Ett barn utan sin mamma

Efter att min mamma dog i cancer 4 juni 2005 så ändrades mitt liv.

Det visste jag ju att det skulle göra, men aldrig hade jag kunnat gissa hur pass stor skillnad det skulle innebära – både i vardagen och i själen. Bokstavligt talat som att någon stod undan fötterna för mig.

Så sitter jag nu och tittar på Efter Tio, och en ung flicka, Mikaela Johansson Salonen (15 år), berättar om då hon förlorade sina båda föräldrar i tsunamin när hon var 11 år.

Jag blir rörd till tårar när jag hör henne berätta om sitt liv idag, denna fina flicka som fick sitt liv upp-å-ner-vänt tillsammans med så många andra den där hemska dagen i december 2004.

Jag blir verkligen inspirerad av det lugn hon sänder ut. Hon tycks ha kommit så långt i sin utveckling (med mycket hjälp av sin faster och hennes man). Hon verkar ha nått en acceptans i att saker och ting är som de är; verkar ha en tydlig bild av livet och hon vårdar sina föräldrars minne på ett jättefint sätt. Och verkar ha sån balans, …jag har svårt att finna ord att beskriva hur jag upplevde henne. Men hon gick rakt in i mitt hjärta.

På flera plan har jag accepterat att min mamma är död, men verkligen inte på alla plan. Någonting i mig har inte accepterat det, inte förstått det, inte insett det. Intellektuellt har jag nog förstått det, men inte känslomässigt. Absolut inte. Där känns det som att det inom mig kurar ihop sig en liten flicka som håller för öronen, gömmer huvudet mellan knäna och bara skriker ‘NEJ! NEJ! NEJ!’.

Undrar om jag någonsin kommer utstråla det lugn och acceptans och mognad som denna Mikaela gjorde nu.

Mikaela – du är en inspiration!

Du kan läsa om Mikaelas upplevelser här: Dagens Nyheter, 4 januari 2005

Cancer tog min mamma

Den 23 september 2008 skulle min mamma fyllt 58 år.

Men.. mamma fick 1998 diagnosen hudcancer (malignt melanom), opererades och var sen ”cancerfri” i närmare fem år, tills de fann metastaser. Dessa fann man på en av rutinkontrollerna – – cancern hade spridit sig till lungorna. Tiden gick och i augusti 2004 fick vi veta att mamma med all sannolikhet inte skulle överleva cancern då den spred sig fort… Det var första gången jag grät på närmare tio år. Allt brast och jag, min bror och hans dåvarande flickvän ‘S’ (vill inte berätta hennes namn här, därav ‘S’) stod och grät i en ring utanför lägenheten där jag bodde då.

Mycket med den lägenheten är för mig förknippat med mammas sjukdom.. jag minns tex när jag besökt henne på sjukhuset (en av många, många gånger) och hon var så less på sjukhusmaten. Då (under perioden hon kom hem) bjöd jag hem henne, pappa, min bror och hans flickvän ‘S’. Jag bjöd på ugnsstekta kycklingklubbor och hasselbackspotatis – mammas absoluta favorit! Till detta hör att jag är vegetarian sedan jag var 12 år och har aldrig tillrett kycklingklubbor. ‘S’ är muslim och hon och min bror åt typ bara kyckling, men maten skulle vara en överraskning så jag bad inte om tips… Istället knallade jag iväg till Konsum och köpte potäter, kycklingklubbor och allt annats som behövs… typ två-tre timmar innan…. Det kan man ju med allt JAG brukar äta. Men det var ju inte riktigt detsamma med de frysta klubborna visade det sig… Så jag tinade dem i badkaret… under rinnande varmt vatten och vatten jag kokade upp på spisen… i fnittrig panik. 😀 Maten var dock väldigt uppskattad av alla närvarande.. eller så sa de det bara. Men det talades länge om denna kväll. ‘S’ tyckte dock jag var alldeles för snäll som kladdade ner hela min annars så vegetariska ugn med äckligt splatter från kycklingen bara för deras skull. 😉

Jag blir glad när jag tänker på detta minne, och jag tror att det är väldigt viktigt att minnas de goda stunderna och inte fokusera sitt minne på sjukdomen. De minnens finns där ändå…

Ett annat härligt minne är när jag var hos mamma på sjukhuset och var tvungen att gå vid halv nio för att hinna till affären och köpa tandkräm innan de stängde. Då tog vi min snusdosa och mamma klämde ut tandkräm i det där lilla locket ovanpå där man ska ha gamla snusar.. bara för att jag skulle kunna stanna lite längre.

Oh så jag saknar henne!

Den 17 december 2004 var jag på jobbet och öppnade just för dagens första kunder när min pappa ringde från sjukhuset. Mamma och han hade varit på apoteket när de öppnade. Mamma hade blivit akut väldigt yr och svimmat, så ambulansen kom och hon fick direkt åka in och röntga huvudet (vilket hon ändå skulle gjort just denna dag). Då fann läkarna metastaser i hjärnan, och mamma fick ligga kvar på sjukhuset. Måndagen därpå åkte vi och köpte julgran.

Från mammas begravningshäfte.

Gråt inte – jag är ju glad!” sa hon in i det sista.

Under vintern och våren 2004/2005 blev mamma allt sjukare. Hon fick starka mediciner, hade svulster över hela kroppen som bara växte och gjorde fruktansvärt ont, så  hon fick cytostatikabehandling och strålbehandling för att hindra svulsterna från att växa och spricka. Under detta sista halvår var hon alltid stark, klagade aldrig och var social med familjen så mycket hon bara orkade.

Till valborg 2005 var vi på borggården i Linköping och sjöng in våren med Linköngs universitets manskör (LiHkören), vilket mamma och pappa gjort varje vår i 30 år. Då satt hon i rullstol och hade inget hår kvar, men sjöng och var glad. En dryg månad senare dog hon. Lördagen den 4 juni 2005 kl 9:00 spottade hon ut tabletterna som pappa hjälpt henne med, la ner huvudet och sa ”nu räcker det”, så somnade hon.

Den 17 juni 2004 begravde vi mamma på Lilla Aska minneslund. Hon hade själv skrivit ner hur hon ville ha sin begravning. Tolv män ur LiHkören sjöng på eget initiativ på begravningen, och det vet jag hade gjort henne överlycklig.

Jag älskar och saknar dig mamma, men du finns alltid, alltid hos mig.

Min älskade pappa vid mammas minneslund, sommaren 2008.