Snart blir det ut på arbetsträning

Det känns jättespännande! Men samtidigt skrämmande… för jag har ju varit sjukskriven och sysslolös (i skatteindrivande mening…) i dryga fyra år.

Under dessa år har jag gått från känslor av totalt misslyckande och självmordstankar, till en igen glad och mer energisk person som vill få igång livet igen. Men jag är ju fortfarande dålig på att skapa rutiner i tillvaron och att hålla ut med sysslor under längre perioder. Men nu äter jag min medicin morgon och eftermiddag (Ritalin 40 mg + 10 mg) och hoppas på att arbetsträningens rutiner ska skapa ringar-på-vattnet-effekte, dvs fler rutiner i andra avseenden med.

Långt där inne inom mig finns ju dock den starkt gnagande rädlan för ännu ett misslyckande. Men nu tror jag att jag har större chanser att lyckas än någonsin, för nu har jag ju så bra stöd och hjälp från min terapeut, och från mitt åtgärdsteam (arb.terapeut, arb.förmedlare och soc.sekreterare). Kontakten med dem är jätteviktig för mig, och de stöttar mig på ett fantastiskt sätt. Håller tillbaka mig lite så jag inte rusar in i nya projekt till 200 % och därmed nerprioriterar allt annat. De hjälper mig att försöka få rutiner i tillvaron och ett sunt sätt på saker och ting.

Så, sammanfattningsvis så känns det jättebra att få möjlighet till arbetsträning! Jag saknar mer och mer kontakten med andra människor och jag är mer och mer trött på att inte… ja, inte bidra, inte vara en aktiv del i samhället… eller nja, hur jag nu ska uttrycka det. Jag vet att jag har så mycket och ge, så om jag bara kan släppa rädslan för misslyckanden så kommer det nog bli bra!

Nu gäller det att hitta ett ställe där jag kan börja min träning/praktik. Det gör jag tillsammans med min arbetsförmedlare. Jag hoppas på nåt inom blomster- och växthandel. Men vi får se hur det går. Jag vill inte lägga alla förhoppningar på det, utan försöker tänka så mycket som möjligt på var jag skulle vilja komma ut och pröva mina vingar.

Jag längtar ”tillbaka” till det liv jag hade från att jag flyttade hemifrån som 19-åring, tills då jag tappade greppet (kortfattat uttryckt) kring våren 2005. Under mina första vuxenår så jobbade och/eller pluggade jag heltid, hade fasta tider för städning och tvätt och träffade kompisar betydligt oftare än jag gör nu för tiden. Jag är övertygad om att när jag kommer ut på arbetsträning så kommer det ge mig mer självkänsla, energi och lust att få ordning på resten av tillvaron med.

*nervöst men hoppfullt blickar jag framåt*

Annons

Anti-dator-period pågår…

Usch vad jag är ointresserad av att sitta vid datorn nu för tiden… eller ja, just nu sedan någon vecka ungefär. Nu har jag suttit här under min frukost och känner mig redan less. Total blogg-torka och inget tålamod för laddning av sidor eller annat. Så det kan bli ibland. Oftast skriver jag ju ett inlägg (minst!) per dag, men nu har jag total torka i hjärnan, ingen som helst fantasi eller inspiration – vad gäller bloggen.

I övrigt mår jag bra. Har haft möte med åtgärdsteamet (soc, arb.förmedlare och arb.terapeut) i förra veckan och då talade vi bland annat om att jag ska undersöka möjligheterna att  i framtiden slutföra tidigare avbrutna utbildningar. Jag har just skickat ett mail till min gamla studierektor i socialantropologi, vilka studier jag avbröt efter nästan två år – precis innan jag skulle lämna in D-uppsatsen. Jag frågade honom om hur möjligheterna ser ut för att slutföra D-kursen. Jag hoppas på ett positivt svar.

Jag ska även höra av mig till distanskursen till undersköterska som jag påbörjade (för andra gången…) i januari 2007, och hoppade av (…igen…) efter några månader.

Om jag kan sluföra både socialantropologin och undersköterskautbildningen så skulle det göra MYCKET för min självkänsla, och dessutom ge mig en yrkesutbildning, och dokumenterad kunskap om kulturmöten osv. Med båda de utbildningarna slutförda skulle jag kunna arbeta inom många olika områden i vården i Sverige, men även utomlands – så jag hoppas verkligen att jag i framtiden ska kunna slutföra dessa studier med goda resultat!

Vad mer har hänt under min datortorka…? *funderar* … Jo jag har umgåtts lite mer med min granne och vän Åsa. I går satt vi i telefon i två timmar – rätt fånigt med tanke på att vi bor typ 100 meter från varann…. 😀 Och på fredag ska jag till henne på middag. Det ska bli trevligt!

Annars har jag lagt en del pussel också. Sitter då i köket och lyssnar på radio samtidigt som jag försjunker i ett pussel. Jag är så förundrad över den fokusering och envishet jag kan ha vid ‘pusselläggning’, sömnad eller annat pyssel – jag som annars har ganska dåligt fokus.

Jag har också börjat med lite mer vardagsträning med mina hundar; att de ska ‘uppföra sig’ bättre när vi träffar andra hundar, att Bonzo inte ska springa fram till människor och att Tasha ska ha mer tilltro till människosläktet. Inte bara jag, utan även mina hundar har ett mer spännande och utvecklande år framför sig. 😀

Jag har också införskaffat ett Alfapet (delad vårdnad med pappa) 😉 och jag har hittills klått honom två gånger av två möjliga *stolt och mallig*. JAG klår familjens språkvetare – det ni! Snart kommer bror hem, och fru såklart. De ska vara här i Sverige över pappas 70-årsdag i början av april – och då ska jag banne mig se till att klå dem i Alfapet också!

Min svägerskas härliga, skämtsamma och glada moster gick bort för drygt två veckor sedan. 77 år gammal somnade hon i sin tv-fotölj och gick över regnbågsbron. Camilla (min svägerska) kommer hem för begravningen och stannar i Sverige kring månadsskiftet februari-mars, åker sen hem till Kenya igen och så kommer hon och Peter upp igen i slutet av mars. Hon täcker således många mil under kommande veckor/månader.

Under tiden som Camilla åker fram och tillbaka mellan Sverige och Kenya så ska min bror Peter åka på intensivkurs i Swahili i Tanzania, och på kurs i Malawi. Vad ska jag göra under denna tid…..? Nja… kanske köpa ett nytt pussel… ta en fika…. hrm, suck för mitt trista liv.

Men nej, skämt åsido – jag har inget jätte-happening liv, men jag mår ändå bra. Jag kommer alltid vara tacksam och nöjd med mitt liv så länge jag inte mår som jag gjorde för några år sedan. Så länge jag inte vill dö så är jag jätteglad att leva – och jag kommer förhoppningsvis aldrig mer må så skit som jag gjort förr.

Men jag börjar allt bli trött på att vara sjukskriven, inte ha något att bidra med, något att göra som gör skillnad för människor och samhälle, och som berikar mitt liv. Men jag vet att detta år kommer resultera i ett mer tillfredsställande vardagsliv. Åsa (min granne) har tex erbjudit sin bil och medverkan till övningskörning så jag kan skaffa körkort! DET vore ett STORT steg för mig!

Nåväl… det var i alla fall lite från mig mitt i denna datortorka. Kanske är jag tillbaka i bloggvärlden igen nu? Men bli inte förvånad om det blir lite tyst igen heller. 😀

Lite ledsen blev jag allt…

….även att det är den mänskliga faktorn.

Jag satt nu i köket, sminkad och klar med skorna på, och handväskan packad i väntan på min arbetsterapeut som skulle komma och hämta upp mig denna torsdag kl 13.

Tiden gick… klockan 13:20 tände jag en cigg, och halv två plockade jag fram nya numret av Illustrerad Vetenskap…

Klockan 13:45 började jag ana att nåt måste vara knas och under de gångna 45 minuterna hade jag inom min nojat till mig och börjat bli lite ångestfylld, så jag ringde psyk och frågade vad som stod på. Det var så att min arbetsterapeut var sjuk och hade så varit hela veckan. Stackarn.

Det som bevärade mig var att ingen ringt eller skickat brev om det. 😦 Vi skulle åkt till IKEA idag för att inhandla lite saker som jag skulle ha för förvaring så jag var rätt så laddad och såg fram emot det.

Men men… så blir det ibland. Nu är frågan om jag på egen hand ska ge mig iväg någonstans..? Skorna har jag i vilket fall som helst ännu på mig, så jag ger mig i alla fall ut på en promenad med hundarna igen.

Tankar om arbetsträning och sånt…

Nu under kommande år (alltså nuvarande år…) så ska jag börja på arbetsträning. Mitt åtgärdsteam (FANTASTISKA människor!) tar baby steps med mig så jag inte snurrar in mig i mitt eget liv, och det uppskattar jag så oerhört mycket! Ibland känner jag att de tar det hela lite väl långsamt (fast med regelbundna möten – bara inga större kliv), men då påminner de mig att jag måste ta det lugn och inte rusa in i nåt. De är så fantastiska! Min arbetsterapeut, socialsekreterare och arbetsförmedlare är vilka åtgärdsteamet består av. Utöver dem (som jag träffar ungefär var femte vecka) så träffar jag även min terapeut på psyk en gång i veckan.

Jag känner mig nu för första gången inte rädd för att börja jobba igen (rädd pga tidigare otaliga misslyckanden), utan nu känner jag mig mer och mer redo.

Nu går dock tankarna i ”VAD ska jag hitta på då”?! Jag har inte träffat min arbetsförmedlare sedan innan jul, och nu ska hon sluta (och jag som tycker sååå mycket om henne!). Men en annan tjej ska hoppa in, och hon är insatt i min situation, har min arb.terapeut berättat så det blir nog bra.

Innan jul sa arb.förmedlaren att hon hade lite funderingar kring min framtid… och jag är sååå nyfiken! Men nu har istället jag och min arb.terapeut börjat försöka få ordning i min nuvarande vardag, och arbetsträningen ska avvaktas lite fick jag veta för en-två veckor sedan. Ar.terapeuten har varit hemma hos mig nu i januari och kollat struktur (eller brist på…) här hemma (skåp, garderober, förvaring för viktiga papper osv). I början av februari kommer hon hit igen, och då ska vi åka till IKEA och inhandla detaljer för att underlätta strukturen och organisationen här hemma. VÄLBEHÖVLIGT måste jag säga…..

Jag tycker det är SÅ fantastiskt att de bryr sig så mycket om ALLA mindre detaljer, och att de verkligen SER hur stor betydelse just ”det lilla” har.

Nu skenar jag ändå (i vanlig ordning) framåt några månader i mina tankar, och funderar kring detta med kommande arbetsträning. När jag var nere i Kenya så satt jag och min svägerska en förmiddag och pratade om detta, och hon sa att nåt som skulle kunna passa mig var att jobba på dagcenter. En tanke som inte slagit vare sig mig eller min arbetsterapeut! Men som på många sätt känns klockren! Jag gillar att interagera med människor, jag gillar att skapa, lära ut, lära mig, rita, snickra osv osv. Och jag behöver organisation och scheman osv, och sånt finns det ju gott om på just dagcenter. Jag tog upp detta med min arb-terapeut och hon tyckte med att det lät jättebra! Det ligger ett dagcenter för vuxna uvecklingsstörda i Mjölby, och just det stället pratade vi lite om. Jag vill ju gärna jobba med omsorg och glädje, och jag har ju två gånger (..?!) påbörjar undersköterske-utbildning. Jag har jobbat på äldreboende, hemtjänst och som personlig assistent. Så kanske skulle dagcenter kunna vara nåt. Vem vet?

Jag har även jobbat i butik, och det trivdes jag JÄTTEBRA med också! Även i denna tanke har jag inom mig ”pekat ut” en butik i Mjölby som jag vill jobba i 🙂 En sån där härlig butik med glad personal, centralt läge, massa inredningsprylar (allt från servetter till mindre skåp och sittpuffar), tyg, ljusstakar osv osv… Där ränner jag varje gång jag är i Mjölby. 😀

Nu tänker jag på sånt som ”mina hjälpredor” (aka mitt team) försöker förmå mig att INTE fokusera på än. Men detta med arbetsträning… Nu har jag ju en jättechans att få en praktik (och läras upp på plats så att säga) på en plats som jag annars inte hade fått anställning på. Då är ju frågan om det bör vara inom butik (där jag kanske kunnat få jobb ändå, utan ‘extra-hjälpen’ från teamet), eller om jag bör tänka massa mer och gräva djupare inom mig kring vad jag verkligen vill med mitt liv…? Vad tror/tycker du? Ska jag (när den dagen kommer) ‘bara’ fokusera på att komma ut i sysselsättning, eller ska jag tänka 10, 20.. år framåt? Skenar jag nu igen, eller tänker jag logiskt?

Efter flera år i dvala…

Jag känner mig annorlunda efter att jag igen fått uppleva ‘enkelheten’ i livet. Denna gång i Kenya. I ”mina yngre år” 😛 var jag mycket i England och levde där med ”i slummen/bland vanligt folk”, och likadant i USA. Och det är i enkla, känslosamma och icke materialistiska sfärer som jag känner mig mest hemma.

Nu är det ca 10 år sedan jag reste som mest, och jag känner igen mig mer som den människa jag var då – den människa som jag började formas till i 18-22-årsåldern. Sen kom problemen här hemma (inne i hjärta och hjärna och utveckling på alla plan)… som resulterade i depression och annat skräp. Nu är jag ju i fullt sjå med att klura ut vem jag är NU. Efter ca sju-åtta år av ångest, tvångstankar, depression och sjukskrivning… Jag har lärt mig mycket av de åren; lärt känna mig själv. Men omvärlden har jag inte lärt känna. Eller hur jag nu ska beskriva det… jag har liksom bara levt inne i mitt själv och inte haft energi, mod eller motivation att delta i omvärlden.

Men i och med att jag 1 september 2008 fick min diagnos ADD så känner jag att det är dags att börja tänka i nya banor. ‘Vem är jag?’, ‘Vad vill jag?’ osv… frågor som inte varit speciellt närvarande inom mig under många år – inser jag idag. Ofta under de senare åren handlade livet mer om överlevnad, sökande av trygghet och att inte ta fler risker än de som självmordstankar och tvångstankar redan bjöd på.

Nu känns det som att jag på sätt och vis har vaknat igen. Först i och med diagnosen, och ännu mer nu efter att jag igen verkligen SETT och KÄNT min själ; känt den leva igen, känt den le, njuta, önska, hoppas och andas. Som att själen sträcker på sig efter åtta år i dvala.

Jag är tacksam för att jag har en sån underbar familj och att jag dessutom har så god hjälp från min terapeut, min psykiatriker och min arbetsterapeut. Och att jag har min blogg. Den har gett mig många nya bekantskaper, och den har gett mig möjligheten att igen ‘ventilera’ mig. När jag var yngre (innan jag gick in i dvala…) fick jag utlopp för denna sociala nödvändighet (att dela med mig av mig själv) genom ett stort bekantskapsnät. Nu har jag inte så många vänner längre, men bekantskapsnätet är stort tack vare internet. De vänner jag har kvar efter alla dessa brokiga år betyder oerhört mycket för mig! Ni vet vilka ni är! ❤

Nu är det en ny era, känner jag. Aldrig mer låter jag mig ‘försvinna’ in i mig själv, och in i det där svarta hålet som försökte överta min själ. Nu tar jag igen besittning av mitt hjärta, min hjärna, min själ, mina drömmar. Mitt liv.