Genombrott på psyk idag

Det tror jag i alla fall att jag vill kalla det. Men jag har inte riktigt bestämt mig ännu…

Men som av ett mirakel så har dörrar till mitt förfutna börjat öppnas… jag vet inte riktigt vad det kommer sig.

Men min terapeut har med hjälp av tidigare utredning lyckats öppna mina förseglade dörrar.

Jag gick hos henne även innan utredningen (som var april-september i år). Vi började våra ”sessioner” sensommaren 2007 så nu är mitt förtroende för henne starkt och det känns om att vi kan prata om det mesta.

Vi ses varje onsdag, och de senaste veckorna har samtalen med henne och samtalen med min pappa börjat öppna dörrar som jag stängt och låst, satt vakthundar för och grävt vallgravar kring vari jag placerat galna krokodiler. Det har under dryga 15 år inte funnits NÅGOT som fått mig att minnas mer av min barndom än de bra familjeminnena. Skolan, mobbingen, idioterna jag omgav mig av, mina lärare osv… allt har jag slängt in i ett välförseglat rum. Men nu börjar den där dörren sakta öppna sig… och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Det känns jätteskönt att prata med terapeuten och med pappa om det, men jag vill inte tänka på det när jag är ensam. Då finns risk för att jag tappar fokus på att det var DÅ, och känner mig allt mer neråt, destruktiv, förbannad, uppgiven och uppriven…

Så, ja nu ska jag inte tänka så mycket mer på det… Ville bara berätta att det börjar hända grejer.. Konstiga minnen som dyker upp… känns som den lilla flickan i mina minnen är någon annan. Inte jag.

Published in: on november 19, 2008 at 7:05 e m  Comments (16)  
Tags: , , , , , , ,