Jag är både orkeslös och stressad….

Nu har jag på Efter Tio här i bakgrunden… i vänlig ordning kan tyckas kanske, för det är ju inte första gången jag nämner det här på bloggen. 😛

De har visst lite av ett tema denna vecka, om att ha ”ont i själen”. Och det känner ju jag och många av mina bloggläsare igen sig i.

Idag är Carline af Ugglas gäst i studion och hon sa just att hon är stolt över att ha gått igenom svåra perioder av depression och liknande jävulskap. Stolt för att ha fått erfara den utvecklingsbiten, och hon tycker att de som inte drabbas av depression missar en del av själens utveckling.

Jag håller väl i viss mån med. Jag har ju absolut lärt mig av mina år av depresision, men jag skulle ändå inte vilja påstå att jag skulle vilja ha depression i mitt liv om jag fick möjlighet att börja om från början.

Nu står ju jag i och för sig inte på en stabil och säker grund, och tittar tillbaka på depressionen som ‘en gång var’ så att säga… utan jag klättrar ju fortfarande uppåt. Det värsta tiden är förhoppningsvis borta och över för alltid, men jag känner ändå hur depressionen ibland får grepp om mig.

Jag har känt av den ganska mycket de senaste veckorna, men samtidigt så vill jag inte erkänna det utan jag skyller istället på vädret. Jag har ursäkter för mig själv: ”alla mår ju dåligt så här års” osv. Och visst kan det vara så att det bara ÄR det trista vädret som trycker ner mig. Men det trycker ner mig så överdrivet mycket, och det är det som bekymrar mig.

Men jag känner ändå hopp, för jag märker ändå hur mycket bättre jag mår när jag får solens strålar på mig. Och jag mår också bättre då jag väl får tummen ur och ger mig iväg hemifrån och umgås med någon lite. Det är bara det att jag har så förbannat svårt att få energi, lust, hopp osv. Dagarna bara tycks passera.

Jag vill ha vår nu! Skrämmande tanke är ju vad som skulle hända med min psykiska hälsa om det gråa, trista vädret höll i sig fyra-fem månader till… det skulle jag inte orka med. Min illa tilltygade själ skulle skrumpna ihop helt i så fall…

Att jag inte sitter vid bloggen är också en biverkan av denna svacka… jag har inte tålamod nog för att skriva, tänka osv… Jag blir galet stressad av att sitta vid datorn nu sedan en tid… konstigt… men det ger mig inte den där tillfredsställande känslan som det alltid gjort förr. Att sitta och surfa runt, fixa med foton, photoshop osv gör mig bara hyperstressad nu. Nu kryper det i hela kroppen, och jag bara MÅSTE bort från datorn!

Konstig känsla….

Men jag kommer tillbaka. 😀

Ett barn utan sin mamma

Efter att min mamma dog i cancer 4 juni 2005 så ändrades mitt liv.

Det visste jag ju att det skulle göra, men aldrig hade jag kunnat gissa hur pass stor skillnad det skulle innebära – både i vardagen och i själen. Bokstavligt talat som att någon stod undan fötterna för mig.

Så sitter jag nu och tittar på Efter Tio, och en ung flicka, Mikaela Johansson Salonen (15 år), berättar om då hon förlorade sina båda föräldrar i tsunamin när hon var 11 år.

Jag blir rörd till tårar när jag hör henne berätta om sitt liv idag, denna fina flicka som fick sitt liv upp-å-ner-vänt tillsammans med så många andra den där hemska dagen i december 2004.

Jag blir verkligen inspirerad av det lugn hon sänder ut. Hon tycks ha kommit så långt i sin utveckling (med mycket hjälp av sin faster och hennes man). Hon verkar ha nått en acceptans i att saker och ting är som de är; verkar ha en tydlig bild av livet och hon vårdar sina föräldrars minne på ett jättefint sätt. Och verkar ha sån balans, …jag har svårt att finna ord att beskriva hur jag upplevde henne. Men hon gick rakt in i mitt hjärta.

På flera plan har jag accepterat att min mamma är död, men verkligen inte på alla plan. Någonting i mig har inte accepterat det, inte förstått det, inte insett det. Intellektuellt har jag nog förstått det, men inte känslomässigt. Absolut inte. Där känns det som att det inom mig kurar ihop sig en liten flicka som håller för öronen, gömmer huvudet mellan knäna och bara skriker ‘NEJ! NEJ! NEJ!’.

Undrar om jag någonsin kommer utstråla det lugn och acceptans och mognad som denna Mikaela gjorde nu.

Mikaela – du är en inspiration!

Du kan läsa om Mikaelas upplevelser här: Dagens Nyheter, 4 januari 2005

Är det en styrka att skjuta en isbjörn?

Här sitter jag i vanlig förmiddagsordning och tittar på Efter Tio. Jan Guillou är med och i ett tidigare samtal denna morgon talade han med Malou von Sivers om jakt. Jag satte på tv:n mitt i diskussionen, men det tycktes först ha handlat om Guillous uppväxt vilken han i viss mån skilldrar i Ondskan. Tilläggas ska, att jag min usling inte läst den .. än.

Den diskussionen (om barn- och kvinnomisshandel) mellan Malou och Guillou (snygg namnkombination det blev 😉 ) avslutades med att Guillou sa att han aldrig slagit ett barn eller en kvinna i sitt liv och hellre skulle dö än att göra det. Bra sagt!

Men… när nästa ämne snabbt kom på tapeten direkt efter detta uttalande blev det tilt i Annas huvud (ska inte fortsätta tala om mig själv i tredje person).

Så började de tala passionerat om jakt, och Guillous kringresande i världen för att jaga diverse djur på diverse kontinenter. Tex lejon Afrika, och isbjörn (?!) någon helt annanstans. Nu talade han om den makt och styrka han känner av att jaga vilda stora djur och skjuta dem. Jag kan för mitt liv inte begripa detta?! Jag är inte emot jakt i all dess mening. Jag skulle föredra om vi alla levde i jägar- och samlarsamhällen som förr i världen (och då slippa den köttindustri vi har idag), men jag kan för mitt liv inte förstå hur man kan finna njutning och styrka i att sitta och slöa med en bössa och skjuta djur på långt avstånd. Vad är makten/styrkan i det?! Det är ju detsamma som att smyga upp i ett klocktorn och skjuta förbipasserande med ett sniper-gevär? Ingen utmaning alls med andra ord, mer än mot sin egen etik, men ingen ‘kamp’ som kan resultera i styrka och makt hos den som kom ur striden med livet i behåll.

För mig skulle det vara samma ynkliga handling om jag slog ett litet barn, som om jag satt gömd i skogen och sköt ett djur som var ovetande om min närvaro.