Inga sömnproblem – MY ASS!

Jag blir galen… hur står ni ut – ni som har sömnproblem?!?

Jag brukar aldrig, aldrig ha problem att sova. Trots alla olika åkommor jag haft så har jag aldrig någonsin haft problem att sova. Jag brukar sova jättetungt 10-12 timmar/natt… så länge tillbaka jag kan komma ihåg.

De få tillfällen då jag inte kunnat sova så är jag en vandrande ångestboll dagen efter.

Inatt kan jag inte sova… jag kallsvettas, ligger och vrider mig, alla positioner är as-obekväma och jag är så galet frustrerad att jag gav upp nu…. var tvungen att ta en cigg i hopp om att lugna nerverna… Det är länge sedan jag var så är frustrerad… det bara kryper i kroppen.

Och till historien hör att jag ska vakna för dagen om cirka 2,5 timmar…. och åka till Stockholm med familjen för att luncha med en gammal släkting. Bilresande kan vara rätt ångestfyllt för mig om jag är i obalans, och det gör det ju nu ännu svårare att sova… vetskapen att jag sovit som en kratta och kommer då må skrot av att sitta i en bil i timmar…. så går det runt… mer ångest, mer frustration, svårare att somna = allt större risk att få ångest i bilen… så går det runt runt runt.

HUR står ni ut – ni som har det så här jämt?!

Annons

Lite ledsen blev jag allt…

….även att det är den mänskliga faktorn.

Jag satt nu i köket, sminkad och klar med skorna på, och handväskan packad i väntan på min arbetsterapeut som skulle komma och hämta upp mig denna torsdag kl 13.

Tiden gick… klockan 13:20 tände jag en cigg, och halv två plockade jag fram nya numret av Illustrerad Vetenskap…

Klockan 13:45 började jag ana att nåt måste vara knas och under de gångna 45 minuterna hade jag inom min nojat till mig och börjat bli lite ångestfylld, så jag ringde psyk och frågade vad som stod på. Det var så att min arbetsterapeut var sjuk och hade så varit hela veckan. Stackarn.

Det som bevärade mig var att ingen ringt eller skickat brev om det. 😦 Vi skulle åkt till IKEA idag för att inhandla lite saker som jag skulle ha för förvaring så jag var rätt så laddad och såg fram emot det.

Men men… så blir det ibland. Nu är frågan om jag på egen hand ska ge mig iväg någonstans..? Skorna har jag i vilket fall som helst ännu på mig, så jag ger mig i alla fall ut på en promenad med hundarna igen.

Det där med oro för flygresor..

Jag tänkte att jag kan ju berätta nu hur det gick med mina flygresor (Linköping-Amsterdam-Nairobi och så tillbaka). När jag skrev om oron innan avresa här på bloggen fick jag så mycket och bra hjälp från Er som läste inlägget, så nu vill jag berätta hur det gick sen.

Jag fick skjuts av min snälla granne till flygplatsen den 5 januari på förmiddagen. Vi var framme där ca 11:30. Det var skönt att åka med grannen istället för att ta pendeln och taxi, för på detta vis så blev jag distraherad och fick därmed inte ”möjlighet” att gå upp i nåt orosmoln. Vi småpratade istället hela vägen (ca 20 minuter i bil), så jag hann inte oroa mig vare sig för resan eller att jag just lämnat mina vovvar (som hade hundvakt här på hemmaplan).

Grannen lämnade av mig med en kram, och det var då trekvart tillflyget skulle gå från denna lilla, lilla flygplats. Jag hade då perfekt med tid för att checka in och inte ha en massa tid att sitta och oroa mig. Jag kände mig ganska lugn. Bra att flyga från en sån liten flygplats för där finns ju inga direkta stressmoment.

Jag checkade in mitt bagage (efter att ha pratat med säkerhetsvakten om var jag borde förvara mitt amfetamin – dvs Ritalin – 😀 och han föreslog i handbagaget, så så blev det. Vid incheckningen frågade jag donnan i disken om jag kunde få en plats längst bak i planet så jag slapp ha folk bakom mig. Jag berättade att jag inte har rädsla för att flyga, bara ”vanlig” ångest och lätt klaustrofobi. Hon var oerhört förstående och hjälpsam, och fixade en plats längst bak (utan någon bredvid mig) ner till Amsterdam, och hon bokade även om min sittplats för flyget Amsterdam-Nairobi, så jag där fick sitta i mittenraden, vid gången, längst bak (precis som jag önskade). Hon frågade dessutom om jag ville att hon skulle hämta flygvärdinnan så jag fick prata med henne innan avresa, men det kände jag att jag inte behövde.

Men nu ni….. försening….. Jag som tyckte jag tajmat allt så finemang! Flyget blev försenat med 1,5 timmar… Och att tillbringa 90 minuter på Linköpings Flygplats är INTE det roligaste… Ingen restaurang eller café öppet… Så det blev läsk, godis och kaffe från automaterna, och bläddrande i gratistidningar. Jag pratade även lite med andra resenärer, eftersom varenda kotte på flygplatsen skulle med samma flyg. Jag hade inga problem med förseningen i själva verket, för jag hade så många timmar i Amsterdam innan nästa flyg, men vissa resenärer missade sina anknytningar.

När jag väl satt på flygplanet så svor jag lite för mig själv för att jag bett om att få sitta längst bak… för på dessa små plan så innebär ju det att jag satt precis ”bredvid” vingen och motorn på min sida. Detta var min utsikt:

Jag kan sammanfatta den platsen med ETT ord: OVÄSEN! 😛

När vi väl satt på planet så kom vi likt förbannat inte iväg pga så kallade ”tekniska problem”. I såna lägen är jag väldans glad att det inte är ren flygrädsla jag har. 😆 Jag älskar egentligen att flyga. Men jag kan ju förstå att orden ”tekniska probelm” inte lugnar de med ren flygskräck. En halvtimma senare kom vi så iväg (2 timmars försening). När vi lyfte så höll jag hårt för öronen och blundade tills vi var i luften, så jag fick inte känningar av ångest det minsta, och heller inte ont i öronen (jag har i allmänhet problem med öronen mest hela tiden, så det var skönt att slippa).

Framme i Amsterdam (vid kanske 16-tiden) så letade jag allra först upp ett ställe där jag kunde röka… Nu är det ju klappjakt på rökare över hela världen som ni vet, så ”rökrummen” var glaskuber på ca 4*4 meter, där det står kanske 8 rökare och skäms. 😛

Sen blev det till och köpa en läsk och luta mig tillbaka med en bok vid gaten.

Vid halv nio (har jag för mig det var), så klev jag på nästa plan. Stooort plan. Älskar stooora plan jag! Där satt jag således längst bak i mittenraden (det är ju två gångar i de stora planen). Jag satt vid gången, och de två platserna i samma rad som jag ockuperades av två härliga finlands-svenskar (mor och dotter).

När detta plan skulle lyfta så gjorde jag samma som i det förra planet: höll hårt för öronen och blundande, men så när jag ”tjuvtittade” så var vi redan ovan molnen utan att jag märkt nåt! De är så tysta och smidiga de planen! Under denna ca 8 timmar långa resa så sov/slumrade jag mest. Jag läste min bok (Man utan hund, av Håkan Nesser) och löste korsord. Så vips var vi framme!

När jag klev av planet i Nairobi möttes jag direkt av en stilig ung man i kostym som stod där med en skylt med mitt namn på. 😆 Jag kände mig som en riktig VIP, och var lätt generad… men det var skönt för jag var ju rätt slut i hjärnan… Han var bekant till en bekant till min bror och jobbade på flygplatsen, och min bror (Peter) hade kirrat med honom så han skulle hjälpa mig skaffa visum och så. 🙂

Så…. äntligen! Där borta *pekar* var en stooor öppning och där stod de i solskenet! Peter (bror), Camilla (fru) och Christopher (vän) med utsträckta armar:

JAG HADE KLARAT DET!!

Hemresan gick om möjligt ännu bättre, fast då med MYCKET sorg i hjärtat. För första gången efter en utlandsvistelse ville jag inte hem….

Efter flera år i dvala…

Jag känner mig annorlunda efter att jag igen fått uppleva ‘enkelheten’ i livet. Denna gång i Kenya. I ”mina yngre år” 😛 var jag mycket i England och levde där med ”i slummen/bland vanligt folk”, och likadant i USA. Och det är i enkla, känslosamma och icke materialistiska sfärer som jag känner mig mest hemma.

Nu är det ca 10 år sedan jag reste som mest, och jag känner igen mig mer som den människa jag var då – den människa som jag började formas till i 18-22-årsåldern. Sen kom problemen här hemma (inne i hjärta och hjärna och utveckling på alla plan)… som resulterade i depression och annat skräp. Nu är jag ju i fullt sjå med att klura ut vem jag är NU. Efter ca sju-åtta år av ångest, tvångstankar, depression och sjukskrivning… Jag har lärt mig mycket av de åren; lärt känna mig själv. Men omvärlden har jag inte lärt känna. Eller hur jag nu ska beskriva det… jag har liksom bara levt inne i mitt själv och inte haft energi, mod eller motivation att delta i omvärlden.

Men i och med att jag 1 september 2008 fick min diagnos ADD så känner jag att det är dags att börja tänka i nya banor. ‘Vem är jag?’, ‘Vad vill jag?’ osv… frågor som inte varit speciellt närvarande inom mig under många år – inser jag idag. Ofta under de senare åren handlade livet mer om överlevnad, sökande av trygghet och att inte ta fler risker än de som självmordstankar och tvångstankar redan bjöd på.

Nu känns det som att jag på sätt och vis har vaknat igen. Först i och med diagnosen, och ännu mer nu efter att jag igen verkligen SETT och KÄNT min själ; känt den leva igen, känt den le, njuta, önska, hoppas och andas. Som att själen sträcker på sig efter åtta år i dvala.

Jag är tacksam för att jag har en sån underbar familj och att jag dessutom har så god hjälp från min terapeut, min psykiatriker och min arbetsterapeut. Och att jag har min blogg. Den har gett mig många nya bekantskaper, och den har gett mig möjligheten att igen ‘ventilera’ mig. När jag var yngre (innan jag gick in i dvala…) fick jag utlopp för denna sociala nödvändighet (att dela med mig av mig själv) genom ett stort bekantskapsnät. Nu har jag inte så många vänner längre, men bekantskapsnätet är stort tack vare internet. De vänner jag har kvar efter alla dessa brokiga år betyder oerhört mycket för mig! Ni vet vilka ni är! ❤

Nu är det en ny era, känner jag. Aldrig mer låter jag mig ‘försvinna’ in i mig själv, och in i det där svarta hålet som försökte överta min själ. Nu tar jag igen besittning av mitt hjärta, min hjärna, min själ, mina drömmar. Mitt liv.

Vad göra vid panikattack i ett flygplan?!

Nu sitter jag och moffar i mig en sen frukost och har på Oprah i bakgrunden (alltid, alltid är tv:n på…) och de pratar visst om bipolär sjukdom/manodepression. Det väcker gamla tankar från tidigare… epoker i mitt liv.

En kille som tydligen varit med förr på Oprah i samma ämne, och som nu var med via skype eller nåe och talade om ämnet igen berättade om hur han fick en panikattack när han skulle flyga en gång och var tvungen att kliva av planet innan det lyfte. Nu vågade han inte försöka flyga igen för att ta sig till Oprah för denna inspelning. (Mannen i fråga var en Maurice Benard från General Hospital – vilket jag dock aldrig sett.)

Då fick jag en liten annars latent bubbelhistoria som vaknade till i min mage. Jag ska ju snart sätta mig på ett flyg till Nairobi (eller, först till Amsterdam) och jag är så innerligt orolig att jag ska få en panikattack! Just också för att jag ju flyger ensam, och inte har någon där som kan distrahera eller lugna mig.

Vad händer OM, OM, OM jag får en panikattack och inte KAN flyga (eller får flyga, för den delen!)?? Är det giltigt för avbeställningsskyddet mån tro? Då krävs ju ett läkarintyg. Men tror ni Resia (i mitt fall) skulle godkänna ett läkareintyg om panikattack? Jag menar, jag vistte ju redan när jag köpte resan att jag lider av ångest- och panikattacker. Då kanske de inte tycker det gäller… kanske tycker de då att jag skulle låtit bli att boka från första början?

Jag ska till psyk idag, och då ska jag höra med dem om det räcker med Atarax, eller om jag kanske ska be att få med mig nåt annat ångestdämpande…

Jag tror (tror och hoppas!) att det hela kommer gå bra, men jag kan ju omöjligt veta… och det är ju tyvärr allt för ofta det enda som behövs för att fucka till det..

Senast jag flög var för ungefär ett år sedan då jag och min bror flög till Dublin, och då fick jag en ångestattack när vi lyfte… den var inte nådig… men min bror var lugn och la armen om mig och efter mycket om och en lyckades jag vända attacken. Hemresan gick dock bättre.

En grej är att jag MÅSTE ha nåt att dricka i lägen som kan mana fram en ångest-/panikattack. Och det FÅR man väl omöjligt ha förrän man är uppe i luften och säkerhetsbältena är av?? Men jag MÅSTE ha en läsk eller en flaska vatten… Hur kan jag lösa detta?? Några tips??

Fan! Jag har LOVAT mig själv att inte tänka på detta – men det är ju en verklighet som är svår att blunda för..

((Tilläggas ska att jag är inte rädd för att flyga, utan för att jag har klaustrofobi och AVSKYR att sitta inne i trängre utrymmen! Tåg går bra, för där kan man ju ändå röra sig med, och hoppa av vid en station om man ‘faller’. På flyg är det ju MYCKET värre, för när man väl sitter där och dörrarna stängs är man ju helt utlämnad åt situationen. Jag har förr varit oerhört förstörd vid buss- och tågresor men det har jag lyckats arbeta bort under fyra-fem år, men ”flyg-klaustrofobi” är ju inte lika lätt för det är ju inget man ‘måste’ göra till vardags.))

Usch….