Jaha ja…. kärlekskrank, ynklig, bitter och allt det där…. KAN ha att göra med att jag är lite bakistrött för första gången på väldans länge, men också för att jag börjar landa i Concertan och får mer kontakt med mina känslor. OCH för att det nu gått dryga sju månader sedan det sprack med mitt ex som jag tillbringade tre år med, och att livet som singel börjat bli vardag (på gott och ont).
Och det kan DEFINITIVT ha att göra med att jag plågar mitt hjärta med att lyssna på underbara Yazoo…. jag har alltid älskat dem! Och finns det någon som kan öppna kärlekskrank-kammaren i hjärtat så är det Alison Moyet (som just nu sjunger: ”for the time we chared – I dont want to be – a page in your diary”) vilket då inte helt långsökt för in mig i de där destruktiva tankemönstren om att vara en grå liten mus som ingen minns. Fast jag ju vet att jag egentligen är motsatsen till både liten och grå.
Som mitt liv är nu vill jag nog inte heller ha en pojkvän/man/sambo, men för den sakens skull kan jag inte låta bli att undra om jag någonsin kommer bli kär igen. Så där härligt ömsesidigt jättekär. Jag vill ju ändå nångång uppleva den känslan igen. Men men, den som lever får se.
Resten av kvällen ska jag iaf fortsätta njuta av Alison Moyets underbara röst.
Nej… nu ångrade jag mig. Jag lutar mig tillbaka till Body Count istället – The Winner Loses — lyssna du med –.
AddAnna 