Psykofarmaka till folket!

Sydsvenskan 4 september 2008: Lugna de gamla, dämpa de psykotiska, få stökiga barn att sitta still och gör sorgsna gladare. Antalet svenska barn som får amfetaminliknande medicin mot sin ADHD ökar snabbt. I år behandlas dubbelt så många som 2006, femton gånger fler än för åtta år sedan. Nästan alla som får centralstimulerande mediciner blir hjälpta – i alla fall i den meningen att de blir av med sin hyperaktivitet och sina koncentrationssvårigheter. Motståndarna mot denna medicinering av ADHD-problematik har haft andra utgångspunkter – som att medicinerna används för att få fogliga barn, som ett sätt att disciplinera stökiga ungar.

Jag vet inte tillräckligt om barn med ADHD men jag är rädd att ”motståndarna” har rätt. Kan det vara så att diagnosen sätts alldeles för lättvindligt hos ett barn, och att centralstimulerande medicin ges fast det i själva verket finns annat som är orsakerna till barnets beteende, som tex problem hemma som inte alla känner till, mobbing som pågår i det fördolda – jag menar, det ger ju också ‘myror i brallan*, dvs svårt att sitta stilla och koncentrera sig.

I Sydsvenskan den 19 juni 2006 kan vi läsa om en då 12-årig flicka som fick diagnosen ADHD under motstridiga grunder. Mamman tyckte 2003 att flickan mådde dåligt efter att ha varit hos sin pappa – – BUP:s bedömning var att hon var en ”normal liten flicka”; 2005 träffades en läkare i syfte att undersöka om flickan led av ADHD: läkaren såg små neurologiska avvikelse men tyckte inte att det tydde på ADHD – – det tyckte mamman; En sjukgymnast bedömde att flickans fin- och grovmotorik var bra – – läkaren skriver i diagnosen att flickan har ”grovmotoriska avvikelser”.

Jag är rädd att medicin brukas i fall när den inte är nödvändig, och att man för lätt lägger diagnoser på gamla som vuxna som barn. Har någon som läser detta erfarenhet av ”diagnos-sättande” på barn så skriv gärna en kommentar!

”Medicin ersätter omvårdnad” skriver Sydsvenskan 6 september 2008 (värst vad mycket Sydsvenska Dagbladet det blev i mitt inlägg.. 😉 ). Bland våra äldre finns det största bruket av psykofarmaka på kommunala så kallade särskilda boenden, hem för de som är äldst och sjukast. Socialstyrelsen har i många år varnat för de kemiska cocktails som de äldre får på grund av att biverkningarna är stora. Närmare 80% av de äldre på särskilda boenden får någon form av psykofarmaka.

Agneta K Nordberg (professor i neurobiologi på Karolinska Institutet) säger till Sydsvenskan: ”Det saknas inte kunskap om vad som är god vård av gamla och dementa: mestadels självklara saker som trygghet och kontinuitet. Men på många ställen vill man ha patienter som sitter tysta och stilla framför teven. Och den effekten har medicinerna. Även om man får som biverkning att patienten inte kan gå och måste sitta i rullstol”.

Sydsvenskan i en artikel den 6 september 2008: ”Antidepressiva mediciner är den främsta anledningen till fallolyckor hos äldre, eftersom dessa mediciner ofta orsakar yrsel. Antipsykotisk medicin ökar risken för stroke och hjärninfarkt.” Psykofarmaka är sällan eller aldrig utprovat på äldre, och kunskapen om psykofarmakas interagerande med andra mediciner är dålig.
En av fem personer som idag läggs in på sjukhusens medicinkliniker lider av läkemedelsförgiftning eller svåra biverkningar. Enligt Sydsvenskan ger psykosmedicinen Risperdal en ökad risk. I maj i år publicerades en kanadensisk studie att det är tre gånger högre risk att dö eller tas in på sjukhuset bland dem som fick neuroleptika. 2004 visade en undersökning från Jönköping att en tredjedel av alla på demensboenden medicineras med neuroleptika utan dokumenterade psykiska symtom, som avslut nämner Sydsvenskan att svensk forskning har visat att bara cirka hälften av alla äldre som behandlas med antidepressiv medicin upplever någon som helst förbättring.