Detta med livet…

Sedan min bror träffade sin fru så har min släkt blivit betydligt större.

Min släkt är annars väldigt liten, då mamma var ensambarn, och faster inte har barn. Så det är inte en massa mostrar, kusiner och farbröder i min släkt.

Dessutom dog min farfar innan jag föddes, min farmor när jag bara var några år gammal, morfar när jag var i tonåren och mormor år 2006. Den mest seglevade av dem var dessutom inte alltid en god människa, men det är en annan historia.

Förutom min nu extra-släkt från svägerskans sida så är min släkt enbart bestående av pappa, bror, pappas kusin och två sysslingar. Och patriarken Åke som är släkt på pappas sida, en gammal man i Stockholm som jag tycker mycket om. Allt som allt är det således bara sex personer som är min släkt.

Men med min svägerska så kom det in många nya människor i släkten. Bland annat hennes mamma, pappa, bror, en till bror+fru och två barn, mostrar, fastrar, deras barn och barnbarn osv.

Vi har vid födelsedagar och andra högtider trevliga sammankomster, då 95% alltså utgörs av min ”nya” släkt, som jag trivs väldigt bra med!

Det är två personer utanför min svägerskas närmsta familj som jag trivs bäst med: hennes moster och hennes faster.

I början av februari gick hennes moster M-L bort (namnet utelämnar jag, för det är ju en privatsak för hennes barn och barnbarn, tänker jag). Det kändes tråkigt på personligt plan för mig, då hon ju var en ‘favorit’. Men ännu tråkigare för närmsta familjen och släkten naturligtvis! Hon var alltid så glad och öppen, skämtsam och pigg. Men en dag somnade hon i sin fotölj i lugn och ro, och vandrade över regnbågsbron till de andra änglarna.

Min svägerska kom hem från Nairobi för begravningen, och för att ge och få det nödvändiga stöd som är så viktigt när man förlorar någon man älskar.

I fredags var det begravning. Min bror kunde inte komma ifrån sitt arbete, och tyvärr likadant för pappa. Så från ”min” sida av familjen var det bara jag. På sätt och vis var det skönt, för hade pappa och bror varit med så hade jag nog haft lättare att falla in på tankar kring mammas begravning. Nu fanns mina tankar hela tiden hos M-L och hennes släkt och vänner som finns kvar här på jorden.

Jag blir så lycklig, mitt i all sorg, då jag ser en stor uppslutning av människor i alla åldrar, på en äldre kvinnas begravning.

Efter begravningen och kyrkkaffet bjöds jag med hem till M-L:s begravning av hennes syster och dotter, och det värmde mitt hjärta. Först tyckte jag att det kändes lite omaka, då jag aldrig varit hemma hos M-L när hon levde. Men jag är glad att jag blev medbjuden. Det var en fin avslutning på dagen; att vi satt där så många och pratade om hur hon var, men även om andra saker. Det kändes som att jag fick min personliga uppfattning om henne bekräftad, och som att jag på sätt och vis känner henne bättre idag än då hon levde.

Nu ska jag snart bege mig till tåget, på vilket jag ska möta upp med min svägerska. Vi ska hem till min pappa och spela alfapet ikväll!

Ta hand om er själva och om de ni tycker om!

Published in: on mars 1, 2009 at 3:21 e m  Kommentera  
Tags: , , , , , , , , , , ,

Anti-dator-period pågår…

Usch vad jag är ointresserad av att sitta vid datorn nu för tiden… eller ja, just nu sedan någon vecka ungefär. Nu har jag suttit här under min frukost och känner mig redan less. Total blogg-torka och inget tålamod för laddning av sidor eller annat. Så det kan bli ibland. Oftast skriver jag ju ett inlägg (minst!) per dag, men nu har jag total torka i hjärnan, ingen som helst fantasi eller inspiration – vad gäller bloggen.

I övrigt mår jag bra. Har haft möte med åtgärdsteamet (soc, arb.förmedlare och arb.terapeut) i förra veckan och då talade vi bland annat om att jag ska undersöka möjligheterna att  i framtiden slutföra tidigare avbrutna utbildningar. Jag har just skickat ett mail till min gamla studierektor i socialantropologi, vilka studier jag avbröt efter nästan två år – precis innan jag skulle lämna in D-uppsatsen. Jag frågade honom om hur möjligheterna ser ut för att slutföra D-kursen. Jag hoppas på ett positivt svar.

Jag ska även höra av mig till distanskursen till undersköterska som jag påbörjade (för andra gången…) i januari 2007, och hoppade av (…igen…) efter några månader.

Om jag kan sluföra både socialantropologin och undersköterskautbildningen så skulle det göra MYCKET för min självkänsla, och dessutom ge mig en yrkesutbildning, och dokumenterad kunskap om kulturmöten osv. Med båda de utbildningarna slutförda skulle jag kunna arbeta inom många olika områden i vården i Sverige, men även utomlands – så jag hoppas verkligen att jag i framtiden ska kunna slutföra dessa studier med goda resultat!

Vad mer har hänt under min datortorka…? *funderar* … Jo jag har umgåtts lite mer med min granne och vän Åsa. I går satt vi i telefon i två timmar – rätt fånigt med tanke på att vi bor typ 100 meter från varann…. 😀 Och på fredag ska jag till henne på middag. Det ska bli trevligt!

Annars har jag lagt en del pussel också. Sitter då i köket och lyssnar på radio samtidigt som jag försjunker i ett pussel. Jag är så förundrad över den fokusering och envishet jag kan ha vid ‘pusselläggning’, sömnad eller annat pyssel – jag som annars har ganska dåligt fokus.

Jag har också börjat med lite mer vardagsträning med mina hundar; att de ska ‘uppföra sig’ bättre när vi träffar andra hundar, att Bonzo inte ska springa fram till människor och att Tasha ska ha mer tilltro till människosläktet. Inte bara jag, utan även mina hundar har ett mer spännande och utvecklande år framför sig. 😀

Jag har också införskaffat ett Alfapet (delad vårdnad med pappa) 😉 och jag har hittills klått honom två gånger av två möjliga *stolt och mallig*. JAG klår familjens språkvetare – det ni! Snart kommer bror hem, och fru såklart. De ska vara här i Sverige över pappas 70-årsdag i början av april – och då ska jag banne mig se till att klå dem i Alfapet också!

Min svägerskas härliga, skämtsamma och glada moster gick bort för drygt två veckor sedan. 77 år gammal somnade hon i sin tv-fotölj och gick över regnbågsbron. Camilla (min svägerska) kommer hem för begravningen och stannar i Sverige kring månadsskiftet februari-mars, åker sen hem till Kenya igen och så kommer hon och Peter upp igen i slutet av mars. Hon täcker således många mil under kommande veckor/månader.

Under tiden som Camilla åker fram och tillbaka mellan Sverige och Kenya så ska min bror Peter åka på intensivkurs i Swahili i Tanzania, och på kurs i Malawi. Vad ska jag göra under denna tid…..? Nja… kanske köpa ett nytt pussel… ta en fika…. hrm, suck för mitt trista liv.

Men nej, skämt åsido – jag har inget jätte-happening liv, men jag mår ändå bra. Jag kommer alltid vara tacksam och nöjd med mitt liv så länge jag inte mår som jag gjorde för några år sedan. Så länge jag inte vill dö så är jag jätteglad att leva – och jag kommer förhoppningsvis aldrig mer må så skit som jag gjort förr.

Men jag börjar allt bli trött på att vara sjukskriven, inte ha något att bidra med, något att göra som gör skillnad för människor och samhälle, och som berikar mitt liv. Men jag vet att detta år kommer resultera i ett mer tillfredsställande vardagsliv. Åsa (min granne) har tex erbjudit sin bil och medverkan till övningskörning så jag kan skaffa körkort! DET vore ett STORT steg för mig!

Nåväl… det var i alla fall lite från mig mitt i denna datortorka. Kanske är jag tillbaka i bloggvärlden igen nu? Men bli inte förvånad om det blir lite tyst igen heller. 😀

Cancer tog min mamma

Den 23 september 2008 skulle min mamma fyllt 58 år.

Men.. mamma fick 1998 diagnosen hudcancer (malignt melanom), opererades och var sen ”cancerfri” i närmare fem år, tills de fann metastaser. Dessa fann man på en av rutinkontrollerna – – cancern hade spridit sig till lungorna. Tiden gick och i augusti 2004 fick vi veta att mamma med all sannolikhet inte skulle överleva cancern då den spred sig fort… Det var första gången jag grät på närmare tio år. Allt brast och jag, min bror och hans dåvarande flickvän ‘S’ (vill inte berätta hennes namn här, därav ‘S’) stod och grät i en ring utanför lägenheten där jag bodde då.

Mycket med den lägenheten är för mig förknippat med mammas sjukdom.. jag minns tex när jag besökt henne på sjukhuset (en av många, många gånger) och hon var så less på sjukhusmaten. Då (under perioden hon kom hem) bjöd jag hem henne, pappa, min bror och hans flickvän ‘S’. Jag bjöd på ugnsstekta kycklingklubbor och hasselbackspotatis – mammas absoluta favorit! Till detta hör att jag är vegetarian sedan jag var 12 år och har aldrig tillrett kycklingklubbor. ‘S’ är muslim och hon och min bror åt typ bara kyckling, men maten skulle vara en överraskning så jag bad inte om tips… Istället knallade jag iväg till Konsum och köpte potäter, kycklingklubbor och allt annats som behövs… typ två-tre timmar innan…. Det kan man ju med allt JAG brukar äta. Men det var ju inte riktigt detsamma med de frysta klubborna visade det sig… Så jag tinade dem i badkaret… under rinnande varmt vatten och vatten jag kokade upp på spisen… i fnittrig panik. 😀 Maten var dock väldigt uppskattad av alla närvarande.. eller så sa de det bara. Men det talades länge om denna kväll. ‘S’ tyckte dock jag var alldeles för snäll som kladdade ner hela min annars så vegetariska ugn med äckligt splatter från kycklingen bara för deras skull. 😉

Jag blir glad när jag tänker på detta minne, och jag tror att det är väldigt viktigt att minnas de goda stunderna och inte fokusera sitt minne på sjukdomen. De minnens finns där ändå…

Ett annat härligt minne är när jag var hos mamma på sjukhuset och var tvungen att gå vid halv nio för att hinna till affären och köpa tandkräm innan de stängde. Då tog vi min snusdosa och mamma klämde ut tandkräm i det där lilla locket ovanpå där man ska ha gamla snusar.. bara för att jag skulle kunna stanna lite längre.

Oh så jag saknar henne!

Den 17 december 2004 var jag på jobbet och öppnade just för dagens första kunder när min pappa ringde från sjukhuset. Mamma och han hade varit på apoteket när de öppnade. Mamma hade blivit akut väldigt yr och svimmat, så ambulansen kom och hon fick direkt åka in och röntga huvudet (vilket hon ändå skulle gjort just denna dag). Då fann läkarna metastaser i hjärnan, och mamma fick ligga kvar på sjukhuset. Måndagen därpå åkte vi och köpte julgran.

Från mammas begravningshäfte.

Gråt inte – jag är ju glad!” sa hon in i det sista.

Under vintern och våren 2004/2005 blev mamma allt sjukare. Hon fick starka mediciner, hade svulster över hela kroppen som bara växte och gjorde fruktansvärt ont, så  hon fick cytostatikabehandling och strålbehandling för att hindra svulsterna från att växa och spricka. Under detta sista halvår var hon alltid stark, klagade aldrig och var social med familjen så mycket hon bara orkade.

Till valborg 2005 var vi på borggården i Linköping och sjöng in våren med Linköngs universitets manskör (LiHkören), vilket mamma och pappa gjort varje vår i 30 år. Då satt hon i rullstol och hade inget hår kvar, men sjöng och var glad. En dryg månad senare dog hon. Lördagen den 4 juni 2005 kl 9:00 spottade hon ut tabletterna som pappa hjälpt henne med, la ner huvudet och sa ”nu räcker det”, så somnade hon.

Den 17 juni 2004 begravde vi mamma på Lilla Aska minneslund. Hon hade själv skrivit ner hur hon ville ha sin begravning. Tolv män ur LiHkören sjöng på eget initiativ på begravningen, och det vet jag hade gjort henne överlycklig.

Jag älskar och saknar dig mamma, men du finns alltid, alltid hos mig.

Min älskade pappa vid mammas minneslund, sommaren 2008.

Mördare begravdes i offrets grav

Jag har aldrig följt tv-tablåer utan ramlat in på bra eller dåliga program. Vissa har jag dock följt till och ifrån under några år. Uppdrag Granskning, Agenda, Debatt, Dokument Inifrån och Dokument Utifrån, Kalla Fakta, ja såna program gillar jag.

Nu slog mig tanken (då jag skrev om Gulli Johansson) att jag säkerligen missat massa intressanta reportage – sant som det är sagt.

Ett exempel jag missade år 2006 är om en död mördare som vilar i samma grav som sitt offer – ja, sant! Fullständigt vidrigt, och jag trodde inte vad jag läste…
Men jag hade läst rätt.

Leila Eklind berättade för Uppdrag Granskning om hur hon i slutet av 1970-talet hade lämnat sin treåriga son med sin pappa menad hon jobbade.

Pappan ringer Leila och säger:”Nu får du komma och hämta honom.”.
Men efter en stund ringer han igen och säger då: ”Nu behöver du inte längre komma och hämta honom. Jag har tagit livet av honom.”.

Jag kan inte för mitt liv föreställa mig vad som for genom Leilas huvud när hon hörde de orden!

Pappan dömdes 1980 till åtta års fängelse för mordet, men avtjänade bara tre år av straffet enligt Uppdrag Granskning. På en permission blev han själv mördad. Leila hade hört på omvägar att mördaren var död, men visste inte exakt vad som hänt.

I ett gravbrev i januari 2006 fick Leila bekräftat att mördaren/pappan till hennes son Tobias verkligen var död – och att han var begravd i samma grav som sonen!

Under de 25 år hon gått med blommor till sin sons grav har hon alltså även besökt mördarens grav!

Leila har själv försökt söka svar till hur det kunnat bli såhär, men inte fått hjälp. Då vände hon sig till SVT och gav Uppdrag Granskning uppgiften att kunna lyfta mördaren ur sonens grav.

I alla arkiv som gås igenom framgår inte vem som betalat för mannens gravsättning, hans mor är avliden, gode mannen som utförde bouppteckningen är gammal och minns inte, och brodern (som bor i Tyskland) fick ingen fråga om gravsättningen.

Hos socialförvaltningen finner man dock en akt som visar att mannens mamma önskat att han skulle begravas med sin son. Alltså hans offer, Tobias.

Leila blev aldrig tillfrågad trots att hon har ensam gravrätt till Tobias grav.
Hon ansökte 2006 hos begravnings- och fastighetsnämnden att pappan skulle lyftas ur graven, och de meddelar efter ett par veckor: ”pappan ska flyttas”.

Hur i HELVETE kan det gå till på detta viset!?
Hur kan man begrava någon i en redan befintlig grav utan att fråga gravrättshavaren?!
Det är banne mig så jag vill kräkas….
En vacker tag kommer jag kanske brista och löpa amok! Världen är många gånger alldeles för skruvad för att man ska kunna antas ta in allt och ändå behålla sitt förstånd.