Kroppen är fantastiskt tålmodig

För några veckor sedan hade jag en konversation med min lilla goa vän ”Grodis” över telefonnätet, och vi pratade om detta med att kroppen tål väldigt mycket…. Och nu kom samma fråga på tal i min bloggsfär – läs tex hos Puffan78 – och jag har även läst på bloggen som mitt ex har (men jag vet inte om han vill att jag ”outar” honom, så jag låter bli att länka till honom) om hans blödande magsår efter år av dålig kost, stress och många piller.

I vanlig ordning så skuttar mina tankar ofta iväg inom ett ämne jag läser om och bryr mig om, så jag tänkte att jag vidareutvecklar och funderar högt här.

  • Jag är själv kraftigt överviktig (skit(över)viktig) helt enkelt. 😆
  • Jag röker cirka ett paket om dagen, och har varit rökare sedan unga tonår.
  • Jag snusar varje sekund jag inte äter nåt, för den konsten har jag inte lärt mig än – att äta och snusa på samma gång… isch.
  • Jag har varit vegetarian sedan 12-årsåldern men aldrig haft en näringsrik kosthållning. Eller jo, periodvis när jag bodde hemma hos mamma och pappa kanske. Men överlag äter jag sedan tio år, varm mat kanske i genomsnitt en gång i veckan och då ofta nåt enkelt som pasta.
  • Jag dricker ungefär 2-3 liter pepsi max per dag, och har betett mig så på cola-fronten sedan tonåren.
  • Jag har under kanske 8-10 år druckit mycket öl och sprit, men inte på ‘missbrukarnivå’ ändå. Och idag dricker jag mycket mer sällan än förr, men när jag väl dricker så har jag ingen gräns.
  • Dessutom äter jag ju olika typer av mediciner sedan fyra år. Och några år innan dess hade jag en kort period av Fluoxetin och Oxascand (mot depression och ångest).
  • För att sammanfatta det hela = jag lever på mackor, jogurt, godis, cigg, snus och läsk. Och jag har i hela mitt liv burit på dubbel kroppsvikt.

Allt detta till trots har har perfekta blodvärden, blodtryck och allt vad det heter. Inga brister på näringsämnen osv har hittats i min hulda hydda, och jag har inga problem med varesig knän eller rygg.

Jag tycker personligen att min kropp borde sagt ifrån för länge sedan, så som jag misshandlar den. men den är väldigt tålmodig och tålig tycks det. Hittills. En vacker dag kommer den väl protestera högljutt, men nu är jag ju (förhoppningsvis) på väg ur mycket av detta skitleverne. Nu har jag ständig kontakt med sjukvården i form av arbetsträning och terapi, och ska även få hjälp av dietist. men min terapeut vill ta det hela ett steg i taget, för annars har jag ju haft en vana att rusa in i väggen i 120 knyck,

Jag har då och då under mitt liv omgivit mig av personer med än värre kroppsmisshandel än jag. Min första pojkvän var hemlös sedan han var 14 år, och han var då vi var tillsammans 31 år gammal (som jag är idag – då var jag 20). Han sköt heroin sedan han var 15 år, och sov under bar himmel i centrala London. Vad han levde på? Ja.. heroin, cigg, öl och… ja, det var väl det. Och fysiskt verkade kroppen inte ännu ha protesterat mer än hemska kramper vid avtändning. Men tänk ändå, att efter många års svårt liv ändå kunna gå, stå, springa, känna, älska, leva, sova, skratta osv..

Min förra granne och goda vän Lena är ca 60 år idag, och från ca 20- till 50-års ålder var hon gravt alkoholisterad, hade ett hejdlöst frimodigt sexliv, blev många gånger svårt misshandlad och bodde under många år på olika soffor, trappuppgångar och i namnlösa mäns sällskap. När vi bodde grannar umgicks vi varje dag mer eller mindre. På sommaren låg vi och gassade i solen – och fan… jag sa till henne att det är banne mig orättvist! 😆 Hon har perfekt hy, vacker utstrålning, fräscht och fint hår, strålande blick och perfekta spiror och bröst! Skit vad världen är elak. Haha!

Nåväl. Överlag tycker jag att människokroppen är en imponerande samling tålmodiga celler som till synes många gånger låter oss misshandla den hur fan vi vill. Vissa av oss människor plågar kroppen i många, många år men far inte särskilt fysiskt illa av det ändå. Så finns det istället de som är frisklevnadsmänniskor till punkt och pricka; och när en av dessa människor drabbas av stroke, hjärtinfarkt eller dylikt så undrar jag hur det hela hänger ihop.

Nu slogs jag av en tanke.

Ni kanske har hört detta:

”Säg aldrig till dig själv, vad du inte skulle kunna säga till din bästa vän.”

Det är ju lätt att racka ner på sig själv och kalla sig själv oduglig, värdelös och usel. Men inte skulle du någonsin kalla din bästa vän, dina barn, dina husdjur eller dina föräldrar detsamma?

Då tänkte jag även på detta med ‘kroppsmisshandel’… mina hundar äter tveklöst mycket bättre än jag. De får motion som är anpassad efter dem som individer och jag prioriterar deras hälsa (fysikt och psykiskt) mycket mer än min egen hälsa. Varför är det så?

Att bo i husvagn, i torp och sedan lyxigt i en etta!

I natt drömde jag att jag flyttade från min finfina lya till en husvagn.

Inte helt långsökt – för jag har faktiskt bott i husvagn, som permanentboende. Med mitt ex, hans son på halvtid och hunden vi hade då, en 85 kilos St Bernhard. Det var trångt med förbannat mysigt!

Vi bodde först i en stor lägenhet på 110 kvm, 4 rum och kök och två badrum. När den lägenheten renoverades så fick vi bo i barack i sex veckor. Baracken var 18 kvm, och vi hade då även mitt 220-liters akvarium med oss… Det gick betydligt bättre än vi trodde att bo så där trångt. När vi skulle flytta tillbaka in i lägenheten hade hyresbolaget Stångåstaden i Linköping fått för sig att höja hyran med drygt 3.000 kronor – per månad!! Då sa vi: ”Fan heller! Då kan vi lika gärna köpa en husvagn och flytta dit!”. Lägenhetshyran höjdes till över 9.000 kronor, och på en camping hade vi kunnat bo för 9.000 kr/år.

Sagt och gjort. Vi köpte en gammal Kabe-husvagn genom blocket. Detta var i februari 2006. Vi körde ut den till Sätravallens Camping och blev ståendes och boendes där till december 2006. Det var faktiskt fantastiskt härligt att bo i husvagn! I början var det i och för sig lite jobbigt, för då hade vi ingen permanent plats och satte därmed inte upp förtältet. Och det var blaskigt, snöigt och blött ute, och vi drog in en massa. Men när förtältet var på plats och våren kom så var det underbart! Det var ett par till som bodde där ute permanent, och vi blev jättegoda vänner. Det var skönt att inte vara ensam där ute i ödemarken när sommarsäsongen var över. Varken de eller vi var i situationen att vi tvingats bo sådär, vilket alla trodde. Inte en kotte kunde tro att vi bodde permanent i husvagn för att vi ville det! 😀

En bild över campingen vi bodde på.

Vi hade det varmt och torrt i husvagnen, mycket utrymme i förtältet och byggde upp en jättefin altan utanför. Vovven hade mycket natur att leka i, och jag var sjukskriven även då så han var sällan ensam hemma.

Såhär i efterhand så idiotförklarar jag dock mig själv, för jag borde inte flyttat ut i ingemansland utan körkort och med en svår depression. Min sambo jobbade hela dagarna i stan och jag kunde inte åka med för jag ville för allt i världen inte lämna Cassius ensam i en husvagn hela dagar. Så jag blev kvar ute på campingen mest hela tiden, och i långa loppet ledde det till försämrad självkänsla, stort beroende av andra människor och värre depression.

Under tiden vi bodde i husvagn gick företaget vi hade nästan i konkurs, så det blev vi tvungna att lägga ner. Vi blev båda misshandlade en kväll, min mormor dog och det var många turer till Helsingborg där hon bott. När året var mot sitt slut hade vi kört ekonomin helt i botten, hade prickar hos kronofogden och hade inte längre möjlighet att skaffa lägenhet. Då bytte dessutom campingen ägare och priserna höjdes chockartat och vi hade inte råd att bo kvar i och med undergången av vårt företag. Så vad göra nu??

Som väl var så hade mina vänner ett gammalt hus/torp ute på landet, och det fick vi köpa på avbetalning för en väldigt billig penning. Där var också mysigt att bo, men i långa loppet jobbigt för jag kände mig alltid smutsig. Vi hade ett hål (ca 1*1 meter) i köksgolvet med bara en skiva över, hål i nästan alla englasfönstren, inget rinnande vatten och utedass. Vi sov i dåliga gästsängar och hade musfällor överallt… Stora planer fanns… men med två depressiva personer med kass ekonomi så är det inte mycket man kan göra… Där bodde jag (än mer isolerad..) i ett år ungefär (dec 2006 till mars 2008).

När vi i mars 2008 separerade fick jag för första gången på över två år äntligen en egen dusch, en riktig säng och möjlighet att kunna åka till familjen och vänner utan att vara beroende av någon annans välvilja.

Idag bor jag i en etta på 54 kvm, kallhyra så jag sparar på varmvatten och elementen, har existensminimum från socialen och känner mig så oerhört fri!

I runda slängar, från februari 2006 till mars 2008 var jag fullständigt beroende av andra människors välvilja om jag ville duscha, åka till affären, tvätta kläder eller hälsa på pappa.

Nu kan jag duscha när jag vill, åka till affären, eller boka en tvättid när jag vill – utan att be om hjälp från andra männsikor. Jag är fri!

Ibland är det viktigt att tänka tillbaka och se att allt faktiskt är bättre idag.

Dagen då jag blev kär i kaffe…

Jag sitter just med en väninna på msn och snackar kaffe… Jag smuttar just på en varm cappuchino, och det tycker hon är as-äckligt! Nu är det helknasigt för mig för nu tycker jag ju att det är sååå gott! Men för två år sedan avskydde jag kaffe!

Men jag roffade åt mig några vuxenpoäng när jag hösten 2006 började dricka kaffe…. men det var inte riktigt under frivilliga former…

Under 2005/2006/2007 var min depression och ångest som värst, och jag hade en massa skrot i mitt huvud och hjärta som gjorde allt det kunde för att få mig att må skit…. och min mathållning och mitt pepsi max-beroende var out of control! Så mitt ex, min pappa, min bror och hans då flickvän/nu fru bestämde sig för att göra nåt åt det, då hösten 2006! Jag hade inte riktigt kommit så långt att jag klarade att verkligen ta tag i nåt själv då..

Det hela gick till på detta vis: jag fick av familjen en tur- och retur-biljett till Peter och Camilla (bror+fru) i Malmö. Allt jag visste var att jag inte fick ta med några pengar eller bankkort (vilket ju var ganska lätt genomfört då jag på den tiden inte hade någon som helst inkomst eller ersättning).

Under två veckor så stod Peter och Camilla för alla utgifter, under ‘kravet’ att jag fick äta och dricka vad de bjöd på.. och bortskämda Anna fick sig för första gången en tankeställare! 😉

Jag drack då uppåt 3 liter pepsi max per dag, åt bara godis, mackor, glass och jogurt och satt bara hemma på sofflocket. Vi ska nu INTE prata om hur kassa mina födointag är idag.. det är en annan historia.. 😉 . Denna ‘kosthållning’ var ju inte riktigt bra för kroppen och psyket och bidrog ju inte till att få mig att må bättre direkt…

Så. Första morgonen i Malmö ställde Camilla fram en 1,5-liters bubbelvatten och en burk koffeintabletter och sa: ”Här har du din pepsi max!” 😛 Hrm…. asbra kommentar, men fanken så motigt det kändes då – men jag är en good sport, och tänkte ge gärnet för detta de företagit sig.

För att jag inte skulle slöa bort hela dagarna när de var på jobbet så fick jag till uppgift att ränna runt till fots (för jag hade ju inga pengar) i halva Malmö och leta upp diverse platser på stadskartan och ta kort på dem – för att visa att jag verkligen varit där! 😉

Min bror var då ansvarig för Amnesty Syd (Skåne – Blekinge) och var nästan alltid iväg på kurser, föreläsningar osv, så jag fick emellanåt låna hans kontor i centrala Malmö. Dag två på nyttig jävla mat 😉 och INGET ”normalt” (för mig…) intag av socker och koffein, satt jag på Amnesty-kontoret och var vid gott mod men skakig och darrig och kallsvettig och nipprig… och tänkte att ”banne mig, jag MÅSTE ha koffein i flytande form!” 😀 De fyra koffeintabletter jag hade i kroppen räckte visst inte…. hrmpf.

Jag hade till denna dag inte druckit en droppen kaffe i mitt liv.. för jag tyckte det luktade såååå illa… Okej, några droppar hade jag ju druckit, och fy så beskt och äckligt det var!

Men men, nöden har ingen lag…. så jag tassade ut på mina skakiga knän till praktikanterna på Amnesty och bad dem lära mig hantera en kaffebryggare. Det skulle de aldrig ha gjort… Hehe! Den dagen drack jag 8 koppar kaffe (+ de fyra koffeintabletterna jag redan hade i systemet) och ja, låt säga att jag inte blev MINDRE skakig och kallsvettig av det! 😛 När jag väl var tillbaka (ensam) hemma hos Peter och Camilla så var jag heltossig! Det kändes som en POSITIV panikattack.. låter jättekonstigt, jag vet.. men alltså, fysisk en panikattack. Inte kunna vara still, ränna fram å tillbaka, skaka, kallsvettas, men jag var obeskrivligt uppåt och sprallig! Överdosen från h-vete… så per telefon fick jag inrådan av mitt ex: svälj ner en matsked socker med ett glas mjölk… och det trubbade av koffeinruset…

Men men, sen den dagen är jag fast på kaffe.

Indirekt är det ju alltså Amnesty Intenationals fel att jag är beroende av kaffe. 😉