En film du MÅSTE se!

Jag har just sett en film som stått bortglömd i min bokhylla i… ja, säkert två år minst.

The Pianist

The Pianist

En helt fantastisk skildring av Adrien Brody, då han spelar den polske judiske pianisten Wladyslaw Szpilman och dennes kamp för överlevnad under de fruktansvärda åren 1939-45.

Jag har sett många, många filmer om förintelsen och andra världskriget, men jag kan inte påminna mig att jag någonsin förr sett en så gripande skildring som Roman Polanskis The Pianist. Jag satt bokstavligt talat på exakt samma plats i fotöljen utan att röra ben eller rumpa en millimeter på minst 90 minuter och med blicken klistrad på tv:n. Ibland ville jag skrika rakt ut, ibland gråta, ibland bara blunda för allt det hemska som visas i filmen. Men det gick inte att blunda, för den livsbejakande anda som följer Wladyslaw Szpilman genom hela filmen får dig att inte ens vilja blinka!

Jag kan bara säga två ord till:

Se den! Du kommer INTE ångra dig!

Och se till att ha tagit fram ordentligt med dricka och se till att sitta bekvämt, för du kommer inte vilja lämna tv-soffan en endaste sekund under dessa dryga 2,5 timmar.

Tack till mina hundar för att de sov genom hela filmen, och därmed inte väsnades mer än någon liten smygfis här och där…

Och du… om du NÅGONSIN velat ge upp jordelivet….

..tre sista ord:

SE THE PIANIST!

Jag såg just SAW. Fantastisk!

I just saw SAW. 😆 Blir lite latjo på engelska.

Men titeln SAW är en översättning av ”såg”, inte ”såg” – blev det klarare nu? 😉 Alltså, titeln syftar på en såg som man sågar med…. eller i alla fall kan såga med… om man vill… eller måste…

Två killar finner sig i ett rum, kedjade till varsinn sida av rummet, och mitt i rummet ligger ett lik på mage. Tanken bakom detta scenario är att det är en lek på liv och död. Hur långt kan du gå för att få behålla livet? Och OM du överlever – lär du dig då uppskatta livet?

Sen måste jag ju säga, utan att berätta handlingen för mycket, att om du gillar slut där man inte ser ett förälskat, lyckligt par traska iväg i solnedgången så är denna film värd att se!

Den var spännande, gripande, äcklande och full av frågetecken ända in i slutet!

Night of the living Bully!

Idag kom mitt gäng filmer som jag beställde från Ginza häromdagen! 😀

Yours truely har just kollat på Bully, en väldans bra film av höjdaren Larry Clark. Verklighetsbaserat och väldigt rått filmat. Att filmen bygger på verkliga händelser gör den bara ännu mer gripande och obehaglig, och den är filmad på det där råa sättet som Clark är så skicklig med… inget förskönande av verkligheten, eller heller av fictionen. Människor visas som de är, med och utan kläder, avslöjande tonårs-sex, öppna drogscener och mycket psykologiskt drama som får vem som helst att fastna.

Mest känd är Clark för filmen Kids, om en ung HIV-positiv skate-kille som knullar så många oskulder han kan, fullt medveten om sin sjukdom.

Bully handlar om några ungdomar som körs över av en av deras kompisar; han driver med dem öppet, slår dem och behandlar dem som skit. En dag får de nog och ger igen. För en som själv blivit mobbad i skolan så… ja, så kan jag säga att jag inte blir ledsen av händelseförloppet i andra halvan av filmen..

Nu ska jag titta på något lite mer lättsmält. Det blir Night of the Living Dead som naturligtvis också bygger på verkliga händelser! 😉

Published in: on oktober 3, 2008 at 10:46 e m  Kommentera  
Tags: , , , , , , , ,

Musik speglar samhället – inte tvärt om

Nu hoppade jag runt i bloggvärlden och hamnade slumpartat på wordpressbloggen Spoked, där senaste inlägget tar upp något jag ofta reagerar på med. Nämligen att det är gangster raps fel att vi har en vriden kvinnosyn i många delar av samhället. I mina ögon är det skitsnack! Rapmusik återspeglar samhället. Knappast är det ju så att rap har format vårt samhälle – det är väldigt långsökt det!

Läs Ice Cubes citat som Spoked-skribenten har i sitt inlägg ”Dags att agera mot samhällets sneda ideal”. Vi ska ju lyssna på vad textskrivarna själva menar med sina texter, inte vad andra påstår att de säger.

En av mina favoriter är Ice T (bilden) och han har starka texter och en tuff utstrålning. Men jag tror ju knappast att det får folk attslå sina fruar eller våldta barnvakter. JAG har lyssnat på gangser rap sen jag var barn och jag har då aldrig löpt amok och skjutit folk från ett kyrktorn. Jag har faktiskt en stark tro på människan och är inte hatisk och arg för jämnan.

Sen är det ju allt för vanligt att man bara ser ”jaha, de säger ho, bitch, kill och suck my dick” *buuuuuuuuu* 😡

Ingen hör de bra texterna, som tex Ice T’s metalband Body Count’s The Winner Loses:

My friend’s addicted to cocaine
smokes day and night
drives mom and pop insane.
Living his life in the dark light
every dollar he gets goes into the pipe.
He wants to borrow some money from me
do you think I’m blind
don’t know the score
can’t see?
You wanna get high as the sky
You’re kissin’ your life goodbye”

(budskap: håll dig borta från droger – men såna texter är inget kul att kommentera tycks besserwissrar tycka)

Rap vill öppna ögonen på människor, och enda sättet till det tycks många gånger vara att använda ett hårt ordval.

Det är väldigt vanligt att man hör folk säga att musiker som sjunger om blod, våld, övergrepp och liknande uttrycker sin önskan att göra detta; att dessa musiker är monsters in the making. Men ingen säger så om författare eller filmregissörer…. Om nu tex Eminem är en ”mörk man med dold agenda” vad fan är då inte Stephen King eller Quentin Tarantino?!

Musiker är bovar, men författare och regissörer sysslar med konst och fiction, tycks den vanliga uppfattningen vara.

Varför tycker man inte att musiker också sysslar med fiction?

Omen-afton avslutad

Nu har jag just haft en liten videokväll för mig själv.

Det bidde dagens nyinförskaffning: Omen från 1976 samt remake av den filmen – Omen från 2006, även kallad Omen 666. Jag blev allt lite besviken. Främst på remaken. Tycker inte den var i rysar-stil, dock spännande och stundom välgjord. Men originalet lyser fortfarande som den starkare stjärnan på himlen. Den är bättre, men bara om man har lite förkärlek till 70-talsrysare kanske. Jag tycker att det ofta blir lite löjligt när man gör en remake av en sann klassiker. 😯

Kanske är de i själva verket fortfarande läskiga som synden, men att jag blivit avtrubbad? Filmer som skrämmer mig mera är de som har riktigt bra effekter av halvdöda människor/blodiga skelett… löjligt jag vet. 😎

Omen 666 är för mig i klass med Da Vinci Koden och Hannibal – spännande, läskiga och med lite blandade religiösa inslag och historiska platser och sann galenskap. Fast vid närmare eftertanke så tycker jag att de två sistnämda slår Omen 666. Hannibal leder rejset! Än bättre är Röd Drake – en av mina absoluta favoriter! Röd Drake har många finfina scener… reporter fastlimmad naken i rullstol och satt i eld… kan det bli mer inlevelsefullt? Mycket drama, mycket blod, mycket äckligheter och mycket psykologi inbakat i en slemmig rulle av förälskelse mellan den blinda flickan och den blyga psykopaten.

Nåväl, jag är ju ändå glad att nu ha Omen och Omen 666 i min dvd-samling. Omen fanns förr i min VHS-samling men försvann någonstans på min väg in i vuxenlivet. 😉

OBSERVERA att jag i detta inlägg inte nämner uppföljarna till Omen. De har jag inte sett på åratal… kanske skrämmer de livet ur mig? It remains to be seen…. 😎

Published in: on september 30, 2008 at 12:25 f m  Comments (6)  
Tags: , , , , , , , ,