen utveckling. Men va fan är vitsen att gå på en sjuhelvetes massa utredningar, samtal, tester, undersökningar, att riva upp hela mitt jävla liv, vända ut-och-in på hela mitt känsloliv, få mig att gå igenom självrannsakan, medicinering och uttömmande utmaningar för att få en diagnos bara för att sen sättas på piller (som för övrigt ännu inte gjort några underverk) och kastas ut i arbetslivet?!? Ni vet där ute i arbetslivet där en fd långtidssjukskriven, icke yrkesutbildad, funktionshindrad 31-åring är oerhört eftertraktad hos varje arbetsgivare!

Visst. Vi gör på Försäkringskassans vis. Vi gör vad jag alltid gjort förr. Stänger dörren om allt det svåra, går på auto-pilot, mår skit, avskyr livet och driver fram tankar om döden som mer lockande än livet. DET är lösningen på problemet! För det har ju funkat så in i helvetes bra hittills!!

Eller… Finns det kanske åtmindstånde EN anledning till att jag får så in i himlens mycket hjälp och försåelse av psyk?! Näää… det är ju bara på skoj. Jag är ju helt arbetsför i början av nya året. I alla fall enligt Försäkringskassan. Att de senaste 31 åren bara lett till destruktivitet… det glömmer vi bara. För läkaren på FK vet mer än alla olika utbildade människor som hjälpt mig, som känner mig och som ser mig som en individ.

Försäkringskassan är Gud Den Allsmäktiga.

Må Gud brinna i mitt helvete!

Annonser

Det positiva med ADHD / ADD

Läkaren Martin Winkler har på web4health listat egenskaper som han säger många av oss med ADHD/ADD har:

* kreativitet
* charmerande personlighet, varmhjärtad
* bra människokännedom
* sinne för humor
* snabb att förstå det viktiga
* flexibilitet
* intuitiv
* känslig för den närmaste omgivningen
* entusiastisk, passionerad
* glömmer bort sina misstag
* försöker göra bättre ifrån sig nästa gång
* villig att ta risker

Lite intressant perspektiv tycker jag som mest ser mitt ADD som ett funktionshinder.
Jag är katig nog att inbilla mig att jag skulle varit mycket av det som står där uppe varesig jag hade ADD eller inte. 😉

Stämmer dessa punkter på dig tycker du?

Ska vi ta å klappa oss själva på axeln lite? 😉
Jag formulerade min uppfattning kring mig själv till varje påstående:

* kreativitet
– ja jag ser mig som kreativ. Jag har alltid haft öga för estetik men kan ju inte alltid påstå att mina kreativa sidor är vad som faller andra i smaken. Men jag gillar och vara kreativ med lösningar och detaljer i hemmet osv.

* charmerande personlighet, varmhjärtad
– ja jag är fantastiskt charmig! 😉 Det stred mot Jantelagen ni! Men jag ÄR det… och varmhjärtad. Jo, det med, känner med andra och kör inte över folk. Jag tycker om människor helt enkelt. Oftast…

* bra människokännedom
– nja, om detta tvista de lärde. Men jag kan se det goda i de flesta i alla fall..

* sinne för humor
– absolut! Sen är ju frågan ”vad för sinne”… för min humor är inte alltid kompatibel med många omkring mig. Jag har en rå, snuskig och svart humor.

* snabb att förstå det viktiga
– nja… nej det skulle jag inte säga att jag är.

* flexibilitet
– jag är inte flexibel för fem öre! 😀 ”varför ändra nåt som funkar” är hur jag tänker… jag gillar inte förändringar och vill oftast ha saker förutstakat. Om jag nu fattade rätt i vad som menas med flexibilitet… 😉

* intuitiv
– ja jag är intuitiv i den benämningen att jag går på magkänsla, och har en känsla för hur saker och ting är och fungerar utan att effektivt tänka på det… nu blev det snurrigt…

* känslig för den närmaste omgivningen
– på gott och ont. Känslig för vad de ska tycka om vad jag gör och hur jag är. Men också känslig för att de ska må bra och vara glada och trygga.

* entusiastisk, passionerad
– överlag ja! Ibland har jag ju svackor naturligtvis, då allt suger. men kanske 75 % av tiden är jag väldigt framåt och entusiastisk. Passionerad för vad jag företar mig.

* glömmer bort sina misstag
– är det positivt? Jag tycker nog att det är bra att minnas sina misstag och bearbeta dem och lära av dem. Hur fick han det till en bra egenskap? Kanske bra i den bemärkelse att inte gräva ner sig i tidigare misstag – men jag är INTE den som glömmer…

* försöker göra bättre ifrån sig nästa gång
– ja, men inte det heller är positivt i mitt fall.. jag försöker ju göra bättre ifrån mig nästa gång för att jag inte var bra nog sist.

* villig att ta risker
– nej. Jag har nog av adrenalinkickar i mitt huvud som det är, så jag är ingen risktagare.. 😉

———————————————

Tycker ni att dessa påståenden stämmer på er? 😀

Det känns konstigt att ha rätt till hjälp…

Tankarna som kommer och går, och snubblar, runt i mitt huvud sedan jag fick min ADD-diagnos har varit och är många. Och varierande.

Å ena sidan är jag glad och känner mig sporrad och pushad av att ha fått diagnosen ( och därmed förklaringen), men å andra sidan kämpar jag fortfarande mycket mot mina inre demoner. De där filurerna som sitter i mitt huvud och kallar mig elaka saker… dum, lat, tråkig, slö… men jag är INGET av det! Egentligen.

Jag har aldrig en lugnt stund. Det kanske är svårt att tro då jag sitter och slöar i soffan till en film, eller i godan ro promenerar med mina älskade hundar i höstregnet. Men i huvudet är det mest hela tiden totalt kaos… det är svårt att förklara hur jag menar, men närmast jag kan komma är att jag tar in ALLT, all info jag ser, hör, känner eller på annat sätt får tilldelat mig sugs in i min svamphjärna. Där jobbar ju då rimligtvis en hel arbetsstyrka twentyfour seven på att reda ut vad som bör vara av intresse. Jag tappar tråden i den tanke jag har, eller det jag pratar om väldigt lätt. Vips så är jag någon helt annan stans.

Jag kan passionerat sitta och prata om en sak med full inlevelse, men som att vända på en hand har jag plötsligt fått ett nytt intryck eller en ny tanke som poppat upp i hjärnan, och så VIPS pratar jag passionerat och inlevelsefullt om nåt helt annat!

Efter en dag som rent fysisk består av: promenader med hundarna, slumpa runt och slöa vid datorn, diska (?), mata fiskarna och se två filmer, så är jag oftast fullkomligt utmattad när jag lägger mig på kvällen.

När jag fick min diagnos för ungefär en och en halv vecka sedan fick jag plötsligt höra konstiga saker från människor…. ”du har ett funktionshinder”… ”du har en neuropsykiatrisk sjukdom”… ”Kan inte botas, men kan underlättas”…Konstigt. Det är ju sånt som andra har!

Jag kom plötligt underfund med att jag haft en konstig världsbild om ”vi och dom”. Vi som ger hjälp, och de som får hjälp.

Mer eller mindre varenda kotte jag känner (inklusive mig sjäv – som jag tydligen dock inte kände så bra) jobbar eller har jobbat med någon form av ”hjälpande arbete”. Hemtjänst, personlig assistans, behandling och så vidare. Plötsligt är jag en av dem som har rätt till samhällets stöd. Känns konstigt. Väldigt konstigt.