Fågel-trauma…

I morse var allt till en början som vanligt. Jag släppte ut mina vovvar Tasha och Bonzo på baksidan medan jag utförde mina första morgonbestyr i badrummet. Så gick jag ut på altanen och såg då hur båda vovvarna var och nosade för fullt på kompostgallret i underkant av vår grind i staketet….
Först tänkte jag inte mycket på det, men när jag tyckte de var väldigt ihärdiga så gick jag fram och kollade.

Där var små duniga fjädrar och blod på kompostgallret, och utanför tomten var det massor  ❗ med fjädrar! Både små duniga ”under”-fjädrar, vanliga fjändrar och…. så såg jag nåt hemskt som fick hjärtat att stanna…

Två vingar….. som fortfarande satt ihop…. Två kompletta vingar från en fågel aningens större än en typisk småfågel, skulle jag gissa.
De var helt kompletta…. och i ”roten” av dem båda var det fullt av blod-slamsor som höll ihop dem med varandra…. Jag hamnade som i chock… jag letade febrilt bland buskar och blommor efter en sargad liten fågelkropp utan vingar….. åh, hemska tanke!
Men jag hittade inget annat än massa fjädrar… så jag gissar att en katt eller nåt annat mindre rovdjur fått fatt på den.

Jag begriper fortfarande inte hur det kan ha gått till! Hur båda vingarna kan slitas från ryggen, men ändå vara intakta, genom att fågeln fastnat i kompostgallret… Usch så hemskt rädd den lilla stackaren måste ha varit!

Jag tog slutligen vingarna, bäddade in dem i gräs, la dem i en påse och gick ut till soprummet med dem… Jag ville inte att även de skulle slitas och dras i av katter eller andra fåglar…

Stackars lilla pippijogel..

————————–

Så kan jag ju heller inte låta bli att spinna iväg i andra tankar…. ‘Är detta ett omen..?’ … jag har för mig att det finns en gammal sägen, som säger att om en fågel flyger in i huset så betyder det att någon ska dö den dagen….. Har för mig att det är nåt sånt…

Vad betyder i så fall detta…?!

Annonser
Published in: on juni 6, 2009 at 11:28 f m  Comments (5)  
Tags: , , , , ,

Sån vanemänniska man är..

Imorse när jag vaknade hade jag inget rinnande vatten… så handikappad man blir då plötsligt!

Jag gick ut med hundarna, och sprang då på några gubbar som berättade att det var en vattenläcka, och att hela området måste stängas av från vatten på obestämd tid.

Inga probs, egentligen ju. För större delen av befolkningen har ju inte vår bostskämda tillgång till ständigt vatten.

Och så länge jag vet att det inte är nåt jag sabbat, så är jag nöjd. 😛

Så slog mig tanken under min första timma denna morgon, att det är tokigt vad ofta jag använder kranvatten utan att alls tänka på det. Och så tänkte jag: ”Hur orkade jag bo i mitt gamla torp i ett år!?”. Där hade vi inte rinnande vatten eller vanlig toalett. Vatten hämtade vi i dunkar från grannen, och toaletten var ett traditionellt utedass. Och innan dess bodde jag ju i husvagn i ett år.. (läs mer *här* om du vill)

Tänk vad anpassningsbar människan är. Och vilken vanemänniska man är…. en timma utan vatten och jag blir helt ställd. Nu har jag insett fakta, så nu gör jag längre ingen höna av en fjäder. 😀

Jag tror medicinen hjälper…

Jag har nu ätit både morgon- och eftermiddagsdos av mitt ritalin till och ifrån ett par månader… Till och ifrån, just för att jag i början ofta missade eftermiddagsdosen, men nu tror jag att jag fått mig ett bra flyt. *peppar peppar*

Jag hade i tisdags hembesök av in socialsekreterare (som även känns lite som en kompis, på sätt och vis) och vi pratade om mina framgångar och bakslag. Mest framgångar, kom vi fram till. Nu ska jag ju dessutom snart ut på arbetsträning, så vi pratade mycket om det med. Jag har ännu inte hört några uppdateringar från min arbetsförmedlare, men jag hoppas på att få arbetsträning inom växt- och blomster-handel, alternativt inom park- och kyrkogårdsarbete. Nu ser jag mest fram emot att komma igång, och skräms inte lika mycket av tanken längre. Men visst är jag ändå rädd för att misslyckas….

Men där jag tror att medicinen hjälpt mig är på ‘se-framåt-delen’. Jag känner mig lugnare, mer tålmodig och inte lika ‘ska-det-ske-så-ska-det-ske-NU!’ som jag annars ändå alltid varit. Det är en konstig känsla det där…. hur ens JAG (ens innersta uppfattning av en själv) ändras… Jag har ju tex alltid varit en otålig människa, just i det läget att jag inte kan ha framförhållning, planera i flera/många steg osv. Ska nåt ske, så ska det som sagt ske NU! Och även att jag gillar ”mitt nya jag” (som jag tycks utvecklas till…) så är det ju en märklig känsla… att förändras… Förändring är nämligen också en sak jag haft svårt för.

Att ha varit på vissa vis i 30 år, och sen märka hur man ‘ändras’/’utvecklas’ inifrån är en märklig och mäktig känsla… Att inte bara ändras med hjälp av tankens kraft, utan verkligen enda innerst inifrån är nytt för mig. Det är spännande.

Två exempel jag kan ge (på hur tålamodet förändrats) är följande:

1) Vad gäller min trädgård. Förr (så sent som förra sommar-säsongen) så hade jag inte tålamod med att det ju faktiskt tar lite tid för blommor och blad att växa… Då fungerade jag så att om jag ville ha en häck, så ville jag ha en två-meters hög och jätte-tät häck NU. Men denna säsong känner jag ett helt annat tålamod. Nu försöker jag driva upp syrén (från grannars och vänners syréners rotskott), med planen att förhoppningsvis ha bööörjan till en häck i slutet av nästa sommar…. En väldigt, VÄLDIGT konstig känsla för att vara mig… 😛 Jag har alltid levt i nuet – nåt jag inte insåg förrän nu då jag kände förändringarna komma.

2) Arbetsträningen är ett annat exempel. Förr har jag alltid kastat mig in i nya jobb, gått in för det till 200% och sen totalt bränt ut mig efter några månader. Slickat mina sår under en period och sedan gjort exakt samma misstag igen – om och om igen! Men nu tänker jag framåt…. härlig, ny känsla! Nu vill jag inte ge mig in i en arbetsträning som inte kan resultera i nåt i långa loppet. Inte blint kasta mig in i ett nytt jobb, slita ut mig fysiskt och psykiskt till jag inte har någon ork kvar. Nu vill jag komma ut på arbetsträning i sakta takt (som mitt åtgärdsteam alltid propsat på att jag ska), långsamt trappa upp och förhoppningsvis till slut klara heltid finemang! Dessutom vill jag inte börja på ‘vilket ställe som helst’, utan jag vill absolut hamna på ett ställe där jag i framtiden också kan ha chans att få jobb (antingen på just praktikplatsen i fråga, eller inom den genren). Alltså vill jag börja på ett ställe där jag kan känna igen mig lite från tidigare erfarenheter, men dessutom lära mig mycket nytt.

Ska bli intressant att se var i livet jag befinner mig om ett år.

Min brors blogg!

Min bror har nu i dagarna startat en blogg!

Hans chef (på Jordbruksministeriet i Nairobi, Kenya) ville att han skulle starta en blogg om zombies. 😛 Och självklart gör man ju som chefen önskar! 😆

-> Kolla in den! Zombie Possum <-

Published in: on maj 23, 2009 at 2:50 e m  Comments (4)  
Tags: , , , ,

Go figure… ;)

Ingen tycker om mig….

Alla dom hatar mig….

😆

Published in: on maj 19, 2009 at 10:10 f m  Comments (1)  
Tags: , , ,