Härligt lexikon hos Lix! :D

Jag fick igår en kommentar på mina bilder på mina hundar från en tjej som jag sen hoppade in hos, och hon (och hennes vovve) hade en underbar översättning av ord!

Hoppa in och läs den!

Några smakprov kan vara:

Fräsvatten = kolsyrad dryck

Hoppkottar = grodor

Fladderburk = TV

Halkburk = badkar

Jollercola = alkoholhaltiga drycker

😆 HÄRLIG lista!!

Annonser
Published in: on januari 24, 2009 at 11:48 f m  Comments (2)  

Mina hundar: på begäran. :)

Fröken Granberg som skänkte mig min finfina digitalkamera önskade att få se lite bilder av mina älskade älsklingar: Bonzo och Tasha – så här kommer de!

Min söta Tasha. Här har hon precis moffat i sig lite extra god mat i tisdags (20 januari) då vi firade att det var exakt ett år sedan hon kom till mig från Rumänien. Dessutom var det ju Obama-dagen också. 😉

Min vackra flicka.

Här är vi ute på baksidan och Bonzo och jag leker med en pip-leksak som jag trampar på. 😀

*tugga tugga* 😆

Tasha står och ser sig om hellre än leker med pipen.

Så var vi inne i värmen igen. Lilla sötnosen vill gosa.

Å så bidde det kväll, och Tasha busar på en gräsplan och Bonzo är i faggorna han med. 🙂

Det är mina älsklingar det! ❤

Published in: on januari 22, 2009 at 6:43 e m  Comments (7)  
Tags: , , , , , ,

Det där med oro för flygresor..

Jag tänkte att jag kan ju berätta nu hur det gick med mina flygresor (Linköping-Amsterdam-Nairobi och så tillbaka). När jag skrev om oron innan avresa här på bloggen fick jag så mycket och bra hjälp från Er som läste inlägget, så nu vill jag berätta hur det gick sen.

Jag fick skjuts av min snälla granne till flygplatsen den 5 januari på förmiddagen. Vi var framme där ca 11:30. Det var skönt att åka med grannen istället för att ta pendeln och taxi, för på detta vis så blev jag distraherad och fick därmed inte ”möjlighet” att gå upp i nåt orosmoln. Vi småpratade istället hela vägen (ca 20 minuter i bil), så jag hann inte oroa mig vare sig för resan eller att jag just lämnat mina vovvar (som hade hundvakt här på hemmaplan).

Grannen lämnade av mig med en kram, och det var då trekvart tillflyget skulle gå från denna lilla, lilla flygplats. Jag hade då perfekt med tid för att checka in och inte ha en massa tid att sitta och oroa mig. Jag kände mig ganska lugn. Bra att flyga från en sån liten flygplats för där finns ju inga direkta stressmoment.

Jag checkade in mitt bagage (efter att ha pratat med säkerhetsvakten om var jag borde förvara mitt amfetamin – dvs Ritalin – 😀 och han föreslog i handbagaget, så så blev det. Vid incheckningen frågade jag donnan i disken om jag kunde få en plats längst bak i planet så jag slapp ha folk bakom mig. Jag berättade att jag inte har rädsla för att flyga, bara ”vanlig” ångest och lätt klaustrofobi. Hon var oerhört förstående och hjälpsam, och fixade en plats längst bak (utan någon bredvid mig) ner till Amsterdam, och hon bokade även om min sittplats för flyget Amsterdam-Nairobi, så jag där fick sitta i mittenraden, vid gången, längst bak (precis som jag önskade). Hon frågade dessutom om jag ville att hon skulle hämta flygvärdinnan så jag fick prata med henne innan avresa, men det kände jag att jag inte behövde.

Men nu ni….. försening….. Jag som tyckte jag tajmat allt så finemang! Flyget blev försenat med 1,5 timmar… Och att tillbringa 90 minuter på Linköpings Flygplats är INTE det roligaste… Ingen restaurang eller café öppet… Så det blev läsk, godis och kaffe från automaterna, och bläddrande i gratistidningar. Jag pratade även lite med andra resenärer, eftersom varenda kotte på flygplatsen skulle med samma flyg. Jag hade inga problem med förseningen i själva verket, för jag hade så många timmar i Amsterdam innan nästa flyg, men vissa resenärer missade sina anknytningar.

När jag väl satt på flygplanet så svor jag lite för mig själv för att jag bett om att få sitta längst bak… för på dessa små plan så innebär ju det att jag satt precis ”bredvid” vingen och motorn på min sida. Detta var min utsikt:

Jag kan sammanfatta den platsen med ETT ord: OVÄSEN! 😛

När vi väl satt på planet så kom vi likt förbannat inte iväg pga så kallade ”tekniska problem”. I såna lägen är jag väldans glad att det inte är ren flygrädsla jag har. 😆 Jag älskar egentligen att flyga. Men jag kan ju förstå att orden ”tekniska probelm” inte lugnar de med ren flygskräck. En halvtimma senare kom vi så iväg (2 timmars försening). När vi lyfte så höll jag hårt för öronen och blundade tills vi var i luften, så jag fick inte känningar av ångest det minsta, och heller inte ont i öronen (jag har i allmänhet problem med öronen mest hela tiden, så det var skönt att slippa).

Framme i Amsterdam (vid kanske 16-tiden) så letade jag allra först upp ett ställe där jag kunde röka… Nu är det ju klappjakt på rökare över hela världen som ni vet, så ”rökrummen” var glaskuber på ca 4*4 meter, där det står kanske 8 rökare och skäms. 😛

Sen blev det till och köpa en läsk och luta mig tillbaka med en bok vid gaten.

Vid halv nio (har jag för mig det var), så klev jag på nästa plan. Stooort plan. Älskar stooora plan jag! Där satt jag således längst bak i mittenraden (det är ju två gångar i de stora planen). Jag satt vid gången, och de två platserna i samma rad som jag ockuperades av två härliga finlands-svenskar (mor och dotter).

När detta plan skulle lyfta så gjorde jag samma som i det förra planet: höll hårt för öronen och blundande, men så när jag ”tjuvtittade” så var vi redan ovan molnen utan att jag märkt nåt! De är så tysta och smidiga de planen! Under denna ca 8 timmar långa resa så sov/slumrade jag mest. Jag läste min bok (Man utan hund, av Håkan Nesser) och löste korsord. Så vips var vi framme!

När jag klev av planet i Nairobi möttes jag direkt av en stilig ung man i kostym som stod där med en skylt med mitt namn på. 😆 Jag kände mig som en riktig VIP, och var lätt generad… men det var skönt för jag var ju rätt slut i hjärnan… Han var bekant till en bekant till min bror och jobbade på flygplatsen, och min bror (Peter) hade kirrat med honom så han skulle hjälpa mig skaffa visum och så. 🙂

Så…. äntligen! Där borta *pekar* var en stooor öppning och där stod de i solskenet! Peter (bror), Camilla (fru) och Christopher (vän) med utsträckta armar:

JAG HADE KLARAT DET!!

Hemresan gick om möjligt ännu bättre, fast då med MYCKET sorg i hjärtat. För första gången efter en utlandsvistelse ville jag inte hem….

TACK Anna-Karin: du är fantastisk!

Det finns en underbar människa som skriver under blogg-namnet: Skriet från vildmarken. Om ni har missat det så vill jag bara berätta att hon hyser en fantastisk själ!

Den 15 december fick jag en bloggutmaning av Anna-Karin där vi skrev önskeklappar (hårda, mjuka och viktiga). Mina hårda klapp-val blev:

3 hårda paket du önskar:
* En vattenkokare
* En digitalkamera
* En cirkelsåg”

Av pappa fick jag en vattenkokare (som just kokat vattnet till cappuchinon jag just nu smuttar på) 😀 Och fick jag någon av de övriga önskningarna då mån tro? JA! Jag fick en digitalkamera av min bloggvän Anna-Karin. Jag blev fullständigt paff! Aldrig upphörs jag förvånas och glädjas över människors goda sidor! Anna-Karin köpte sig en ny och frågade helt bekymmersfritt om jag ville ha hennes gamla digitalkamera (just för att hon läst min ‘önskelista’). Underbara, fantastiska människa! Jag blev så förstummad (vilket iiinte är likt mig… 😉 ) men tackade och tog emot, lite skamset för det är ju lite svårt att ta emot presenter tycker jag… 😳

TACK, TACK underbara Anna-Karin för denna jättefina digitalkamera! Min allra första moderna kamera, och dessutom kom den ju en vecka innan jag åkte till Kenya! Vilken tajming! Du är underbar!

Idag fick jag på posten av Anna-Karin dessutom ett extra minneskort som hon hittade hemma, Det är helt obegripligt för mig – men det kan ta 2.000 bilder!!!! WOW!!!! :-O Och jag som i alla år tyckt det är häftigt att ibland kosta på mig en 36-rulle istället för vanliga 24-rullarna! 😆

Det tog ett tag nere i Kenya innan jag fick in i mitt undermedvetna att jag kunde knäppa bilder som aldrig förr! Jag tog tex EN bild på ett fint träd, EN bild på ett vårtsvin osv… tills min bror kom på mig och övertalade mig att ta 5 bilder på det jag verkligen vill ha en BRA bild på – det är ju bara att slänga de som inte blir bra – helt gratis! Obegripligt lyxigt!

…jisses.. jag är sååå efter! 😛

Men tack vare Anna-Karin har jag nu tagit ett jättekliv in i framtiden! (…nutiden…?) 😀

In inblick i världens orättvisor

Vem skulle du gissa bor här?

En amerikans miljonär?

En saudisk prins?

FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon?

Så? Vem tror du bor här?

Jo, det är presidenten av Zimbabwe, Robert Mugabe.

_______

…och såhär lever hans folk:

Världen MÅSTE reagera! Hur kan man trampa på sitt eget folk – eller, på NÅGON? Hur kan man vältra sig i lyx medan folk omkring en svälter ihjäl, dör av sjukdomar, har inte tillgång till vatten och lever av murken mat från soptippar?

Jag känner för alla människor, men personer som Mugabe är inte människor – de är demoner. Jag önskar livet ur honom.