*så går det uppåt, så går det uppåt, så går det neeer*

Nu har jag gjort ett test till (sånt där som finns på nätet, men som jag också gjort på psyk ungefär en triljon gånger de senare fyra åren)…

Tre år – skräp, skräp, skräp

Sen bidde det bättre när jag blev av med 75kg dålig energi (mitt ex), och nu tycks det trilla neråt lite igen. Inte alls i den räjserfart som förr, men bara att det blir värre skrämmer skiten ur mig. Men nu är jag ju många erfarenheter rikare än vad jag var för några år sedan, så jag bryts inte ner så lätt nu längre. Nu har jag bättre koll när nåt börjar kännas fel…

Jag gjorde just detta test: Hospital Anxiety and Depression Scale (HAD), som nog alla som haft kontakt med sjukvården i fråga om depression har gjort minst en gång. Till min stora besvikelse (och förvåning faktiskt…) hamnade jag på ”13 p – Förekomst för eventuell ångeststörning” och ”11 p – Risk för depressionstillstånd som kan kräva läkarbehandling”. Handen på hjärtat – jag trodde inte jag hade risk för depression eller ångest igen.. jag hoppades det var över nu.  😥

Jag äter igen… (för hundrafemtiotolvte gången…) atarax mot ångest… Problemet är ju bara att jag måste äta minst 50 mg för att det ska ge effekt… och då blir jag sååå jävla trött!

Jag har ju nu ökat min dos av Concerta från 18 till 36 mg (som jag skrev om här), och i onsdags sa min terapeut att vi ska alla ha extra koll på dessa känslor som dykt upp igen för att se om de är en insättningsbiverkan av Concertan. Då kanske jag i framtiden får byta till Ritalin eller så.

Mer piller än mat i magen..

Nu har jag nog mer diverse piller som far runt i kroppen än vad jag har mat i magen…

Frukost:

  • 1 tablett Mitt Val Vegetarian (vitaminer & mineraler)
  • 1 kapsel Efexor (mot depression)
  • 1 kapsel Concerta (mot ADD-problematiken)
  • 2 mackor med smör och ost

Efter frukosten har jag flängt runt i tvättstugan, åkt och handlat och städat hemma.

Imorgon till söndag får jag besök, och tänkte därför under dagen mer på att få rent och snyggt hemma än att få i mig näring…. dumt som tusan, jag vet.

På kvällen nu har jag fått i mig en japp och en tablett Atarax för att dämpa ångesten över att agera ”värdinna” över helgen – det gör mig alltid nervös att ha besök.

Denna gång är det dock ett besök jag längtar efter.. men det hindrar ju inte ångesten.

Det är en god vän som kommer ner till mig och vi ska dricka öl, äta tacos och se på skräckfilm!

Trots att jag längtar så har jag en krypande ångest och stress i kroppen… tröttsamt… 😦

Mental anspänning ger mig ångest.

Jag har ikväll/inatt tittat på reprisen av dokumentären om Scientologerna på Uppdrag Granskning…. trot eller ej, men det gav mig en ångestattack!

Låter nog helt sjukt i de flestas öron, men det har hänt för mig förr…. Tex när jag i tonåren (jag var kanske 60-17 år) tittade på en dokumentär om unga nynaziter i USA. Även då fick jag någon form av psykisk reaktion (lättsamt uttryckt, en ”psykos”). Jag gick helt upp i min avsky och mitt engagemang, tog en nål och ristade in ”Die nazi” (tänk på engelska då..) i min arm – HELT JUBELKORKAT, jag vet!!! Men det har hänt och inget jag ser vits att tiga om. När jag ristade in det och fyllde i med svart spritpenna kände jag absolut ingenting trots att pennorna slutade fungera en efter en pga att det verkligen bubblade blod upp ur ”bokstäverna”. Jag vet inte hur det hände, men jag ”vaknade upp” upp ur ”psykosen” och greps av panik; ”vad fan har jag gjort!?”, ringde 90 000 (som på den tiden var 112-numret, för ni som är för unga för att minnas det 😉 ) och viskade panikslaget: ”vad ska jag ta mig till!? Jag har just ristat in bokstäver i armen och fyllt i med tjock spritpenna! Kommer färgen synas?! Kommer jag få blodförgiftning?!” Killen på larmcentralen sa bara lugnt: ”Ja det kan nog bli som en tatuering.”

Då greps jag av totalpanik!

Jag smög ut i badrummet (som var i direkt anslutning till mitt rum; mamma och pappa låg och sov) öppnade en sax och drog den hårt längs med det blödande såret, hårt, hårt, hårt… ”Gnuggade” i såret med en nål – allt för att få bort bläcket!

Ingenting hörde mamma och pappa, då jag inte gjorde vidare ljud ifrån mig för jag kände absolut ingenting av såret. Vilket ju rimligtvis borde gjort skitont! Det var ca 2 cm djupt och 10*4 cm stort…

Jag vågade inte väcka mamma och pappa för de skulle bli så rädda och oroliga och jag skämdes så oerhört!

Vet idag inte hur tusan jag lyckades somna den natten.

Dagarna därpå följde min kompis mamma med mig till apoteket, eftersom jag var så rädd att göra mina föräldrar besvikna och oroliga… Där köpte hon olika grejer åt mig för att jag skulle kunna hålla såret rent från infektion.

I mina tonår gick jag ALLTID i långärmat, och avslöjade aldrig att jag hade ett stort bandage på underarmen.

Först kanske 4-5 år senare berättade jag sanningen för mina föräldrar, och FY så jag skämdes!! De blev så ledsna att jag inte berättat för dem då så de kunde hjälpa mig… men jag ville ju inte att de skulle oroa sig för min skull…

-|-

Jag är väldigt passionerad i vad jag känner är rätt och fel att jag tydligen inte kan se vissa typer av dokumentärer utan att bli helt uppslupen i dem och så koncentrerad att jag tills slut får ont i bröstet, svårt att andas, och sakterliga grips av ångest. Precis detsamma som händer när jag försöker verkligen, verkligen slappna av. Som jag pratar om i mitt inlägg ”Ständigt kaos i hjärnan”:

”Jag har många gånger försökt att bara slappna av och göra absolut ingenting, men 8 av 10 gånger slutar det i en panikattack. Jag har helt enkelt slutat försöka.”

Numera ristar jag inte in vreden i mina armar dock .. *hrmpf*. Denna gång sprang jag i ångesten ut i regnet på baksidan och stod där i mörkret och räknade andetag…. lååångsamt, in: ett – två – tre, ut: ett – två – tre osv tills pulsen går ner. Men nu har jag fortfarande ett tryck över bröstet och visst ”hackande” i andetagen.

Jag har inte tagit några atarax, för jag glömde kolla med min läkare om de funkar okej med concertan som jag började med i förrgår.

Men det vore väl annars höjden av ironi! Att behöva ångestdämpande medicin för att klara att titta på scientologernas antipsykiatri-propaganda. 😆

Vänner man saknar..

Oh så jag saknar min gamla granne Lena! Hon ringde just och gratulerade på min födelsedag.

Vi bodde grannar ute på landet i ingemansland, där jag hade hus med mitt ex. Jag har separerat och flyttat, och likadant har hon. Nu bor hon omgiven av alla sina barn och barnbarn i en småländsk lite håla.

Lena var mitt stora stöd, och min tillflyktsort, där ute i den isolerade miljö jag bodde. Under depression, svår ångest och känslomässigt ganska så död relation så var jag alltid välkommen till henne.

Jag tycker det är kul att umgås med folk i alla åldrar, och det var aldrig påtagligt alls att det skilde dryga 30 år mellan oss. Vi hade skitkul ändå. Pratade i timmar, glodde på video och moffade godis, åkte och sågade ner en julgran mitt i natten i en svart skog, åkte till återvinningscentralen och plockade hem saker i smyg.. Och vid flera tillfällen fyllde vi hela hennes lilla bil med skitstora brödor (som vi fått från brädgårdar) som stack ut genom alla öppna fönster. Fullständigt livsfarligt, men går det så går det..

När jag hade ångest eller kände mig usel så kunde jag alltid gå hem till Lena, och hon pressade mig aldrig att ‘öppna mig’ eller ‘prata ut’ om jag inte ville det.

Saknar henne… nu när hon ringde frågade jag hur det går med Selma (hennes hund), och de hade just varit hos veterinären och klippt klorna. Hur gick det då?, frågade jag (för det brukade INTE vara det lättaste)..

-”Jag gav henne en atarax innan så det gick bra!” säger Lena.

Hehe.. ja ni.. inte bara människor som har ångest…

Detta är Selma —->

Published in: on oktober 1, 2008 at 2:45 e m  Comments (2)  
Tags: , , ,