Somebody shoot me

Jaha ja…. kärlekskrank, ynklig, bitter och allt det där…. KAN ha att göra med att jag är lite bakistrött för första gången på väldans länge, men också för att jag börjar landa i Concertan och får mer kontakt med mina känslor. OCH för att det nu gått dryga sju månader sedan det sprack med mitt ex som jag tillbringade tre år med, och att livet som singel börjat bli vardag (på gott och ont).

Och det kan DEFINITIVT ha att göra med att jag plågar mitt hjärta med att lyssna på underbara Yazoo…. jag har alltid älskat dem! Och finns det någon som kan öppna kärlekskrank-kammaren i hjärtat så är det Alison Moyet (som just nu sjunger: ”for the time we chared – I dont want to be – a page in your diary”) vilket då inte helt långsökt för in mig i de där destruktiva tankemönstren om att vara en grå liten mus som ingen minns. Fast jag ju vet att jag egentligen är motsatsen till både liten och grå.

Som mitt liv är nu vill jag nog inte heller ha en pojkvän/man/sambo, men för den sakens skull kan jag inte låta bli att undra om jag någonsin kommer bli kär igen. Så där härligt ömsesidigt jättekär. Jag vill ju ändå nångång uppleva den känslan igen. Men men, den som lever får se.

Resten av kvällen ska jag iaf fortsätta njuta av Alison Moyets underbara röst.

Nej… nu ångrade jag mig. Jag lutar mig tillbaka till Body Count istället – The Winner Loses — lyssna du med –.

Annons

Musik speglar samhället – inte tvärt om

Nu hoppade jag runt i bloggvärlden och hamnade slumpartat på wordpressbloggen Spoked, där senaste inlägget tar upp något jag ofta reagerar på med. Nämligen att det är gangster raps fel att vi har en vriden kvinnosyn i många delar av samhället. I mina ögon är det skitsnack! Rapmusik återspeglar samhället. Knappast är det ju så att rap har format vårt samhälle – det är väldigt långsökt det!

Läs Ice Cubes citat som Spoked-skribenten har i sitt inlägg ”Dags att agera mot samhällets sneda ideal”. Vi ska ju lyssna på vad textskrivarna själva menar med sina texter, inte vad andra påstår att de säger.

En av mina favoriter är Ice T (bilden) och han har starka texter och en tuff utstrålning. Men jag tror ju knappast att det får folk attslå sina fruar eller våldta barnvakter. JAG har lyssnat på gangser rap sen jag var barn och jag har då aldrig löpt amok och skjutit folk från ett kyrktorn. Jag har faktiskt en stark tro på människan och är inte hatisk och arg för jämnan.

Sen är det ju allt för vanligt att man bara ser ”jaha, de säger ho, bitch, kill och suck my dick” *buuuuuuuuu* 😡

Ingen hör de bra texterna, som tex Ice T’s metalband Body Count’s The Winner Loses:

”My friend’s addicted to cocaine
smokes day and night
drives mom and pop insane.
Living his life in the dark light
every dollar he gets goes into the pipe.
He wants to borrow some money from me
do you think I’m blind
don’t know the score
can’t see?
You wanna get high as the sky
You’re kissin’ your life goodbye”

(budskap: håll dig borta från droger – men såna texter är inget kul att kommentera tycks besserwissrar tycka)

Rap vill öppna ögonen på människor, och enda sättet till det tycks många gånger vara att använda ett hårt ordval.

Det är väldigt vanligt att man hör folk säga att musiker som sjunger om blod, våld, övergrepp och liknande uttrycker sin önskan att göra detta; att dessa musiker är monsters in the making. Men ingen säger så om författare eller filmregissörer…. Om nu tex Eminem är en ”mörk man med dold agenda” vad fan är då inte Stephen King eller Quentin Tarantino?!

Musiker är bovar, men författare och regissörer sysslar med konst och fiction, tycks den vanliga uppfattningen vara.

Varför tycker man inte att musiker också sysslar med fiction?