Nu under kommande år (alltså nuvarande år…) så ska jag börja på arbetsträning. Mitt åtgärdsteam (FANTASTISKA människor!) tar baby steps med mig så jag inte snurrar in mig i mitt eget liv, och det uppskattar jag så oerhört mycket! Ibland känner jag att de tar det hela lite väl långsamt (fast med regelbundna möten – bara inga större kliv), men då påminner de mig att jag måste ta det lugn och inte rusa in i nåt. De är så fantastiska! Min arbetsterapeut, socialsekreterare och arbetsförmedlare är vilka åtgärdsteamet består av. Utöver dem (som jag träffar ungefär var femte vecka) så träffar jag även min terapeut på psyk en gång i veckan.
Jag känner mig nu för första gången inte rädd för att börja jobba igen (rädd pga tidigare otaliga misslyckanden), utan nu känner jag mig mer och mer redo.
Nu går dock tankarna i ”VAD ska jag hitta på då”?! Jag har inte träffat min arbetsförmedlare sedan innan jul, och nu ska hon sluta (och jag som tycker sååå mycket om henne!). Men en annan tjej ska hoppa in, och hon är insatt i min situation, har min arb.terapeut berättat så det blir nog bra.
Innan jul sa arb.förmedlaren att hon hade lite funderingar kring min framtid… och jag är sååå nyfiken! Men nu har istället jag och min arb.terapeut börjat försöka få ordning i min nuvarande vardag, och arbetsträningen ska avvaktas lite fick jag veta för en-två veckor sedan. Ar.terapeuten har varit hemma hos mig nu i januari och kollat struktur (eller brist på…) här hemma (skåp, garderober, förvaring för viktiga papper osv). I början av februari kommer hon hit igen, och då ska vi åka till IKEA och inhandla detaljer för att underlätta strukturen och organisationen här hemma. VÄLBEHÖVLIGT måste jag säga…..
Jag tycker det är SÅ fantastiskt att de bryr sig så mycket om ALLA mindre detaljer, och att de verkligen SER hur stor betydelse just ”det lilla” har.
Nu skenar jag ändå (i vanlig ordning) framåt några månader i mina tankar, och funderar kring detta med kommande arbetsträning. När jag var nere i Kenya så satt jag och min svägerska en förmiddag och pratade om detta, och hon sa att nåt som skulle kunna passa mig var att jobba på dagcenter. En tanke som inte slagit vare sig mig eller min arbetsterapeut! Men som på många sätt känns klockren! Jag gillar att interagera med människor, jag gillar att skapa, lära ut, lära mig, rita, snickra osv osv. Och jag behöver organisation och scheman osv, och sånt finns det ju gott om på just dagcenter. Jag tog upp detta med min arb-terapeut och hon tyckte med att det lät jättebra! Det ligger ett dagcenter för vuxna uvecklingsstörda i Mjölby, och just det stället pratade vi lite om. Jag vill ju gärna jobba med omsorg och glädje, och jag har ju två gånger (..?!) påbörjar undersköterske-utbildning. Jag har jobbat på äldreboende, hemtjänst och som personlig assistent. Så kanske skulle dagcenter kunna vara nåt. Vem vet?
Jag har även jobbat i butik, och det trivdes jag JÄTTEBRA med också! Även i denna tanke har jag inom mig ”pekat ut” en butik i Mjölby som jag vill jobba i 🙂 En sån där härlig butik med glad personal, centralt läge, massa inredningsprylar (allt från servetter till mindre skåp och sittpuffar), tyg, ljusstakar osv osv… Där ränner jag varje gång jag är i Mjölby. 😀
Nu tänker jag på sånt som ”mina hjälpredor” (aka mitt team) försöker förmå mig att INTE fokusera på än. Men detta med arbetsträning… Nu har jag ju en jättechans att få en praktik (och läras upp på plats så att säga) på en plats som jag annars inte hade fått anställning på. Då är ju frågan om det bör vara inom butik (där jag kanske kunnat få jobb ändå, utan ‘extra-hjälpen’ från teamet), eller om jag bör tänka massa mer och gräva djupare inom mig kring vad jag verkligen vill med mitt liv…? Vad tror/tycker du? Ska jag (när den dagen kommer) ‘bara’ fokusera på att komma ut i sysselsättning, eller ska jag tänka 10, 20.. år framåt? Skenar jag nu igen, eller tänker jag logiskt?
AddAnna 
Jag ser dig framför mig i en egen liten affär med massor av skaparglädje. Pysselpyssel. Saker som du säljer…
Vad kul att det känns bra med att komma igång med arbetsträningen!
Var får man en arbetsterapeut ifrån? Det låter som om det skulle vara något för mig. Jag blir ju aldrig klar här. Vill bara fly. Dra täcket över huvudet och slippa se allt ofärdigt. Jag behöver hjälp.
@Åsa: Ja det ligger nog nåt i det du säger…. jag har jobbat i tidningsbutik (Press Stop) och tyckte det var underbart – men pyssel och inredning är ju ÄNNU bättre!
@Linda: Ja det känns jätteskönt att börja känna mig redo för att ”leva” igen!
@Judith: Min arbetsterapeut har jag ”fått” genom ett åtgärdsteam som jag kom i kontakt med efter år av sjukskrivning och i samband med min utredning. Om du har en kontakt på psyk eller annan vård (terapeut, läkare eller dyl.) så fråga dem om de kan remittera dig till en arbetsterapeut! Jag har fått mycket hjälp just för att jag ber om det… de tycks bli glada när jag själv visar att jag VILL ha hjälp att bli bra. Lycka till!!!
Tack för svaret för jag hade ingen aaaning om hur man kunde få tag i denna fantastiska hjälp. Jag har allt också frågat och bett om men får tyvärr inte hjälpen för det kostar pengar här. Jag får inte säga själv vad jag tror jag behöver för då blir jag klassad som frisk!
Jag har varit sjukskriven i minst 5 år utan att några åtgärdsgrejer har satts in. Inte förrän nu har ju frågan om ev. ADHD kommit upp av min psykis som jag gått hos i över 1½ år innan hon själv kom på tanken!
Jag tror det är stor skillnad mellan kommuner och landsting på olika orter.
Tack för ditt svar för det ger mig lite att tänka på.
Kära vän, jag ville sova på det här och fundera igenom det ordentligt så jag kunde ge ett svar som var välbetänkt! Och jag är inne på samma linje som Åsa. Om man nu tänker på detta med baby steps: du är ung, du har inte varit borta från arbetslivet lika länge som jag till exempel ( 21 år!) 😀 Om du nu skulle börja arbetsträna på ett dagcenter så skulle dina tankar kunna börja styra in på om detta kunde leda till utbildning, arbete osv. Det är ju ett framtidsyrke dessutom och lär fortsätta vara det.
Kanske kunde du testa inredningsbutiken först och verkligen mjukstarta utan stress och bara ha roligt? De kunskaper du skulle få på ett sånt ställe skulle du säkert ha stor nytta av längre fram när du ska börja tänka mer konkret på en fortsättning och framtida inriktning. Men båda de här grejerna låter ju som klippta och skurna för dig!
Kram!
@Judith: Jag blir så ledsen att det är så olika i olika kommuner! Antingen har de olika regler, eller så är det olika hjälpsamhets-inställning i små eller större kommuner..
Ett annat förslag kan vara att du ringer till Råd och Stöd om de finns i din kommun. Det gjorde jag när jag bodde i Linköping, och efter att jag haft samtal där och med en kurator på vårdcentralen så tycktes jag visst ha ‘större’ skäl för att få remiss till psyk…
I Mjölby är det som natt och dag jämför med Linköping.
Får jag fråga vilken kommun du bor i…?
Jag gick med ‘vanlig depression’ i tre år ungefär, men när jag började få maniska hyperaktiva tendenser blandat med självmordstankar så ringde jag min vårdcentral i Mjölby kommun (dit jag lyckligtvis flyttat då) och då fick jag misstanken att det rörde sig om manodepression. Utan att läkaren på vårdcentralen misstänkt det så hade det nog inte gått undan, och gett så mycket tror jag så här i efterhand.
Kolla om ni har Råd och Stöd. Du SKA få kontakt med en arbetsterapeut!!!
Många kramar!
@Anna-Karin Granberg: Vad gullig du är! Jag är så glad för responsen jag får när jag skriver om mina bekymmer här på bloggen. Många frågetecken har rätats ut tack vara mina bloggvänner!
Jag tycker du har en jättebra poäng! Jag läste det igår, men ville också sova på saken innan jag skrev ett svar. Jag har haft tanken lite att om jag skulle börja på ett dagcenter tex i maj, då kanske jag skulle:
1) spinna iväg och vilja fullfölja min undersköterska-utbildning och inte ta del av nuet så som jag behöver.
2) bli påmind för mycket om min diagnos och mina problem genom att träffa andra med liknande problem (fast kanske större och/eller lite annorlunda) varje dag. Det kanske skulle hindra mig i ”tillfrisknandet”.. *funderar och ponerar*
Jag tror att det skulle kunna vara jättebra med att kanske se om jag kan få arbetspraktik på en trevlig butik. Och när jag fått ordning på livet och vardagen lite mer (och fullt ut accepterat min diagnos osv) så kan jag vara redo att slutföra min vårdutbildning. Helst vill jag nog i slutändan bli sjuksköterska.
Många kramar till dig min fantastiska vän!
Jag tänkte säga – Följ ditt hjärta, men kom på mig i samma andetag. För oss med adhd och add är det nog bäst att tänka lite förnuftigt om det nu ens går. Men att följa sitt hjärta behöver ju inte heller bli fel, bara man gör det med lite förnuft. Jag tycker du ska ha roligt när du arbetstränar och ha ngn behållning av det du gör, och ibland kan det vara bra att satsa på prylar istället för människor när en har lätt för att engagera sig. Jag skulle vilja ha ett litet fik, som bara gick runt, inte ett stort ett. Gudars vad jag svamlar på!
Kram till dig Anna!
Kära Anna,
det låter kanonbra. Du har inte haft din diagnos så länge och kanske kan behöva dina krafter för ditt eget tillfrisknande än så länge för att senare kunna hjälpa andra åt rätt håll ännu bättre? Det var en tanke jag fick.
Och hej, Tristessen! Ett litet fik? Där skulle jag gärna stå och baka! 😀
Kram till er bägge sköna damer!
@Tristess. Hihi, ja du vi ad(h)d:are behöver nog tänka till både en och två gånger innan vi fattar beslut. Eller, jag i alla fall. Jag är en sann grunnare som kan sitta i veckor och väcka fördelar och nackdelar fram och tillbaka om och om igen. Men jag tror du har helt rätt i att det kan vara bättre att nu under kommande arbetsträning satsa på prylar och ‘lättare’ kontakt med människor. Jag är DEFINITIVT den som riskerar att över-engagera mig i människors väl och ve och ta med mig jobbet hem.
Ett mysigt, personligt litet fik vore ju jättemysigt! Och du… svamla på hur mycket du bara vill!
Kram till dig!
@Anna-Karin: Ja du har nog helt rätt! Först måste jag nog tänka mer ‘på mig själv’ istället för att helhjärtat ge mig in i andra människors väl och ve. Där vill jag finnas längre fram, men jag tror det är viktigt för både mig och de jag i framtiden kanske får jobba med, att jag är en HEL människa när den tiden kommer.
Kram vännen min!
Och ni båda – – om du, Tristess, startar ett fik så kan ju Anna-Karin bli bagare där och jag kan bli stammis!