Snart blir det ut på arbetsträning

Det känns jättespännande! Men samtidigt skrämmande… för jag har ju varit sjukskriven och sysslolös (i skatteindrivande mening…) i dryga fyra år.

Under dessa år har jag gått från känslor av totalt misslyckande och självmordstankar, till en igen glad och mer energisk person som vill få igång livet igen. Men jag är ju fortfarande dålig på att skapa rutiner i tillvaron och att hålla ut med sysslor under längre perioder. Men nu äter jag min medicin morgon och eftermiddag (Ritalin 40 mg + 10 mg) och hoppas på att arbetsträningens rutiner ska skapa ringar-på-vattnet-effekte, dvs fler rutiner i andra avseenden med.

Långt där inne inom mig finns ju dock den starkt gnagande rädlan för ännu ett misslyckande. Men nu tror jag att jag har större chanser att lyckas än någonsin, för nu har jag ju så bra stöd och hjälp från min terapeut, och från mitt åtgärdsteam (arb.terapeut, arb.förmedlare och soc.sekreterare). Kontakten med dem är jätteviktig för mig, och de stöttar mig på ett fantastiskt sätt. Håller tillbaka mig lite så jag inte rusar in i nya projekt till 200 % och därmed nerprioriterar allt annat. De hjälper mig att försöka få rutiner i tillvaron och ett sunt sätt på saker och ting.

Så, sammanfattningsvis så känns det jättebra att få möjlighet till arbetsträning! Jag saknar mer och mer kontakten med andra människor och jag är mer och mer trött på att inte… ja, inte bidra, inte vara en aktiv del i samhället… eller nja, hur jag nu ska uttrycka det. Jag vet att jag har så mycket och ge, så om jag bara kan släppa rädslan för misslyckanden så kommer det nog bli bra!

Nu gäller det att hitta ett ställe där jag kan börja min träning/praktik. Det gör jag tillsammans med min arbetsförmedlare. Jag hoppas på nåt inom blomster- och växthandel. Men vi får se hur det går. Jag vill inte lägga alla förhoppningar på det, utan försöker tänka så mycket som möjligt på var jag skulle vilja komma ut och pröva mina vingar.

Jag längtar ”tillbaka” till det liv jag hade från att jag flyttade hemifrån som 19-åring, tills då jag tappade greppet (kortfattat uttryckt) kring våren 2005. Under mina första vuxenår så jobbade och/eller pluggade jag heltid, hade fasta tider för städning och tvätt och träffade kompisar betydligt oftare än jag gör nu för tiden. Jag är övertygad om att när jag kommer ut på arbetsträning så kommer det ge mig mer självkänsla, energi och lust att få ordning på resten av tillvaron med.

*nervöst men hoppfullt blickar jag framåt*

Annons

Lite ledsen blev jag allt…

….även att det är den mänskliga faktorn.

Jag satt nu i köket, sminkad och klar med skorna på, och handväskan packad i väntan på min arbetsterapeut som skulle komma och hämta upp mig denna torsdag kl 13.

Tiden gick… klockan 13:20 tände jag en cigg, och halv två plockade jag fram nya numret av Illustrerad Vetenskap…

Klockan 13:45 började jag ana att nåt måste vara knas och under de gångna 45 minuterna hade jag inom min nojat till mig och börjat bli lite ångestfylld, så jag ringde psyk och frågade vad som stod på. Det var så att min arbetsterapeut var sjuk och hade så varit hela veckan. Stackarn.

Det som bevärade mig var att ingen ringt eller skickat brev om det. 😦 Vi skulle åkt till IKEA idag för att inhandla lite saker som jag skulle ha för förvaring så jag var rätt så laddad och såg fram emot det.

Men men… så blir det ibland. Nu är frågan om jag på egen hand ska ge mig iväg någonstans..? Skorna har jag i vilket fall som helst ännu på mig, så jag ger mig i alla fall ut på en promenad med hundarna igen.

Minne från utredningen…

Jag läste just inlägget ”Bakdag” hos Bladder o Blaj och kom då att tänka på en liten grej från min psyk-utredning (som jag hade april-september i år)… Hehe, såna där grejer som kan uppånervända hela min självbild. Det har varit en hel del såna incidenter de senare åren.

Denna gång var det att jag skulle ha en ”aktivitetsdag” med min arbetsterapeut. Hon berättade för mig en vecka innan att vi skulle gå till affären och handla (eller jag, hon skulle bara vara med som en liten svans med nothäfte) och att jag sedan skulle baka blåbärsmuffins medan hon var med och pratade med mig under tiden. För att kolla min koncentration osv… Jag tyckte det kändes helt onödigt – rent löjligt!, att ha en sån dag: ”Vad tusan skulle det kunna uppvisa?!”. Jag har ju liksom bakat förr… förbannat slöseri med tid kände jag. 😛

Men jäääädrar! Visst, jag har bakat förr och ja, jag har naturligtvis handlat i mataffären tusentals gånger förr. Men jisse så det gick upp för mig att jag rent av har ”funkar/funkar inte”-vanor även vid ett sånt tillfälle som att gå runt i en mataffär. Jag vill INTE ha med någon, för jag har ju då fullt upp att koncentrera mig på vad hundan det är jag behöver köpa hem (oavsett om jag har e shoppinglista eller inte) och blir asstressad av att ha någon i släptåg! Jag hade aldrig förr reflekterat över att jag faktisk 9 av 10 gånger gör vad jag kan för att undvika att ha sällskap till mataffären! Konstigt, jag har inte ens tänkt tanken förr… Visst visste jag att jag hade svårigheter med min koncentration så det var ju ingen total överraskning, men jag hade aldrig tänkt att det var så i mataffären…. 😆

Jag mår inte dåligt när jag får såna uppenbarelser, det känns bara som att universums största glödlampa tänds ovanför mitt huvud. ”Fan, att jag inte tänkt på det!”

Så till muffinsbakandet då….. yeeeeezzzzz…. Jag som trodde att detta skulle bli så hypertöntig uppgift som jag skulle klara galant! Yeah right! 😉 Det gick inte så bra… min arbetsterapeut satt vid bordet och småpratade med mig under tiden – och den rackaren skrev ner allt jag gjorde ”fel”! Inte har det väl allt för ofta tagit 5 timmar att baka några förbaskade blåbärsmuffins?! Skam på torra land, kände jag. Visst kändes det lite komiskt, och lätt självironiskt kan jag ju skoja om det – men på andra plan är det ett jätteslag mot min självkänsla för jag är en så som alltid, ALLTID vill prestera BÄST!

Är post it’s svaret på kaoset?

Idag var jag på mitt ”aktivitets-möte” med min arbetsterapeut, arbetsförmedlare och socialsekreterare. Det är ett härligt team som är kunniga och lyhörda inför min situation. Jag ”får” inte söka jobb som det är nu, för det skulle inte gynna min utveckling. Hur ofta träffar man en arbetsförmedlare som tittar en bestämt i ögonen och säger: ”Anna, vad du är gör, sök INGA jobb!”. 😀 Och den kommentaren ”försvarar” hon med, ”för då får du det!”, och ja det är så mitt liv brukar te sig… jag får ett jobb, är fullt i gasen, är väldigt hängiven och sen krashar jag och faller in i utmattning och i värsta fall depression.

Nu har jag till uppgift att istället skaffa mig en fungerande vardag, så som den ser ut idag. Jag ska få ordning på tvättider, matlagning varje dag (nu äter jag varm mat typ en gång i veckan), listor för inköp av mat och andra förnödenheter, organisation på papper och dokument vid mitt skrivbord. Dessutom ska jag börja använda post it’s eller en whiteboard för att minnas allt jag ska uträtta under dagarna. Få ett flyt och en framförhållning.

Jag har dessutom uppmanats att kontakta kommunen för att få ett personligt ombud som fungerar som en påminnelselapp av kött och blod, men så långt vill jag inte sträcka mig. Jag är den typen som tänker och känner ”kan sjääälv!”, och vill inte ha hjälp utifrån mer än när jag verkligen behöver det.

Nu så – nu ska det bli ordning och reda! 😛

SvD’s artikelserie om ADHD

Som många med ADD / ADHD säkert vet så hade Svenska Dagbladet en artikelserie i början av året 2008 om vuxna med ADHD. Den är väldigt intressant!

Lena, 37 år beskriver hur det i vuxen ålder till slut inte går att ”dölja” problemen längre:

”I den här åldern tar energin slut. Man kan inte pressa sig själv längre utan springer in i tegelväggar hela tiden. När man var yngre lyckades man banka ner dem på något sätt.”

Jag känner så igen mig i vad hon säger där! jag har diskuterat det med min arbetsterapeut – detta med varför orkar jag inte längre!? Och hon berättade att det är väldigt vanligt vi ADHD / ADD, energin tar helt enkelt slut efter många år av oerhört många intryck och där så mycket mer energi lagts på vardagliga sysslor än vad de gör för en person utan ADD / ADHD. Att utbrändhet inte är ovanligt bland vuxna med ADHD – en dag tar helt enkelt energin slut.

Den socialdemokratiska politikern Anna Kettler är också med i SvD:s artikelserie och hon säger saker jag bara måste citera! ”För mig är det lite som att vara vänsterhänt, det kan vara oerhört opraktiskt.” MYCKET bra sagt! 😀 För att inte tala om: ”Jag har försökt låtsas att jag är som alla andra – men bara lite annorlunda. Till slut måste man ställa sig och säga ”Jag är annorlunda och nu kräver jag att få spela på min spelplan” Det ska jag försöka anamma! Jag gillar människor med lite jävlar-anamma!

21-åriga Sara är också med i artikelserien, och för första gången hittade jag nån annan som har en liten grej för sig som är precis som hos mig! Om Sara skulle titta på en tv-film var hon tvungen att läsa, äta och gärna måla samtidigt.

Så är det för mig med! Jag kan aldrig göra bara en sak samtidigt. När jag sitter här och skriver detta sitter jag samtidigt på msn och Facebook, lyssnar/tittar på 60 minutes och sms:ar med min bror. Likadant när jag ser film. Då äter jag, virkar, ritar, spelar mobilspel… allt för att inte nerverna ska leva rövare utanpå skinnet.