Hej alla ni som vet. 😛
Jag har (i samspråk med min pappa och min svägerska) en liten undran, som ni kanske kan hjälpa oss med?
Min pappa har i alla år haft en egenhet för sig, som jag nog skulle kalla tvångssyndrom. Han sitter alltid och plockar bort små dammkorn, smulor osv från bordsdukar. Det är bara i denna miljö han visar detta knas-beteende.
Sitter vi tex vid hans köksbord och spelar spel och umgås, så tar han titt som tätt och slickar lätt på fingertoppen och tar bort en liten, liten smula någonstans på bordet. Knappt synlig med blotta ögat, men ändå ska den bort bums! 😀
Till historien hör (vilket jag OFTA och gladeligen påminner pappa om!) 😆 så har han själv i alla år haft ett ord för detta tvångsbeteende, men inte kollat upp ordets verkliga betydelse. I trettio-fyrtio år har han i diverse lärda kretsar sagt sig ha ”oligofreni”… utan att slå upp och bekräfta vad han trodde det betydde… Nämligen: ”Äldre namn för intelligensstörningar och förståndshandikapp.”
😆 😆 😆
När jag (nyfiken till naturen som jag är) slog upp detta ord fick jag mig ett gott skratt! Och pappa med när jag berättade det för honom!!
Jag tycker det är fantastiskt komiskt att pappa sagt sig plocka bort smuts-partiklar pga att han är förståndshandikappad! Jag kan se honom sitta vid en fin sittning eller konferansmiddag, och med fullt allvar säga: ”jo det är så att jag har en intelligensstörning”, då någon frågar honom om beteendet! 😀 Ännu roligare är att han mestadels umgås med och arbetar i akademiska kretsar, och – – han är dessutom språkvetare! 😀
Men nu till den egentliga frågan: Någon som vet vad detta beteende/tvångsbeteende heter? Vi tänkte att det måste ju heta något!
Efter 30-40 år, och snart fyllda 70 är det nog dags att pappa får veta vad det EGENTLIGEN heter! 😉
AddAnna 
Kära Anna! Jag har grunnat mycket på detta och även försökt söka på nätet. Att det platsar inom OCD är väl ganska klart. Men att närmare definiera det är knepigare, därför att det beror på om det är en allmän irritation över things out of place eller en riktig rädsla för smuts. Jag hade en gång en flickvän som led av det senare, och då kallas det för mysofobi. Hon var tvungen att gå ut med soporna så fort hon lagt nåt i soppåsen, om så bara en tepåse. Skor i hallen måste stå på tidningar. Och jag, som ändå inte är särskilt slarvig av mig, kände mig verkligen som en sanitär olägenhet på två ben!
Kram!
Hej Anna-Karin! Ja, det klassas nog som OCD av nåt slag, men kanske finns ingen närmare benämning. Pappa är inte tvångsmässig i övrigt, så det är väl bara en liten grej han fastnat för helt enkelt.
Jag skulle inte orka med att ha en nära som är helt manisk i renlighet. Eller, jo, klart jag skulle klara av det – det var dumt sagt. Älskar man någon så kan man ”stå ut med” mycket. Men uj så jobbigt det måste vara. Både för den som har detta tvångsbeteende och för de i dennes närhet. Jag skulle också känna mig som en sanitär olägenhet då..
Kram!
Jadu, då kan man väl knappast kalla det för mysofobi, snarare en liten quirk! Men så rysligt att i många år gå och tro att man är oligofren?
Hahaha, ja kärleken kan stå ut med väldigt mycket. Jag hade inga större problem med hennes renlighetsmani. Men hon hade aldrig haft en relation förut (hon var lika gammal som jag) och att då plötsligt konfronteras med en levande människa som kommer och drar in grus i hallen och skvätter vatten i köket och skrattar högt, nej, det störde för mycket, det höll inte länge.
Ja det är nog bara en söt liten quirk. 😀
Jag kan tänka mig att det var svårt för henne att få in någon i sitt liv då. Ujuj.. Hoppas hon får hjälp med sitt problem iaf..