Ett barn utan sin mamma

Efter att min mamma dog i cancer 4 juni 2005 så ändrades mitt liv.

Det visste jag ju att det skulle göra, men aldrig hade jag kunnat gissa hur pass stor skillnad det skulle innebära – både i vardagen och i själen. Bokstavligt talat som att någon stod undan fötterna för mig.

Så sitter jag nu och tittar på Efter Tio, och en ung flicka, Mikaela Johansson Salonen (15 år), berättar om då hon förlorade sina båda föräldrar i tsunamin när hon var 11 år.

Jag blir rörd till tårar när jag hör henne berätta om sitt liv idag, denna fina flicka som fick sitt liv upp-å-ner-vänt tillsammans med så många andra den där hemska dagen i december 2004.

Jag blir verkligen inspirerad av det lugn hon sänder ut. Hon tycks ha kommit så långt i sin utveckling (med mycket hjälp av sin faster och hennes man). Hon verkar ha nått en acceptans i att saker och ting är som de är; verkar ha en tydlig bild av livet och hon vårdar sina föräldrars minne på ett jättefint sätt. Och verkar ha sån balans, …jag har svårt att finna ord att beskriva hur jag upplevde henne. Men hon gick rakt in i mitt hjärta.

På flera plan har jag accepterat att min mamma är död, men verkligen inte på alla plan. Någonting i mig har inte accepterat det, inte förstått det, inte insett det. Intellektuellt har jag nog förstått det, men inte känslomässigt. Absolut inte. Där känns det som att det inom mig kurar ihop sig en liten flicka som håller för öronen, gömmer huvudet mellan knäna och bara skriker ‘NEJ! NEJ! NEJ!’.

Undrar om jag någonsin kommer utstråla det lugn och acceptans och mognad som denna Mikaela gjorde nu.

Mikaela – du är en inspiration!

Du kan läsa om Mikaelas upplevelser här: Dagens Nyheter, 4 januari 2005

Annonser

En afton av mordtankar och vänskap

Mina smaklökar har blivit vuxna! Jag som aldrig känt annat än avsky för rödvin hade igår en vinafton med en granne. Obegripligt för de som känner mig (folköl-och-sprit-människa som jag är). Igår delade vi en flaska rött och småpratade under en hel del timmar.

Vi sprang på varandra när jag var ute med hundarna vid 22-tiden, och vi har förr bytt några glada, artiga ord med varann i sann grannskapsanda. Just när vi sprang på varandra igår kväll så började några hjärtlösa, egoistiska människor smälla raketer… Min Bonzo förvandlas då till ett hyperventilerande asplöv, min Tasha blir förvirrad och obekväm och jag står mittemellan och försöker reda upp det hela medan jag motarbetar den mordiska lusten som i dessa lägen bubblar upp inom mig. Inte mordisk mot hundarna naturligtvis, utan mot de som roar sig med pyroteknik. Jag skulle i den sinnesstämningen jag då befinner mig i kunna köra upp en raket i röven på en 12-åring….. Och vad gäller 12-åringens ansvarslösa far skulle jag köra upp en raket i urinröret. 👿

Nåväl. Jag fick då i denna stund igår kväll hjälp av grannen, och hon har själv erfarenhet av djur i form av hundar och hästar. Hon hade god hand med Bonzo, och efter mycket om och men tog vi oss hem. Då rantade hon över till sig och hämtade en flaska rött, och vi satt och snackade till efter midnatt.

Det är intressant detta med hur man kan springa på någon som är lite som en spegelbild. — Hon har också just fått en neuropsykiatrisk diagnos från psykiatriska i Mjölby. Hon har ADHD, och jag har ju ADD, men skillnaderna är ju inte ens nämnvärda i större sammanhang. — Hennes pappa dog 51 år gammal och min mamma 54 år gammal, båda av att cancer spridit sig till hjärnan. — Hennes enda barndomsvän är en homosexuell kille, och samma är det med min enda barndomsvän. — Hennes syster bor i Australien, och min bror i Kenya. — Hon har en tendens att dras till folk med depressioner, ångest och andra tossigheter, och så är det för mig med.

Skillnaden är att hon är ca 15 år äldre än mig, och har jobb och rätt mycket struktur – men hon har just fått sin diagnos så där känner vi igen oss i varandra.

…det var skönt också att prata med en intellektuell person som inte skvallrar om grannar osv som många här tycks föredra…

Det var en trevlig kväll. Och JAG drack rödvin. Obegripligt! 😀

JIPPI!! Jag fick en utmaning av ADHDbrain!

Tack!! Vad glad jag blev att vara medbjuden i denna utmaning! Även att jag inte brukar vara den som gillar ”kedjebrev”. 😉

Okej… berätta sju saker om mig själv, både allvarliga och knäppa som Åsa uttrycker det.

Lite svårt detta för jag känner som att jag redan berättat så mycket på min blogg, för jag kan ju tydligen aldrig knipa trut. 😉

1) Jag har två hundar som kommer från Rumänien, och de är jättesnälla mot allt och alla trots att de haft så svåra liv. Ofta hör jag konstigheter från folk för att mina jäppar är ‘utlänningar’, så ja, det finns rasism även mot hundar.

2) Jag har ingen mens… eller i alla fall väldigt sporadisk. Under tre år med p-stav (till januari i år -fast den fysiskt fortfarande sitter i armen) och mensen kommer å går som den vill. Det är inget jag vanligtvis reflekterar över, men det är ju lite knasigt. Men beror väl på att min kropp och mitt psyke är i olag och för att jag är överviktig, men mina blodvärden är jättebra så jag begriper inget.

3) Jag har nog inte riktigt ännu fullt ut begripit att min älskade mamma är död (hon gick bort i cancer i juni 2005), för jag kan fortfarande få för mig att jag skulle springa på henne någonstans och att hon skulle ha lämnat oss och skaffat ett nytt liv. Ja, jag är galen. :/

4) Jag har varit tillsammans med en hemlös sprutnarkoman som heter Dave, och som sköt heroin flera gånger om dagen men han var jättesnäll.. förutom när han inte hade heroin i kroppen. Han var min första kärlek när jag var 20 år och bodde i England.

5) Jag röstade på alliansen – Folkpartiet, så ja: ALLT är mitt fel! Ibland vill man skruva tillbaka tiden minsann…

6) Jag har bott och jobbat i Houston, Texas tills jag fick sparken rekordfort, och fick direkt efter det utegångsförbud för att den tropiska stormen Charley levde rövare. Och som oerfaren svensk tyckte jag bara att det var jättespännande…

7) Jag fick en panikattack en gång när jag och en pojkvän skulle ha bondage-sex. 😛

Så – det var lite om mig det. 😉

Nu utmanar jag vidare:

Majsan67

Frk F

Trollhare

VeganGeekGirl

Mammamumrik

NollKollCarlsson

Ordtumlare

Cancer tog min mamma

Den 23 september 2008 skulle min mamma fyllt 58 år.

Men.. mamma fick 1998 diagnosen hudcancer (malignt melanom), opererades och var sen ”cancerfri” i närmare fem år, tills de fann metastaser. Dessa fann man på en av rutinkontrollerna – – cancern hade spridit sig till lungorna. Tiden gick och i augusti 2004 fick vi veta att mamma med all sannolikhet inte skulle överleva cancern då den spred sig fort… Det var första gången jag grät på närmare tio år. Allt brast och jag, min bror och hans dåvarande flickvän ‘S’ (vill inte berätta hennes namn här, därav ‘S’) stod och grät i en ring utanför lägenheten där jag bodde då.

Mycket med den lägenheten är för mig förknippat med mammas sjukdom.. jag minns tex när jag besökt henne på sjukhuset (en av många, många gånger) och hon var så less på sjukhusmaten. Då (under perioden hon kom hem) bjöd jag hem henne, pappa, min bror och hans flickvän ‘S’. Jag bjöd på ugnsstekta kycklingklubbor och hasselbackspotatis – mammas absoluta favorit! Till detta hör att jag är vegetarian sedan jag var 12 år och har aldrig tillrett kycklingklubbor. ‘S’ är muslim och hon och min bror åt typ bara kyckling, men maten skulle vara en överraskning så jag bad inte om tips… Istället knallade jag iväg till Konsum och köpte potäter, kycklingklubbor och allt annats som behövs… typ två-tre timmar innan…. Det kan man ju med allt JAG brukar äta. Men det var ju inte riktigt detsamma med de frysta klubborna visade det sig… Så jag tinade dem i badkaret… under rinnande varmt vatten och vatten jag kokade upp på spisen… i fnittrig panik. 😀 Maten var dock väldigt uppskattad av alla närvarande.. eller så sa de det bara. Men det talades länge om denna kväll. ‘S’ tyckte dock jag var alldeles för snäll som kladdade ner hela min annars så vegetariska ugn med äckligt splatter från kycklingen bara för deras skull. 😉

Jag blir glad när jag tänker på detta minne, och jag tror att det är väldigt viktigt att minnas de goda stunderna och inte fokusera sitt minne på sjukdomen. De minnens finns där ändå…

Ett annat härligt minne är när jag var hos mamma på sjukhuset och var tvungen att gå vid halv nio för att hinna till affären och köpa tandkräm innan de stängde. Då tog vi min snusdosa och mamma klämde ut tandkräm i det där lilla locket ovanpå där man ska ha gamla snusar.. bara för att jag skulle kunna stanna lite längre.

Oh så jag saknar henne!

Den 17 december 2004 var jag på jobbet och öppnade just för dagens första kunder när min pappa ringde från sjukhuset. Mamma och han hade varit på apoteket när de öppnade. Mamma hade blivit akut väldigt yr och svimmat, så ambulansen kom och hon fick direkt åka in och röntga huvudet (vilket hon ändå skulle gjort just denna dag). Då fann läkarna metastaser i hjärnan, och mamma fick ligga kvar på sjukhuset. Måndagen därpå åkte vi och köpte julgran.

Från mammas begravningshäfte.

Gråt inte – jag är ju glad!” sa hon in i det sista.

Under vintern och våren 2004/2005 blev mamma allt sjukare. Hon fick starka mediciner, hade svulster över hela kroppen som bara växte och gjorde fruktansvärt ont, så  hon fick cytostatikabehandling och strålbehandling för att hindra svulsterna från att växa och spricka. Under detta sista halvår var hon alltid stark, klagade aldrig och var social med familjen så mycket hon bara orkade.

Till valborg 2005 var vi på borggården i Linköping och sjöng in våren med Linköngs universitets manskör (LiHkören), vilket mamma och pappa gjort varje vår i 30 år. Då satt hon i rullstol och hade inget hår kvar, men sjöng och var glad. En dryg månad senare dog hon. Lördagen den 4 juni 2005 kl 9:00 spottade hon ut tabletterna som pappa hjälpt henne med, la ner huvudet och sa ”nu räcker det”, så somnade hon.

Den 17 juni 2004 begravde vi mamma på Lilla Aska minneslund. Hon hade själv skrivit ner hur hon ville ha sin begravning. Tolv män ur LiHkören sjöng på eget initiativ på begravningen, och det vet jag hade gjort henne överlycklig.

Jag älskar och saknar dig mamma, men du finns alltid, alltid hos mig.

Min älskade pappa vid mammas minneslund, sommaren 2008.

Vägen fram till en diagnos

Jag fick måndagen den 1 september i år diagnosen ADD, Attention Deficit Disorder.

Jag hade då ett möte med det team som utrett mig i ungefär sex månader; en psykolog, en kurator och en arbetsterapeut.

Många olika tester har gjorts under denna vår och sommar, och många gånger var jag rädd att allt skulle vara förjäves. Jag är en av dem som vill veta vad som är fel när jag kontaktar vården i vilken form det än må vara; just av den enkla anledningen att jag kontaktar bara vårde / söker hjälp om jag verkligen känner att nåt inte står rätt till. Och får jag då höra att allt är som det ska, då går jag därifrån med slokande huvud. Som när jag otaliga gånger gått till vårdcentralen övertygad om att jag har halsfluss, och läkaren säger ”kom tillbaka om det blir värre” — det ÄR värre, det är ju därför jag är där!

Vägen till min diagnos har dock varit lång och periodvis oerhört svår att leva med.

Jag har sedan ungefär sju-åtta år haft diverse olika ”störningar” i min vardag; tvångstankar, svår ångest, panikattacker, depression, maniska episoder och allt som hör till detta; lägre och lägre självkänsla, självmordstankar, fysiska åkommor, ekonomiska problem, relationsproblem och svårt att klara vardag och arbete. Men jag har också alltid haft inställningen ”det finns de som har det värre än mig”, och den inställningen i kombination med en stor erfarenhet av hur jag ”stänger dörren” och skämtar bort mina problem så har de aldrig riktigt belysts.

Först när min mamma dog i cancer sommaren 2005 blev problemen i mitt liv så pass omfattande att jag periodvis inte längre ville leva. Jag hade svåra panikattacker, jag hallicunerade och en dag fick jag nog: jag ringde vårdcentralen och sa ”jag vill dö, snälla hjälp mig!”.

Cirka 40 minuter senare satt jag med en läkare på vårdcentralen i Linköping där jag bodde då, och jag fick kontakt med en kurator, en remiss skickades till Psykiatriska mottagningen och jag träffade en psykolog som gjorde ett så kallat TCI-test (Temperament and Character Inventory) på mig. sammanfattningsvis blev min personlighet klassad som ”kaotisk”. Jag gjorde fler tester och diagnostiserades med klinisk depression, fick utskrivet Citalopram och började i terapi. Terapeuten och jag ”klaffade” inte och jag slutade gå, inbillade mig själv och min omvärd att allt var bra… och fortsatte som jag alltid gjort, sopade allt under mattan och tog på mig min glada mask. Men när jag igen fick svåra ångestattacker, panik och började klia mina underarmar tills de blödde så gick det inte att dölja… och så fortsatte det.

Jag fick av mina närstående, vänner och bekanta hela tiden höra ”du kan väl inte vara deprimerad, du som alltid är så glad!”, och ”äsch, va fan, var å varannan kotte äter ju antidepressiva”. Jag tog inte mina problem på allvar och fortsatte så väl jag kunde att leva upp till den bilden alla hade: glad, sprudlande, optimistisk och energisk.

Oj, jag måste allt korta ner detta… för det finns hur mycket som helst att berätta om dessa år.

Men men, på detta vis fortsatte livet. Jag åt starkare och starkare doser av Citalopram och ångestdämpande, förlorade mina jobb, gled längre och längre ifrån min dåvarande sambo, isolerade mig från vänner och familj, rackade ner på mig själv. Till slut hade jag inga goda tankar kvar: det var bäst att jag dog, jag vara bara en plåga för min omvärld, jag var lat och oföretagsam, krävande och gnällig, trist och omotiverad.

När jag en dag, sommaren 2007, stod och tittade ut över åkrarna där jag då bodde, sneglade på ett trasigt fönster som stod lutat mot uthuset och kände hur innerligt jag ville skära av mig pulsådern och bara försvinna. Jag, denna värdelösa människa som bara var till last för alla omkring mig.

Då ringde jag till vårdcentralen i Skänninge som jag då tillhörde. En vecka senare hade jag tid på psykiatriska mottagningen i Mjölby; ett möte med ett team på fyra personer. En psykiatriker, en psykolog, en kurator och en sjuksköterska. På vårdcentralen hade de misstänkt mano-depression, och dörmed fick jag en snabb remiss till psyk. Läkaren där funderade också kring mano-depression. Senare kom diskussioner kring borderline. Ännu längre fram kom utredningen igång (april 2008) och under utredningens gång avhandlades ytterligare några diagnoser; adhd och aspergers.

Så, efter en intensiv vår och sommar har jag nu fått min diagnos – ADD.

Hur det kändes får jag återkomma till vid senare tillfälle, för nu ropar huvudkudden på mig. 🙂

Tack för att du läste min långa utläggning… Hör gärna av dig med en kommentar om du undrar något mer.