Jag känner mig annorlunda efter att jag igen fått uppleva ‘enkelheten’ i livet. Denna gång i Kenya. I ”mina yngre år” 😛 var jag mycket i England och levde där med ”i slummen/bland vanligt folk”, och likadant i USA. Och det är i enkla, känslosamma och icke materialistiska sfärer som jag känner mig mest hemma.
Nu är det ca 10 år sedan jag reste som mest, och jag känner igen mig mer som den människa jag var då – den människa som jag började formas till i 18-22-årsåldern. Sen kom problemen här hemma (inne i hjärta och hjärna och utveckling på alla plan)… som resulterade i depression och annat skräp. Nu är jag ju i fullt sjå med att klura ut vem jag är NU. Efter ca sju-åtta år av ångest, tvångstankar, depression och sjukskrivning… Jag har lärt mig mycket av de åren; lärt känna mig själv. Men omvärlden har jag inte lärt känna. Eller hur jag nu ska beskriva det… jag har liksom bara levt inne i mitt själv och inte haft energi, mod eller motivation att delta i omvärlden.
Men i och med att jag 1 september 2008 fick min diagnos ADD så känner jag att det är dags att börja tänka i nya banor. ‘Vem är jag?’, ‘Vad vill jag?’ osv… frågor som inte varit speciellt närvarande inom mig under många år – inser jag idag. Ofta under de senare åren handlade livet mer om överlevnad, sökande av trygghet och att inte ta fler risker än de som självmordstankar och tvångstankar redan bjöd på.
Nu känns det som att jag på sätt och vis har vaknat igen. Först i och med diagnosen, och ännu mer nu efter att jag igen verkligen SETT och KÄNT min själ; känt den leva igen, känt den le, njuta, önska, hoppas och andas. Som att själen sträcker på sig efter åtta år i dvala.
Jag är tacksam för att jag har en sån underbar familj och att jag dessutom har så god hjälp från min terapeut, min psykiatriker och min arbetsterapeut. Och att jag har min blogg. Den har gett mig många nya bekantskaper, och den har gett mig möjligheten att igen ‘ventilera’ mig. När jag var yngre (innan jag gick in i dvala…) fick jag utlopp för denna sociala nödvändighet (att dela med mig av mig själv) genom ett stort bekantskapsnät. Nu har jag inte så många vänner längre, men bekantskapsnätet är stort tack vare internet. De vänner jag har kvar efter alla dessa brokiga år betyder oerhört mycket för mig! Ni vet vilka ni är! ❤
Nu är det en ny era, känner jag. Aldrig mer låter jag mig ‘försvinna’ in i mig själv, och in i det där svarta hålet som försökte överta min själ. Nu tar jag igen besittning av mitt hjärta, min hjärna, min själ, mina drömmar. Mitt liv.
AddAnna 
Känner igen mig sååå väl i det du skriver. Ja nu ska vi se framåt, inte bakåt. Det kan bara bli bättre nu känner jag. Att ha fått diagnosen känns så himla bra, men även lite jobbigt, iom alla AHA därför var jag si o så, gjorde så osv. Jag hade kanske t ex orkat gå klart nån skola och då haft en utbildning i bagaget om jag hade fått diagnosen tidigare. Jag kanske inte hade haft många skulder om jag fått diagnosen tidigare. MEN nu är det som det är, nu ska allt äntligen bli bättre. 🙂 Jajjamensan!!! Allt löser sig. Kram kram
Mycket fint skrivet!
Välkommen ut får man säga. Jag är glad att ha ”träffat” dig! Och även om livet går lite upp och ner (känns så himla glädjedödare att påminna om det – men så är det ju) så är det som att då man en gång upplevt att det inte bara finns ett ”sugas in” utan oxå ett ”kliva ur” så blir det inte riktigt lika ruskigt. Och sen behöver det ju inte bli detsamma. Men lite gupp på vägen, tider då man oxå behöver söka sig mer innåt, utan att helt uppslukas, för att koncentrera sig på nåt viktigt. Så är det ju i alla liv. Även om många frenetiskt försöker låtsas om annat. Dom har det inte för kul – vet du.
Grattis och härligt att resan blev så härlig!
Det låter så skönt, att kunna komma till den insikten! Jag väntar fortfarande 😉
@Helena: Du har så rätt! Nu ser vi bara framåt! Lär oss av historien och blickar mot framtiden!
Jag känner som du – en tidigare diagnos hade kanske besparat mig mycket. Kanske hade jag med haft en utbildning i bagaget, inga skulder och bättre självkänsla. Vi får vara glada att vi fått vår diagnos, även att den kom senare. Det kunde ju dröjt ännu längre, så nu glädjs vi åt nya insikter och fortsätter uppför stegen. Kram!
@Mammamumrik: Visst är det precis som du säger: livet går upp och ner hela tiden, och tur är väl det egentligen. Men när man vet att det alltid ljusnar igen så känns inte mörkret lika korpsvart. Jag är så glad att ha ”träffat” dig med. Du har stöttat mig och gett mig så många bra råd och tips, och dessutom är jag glad för när vi även diskuterat saker utan att inte bara hålla med om allt. Det är såna människor man behöver i sitt liv. Tack!
@Linda: Jag VET att du kommer komma hit med! Ingen tvekan om den saken! Vi klättrar på samma stege uppåt, och hejar på varandra!
U go girl!
Jag har inget bättre att säga än det. Jag känner igen mig i dina funderingar och även jag har avgett något slags löfte till mig själv i år. Mitt handlar om att vara sann mot mig själv, att ta ansvar för hur mitt liv blir mer och inte förlita mig så oerhört mycket på bananskalen. Våga hoppas, våga vilja, våga försöka helt enkelt.
@Annorlunda: Tack! och du, du satte bästa ordet för detta år: ett ord vi alla borde leva efter mer (alla vi som ärrats en aning i livet och därmed skyr elden) – nämligen: våga! Förra året var för mig ”hoppas”, detta år så anamar jag ditt ordval: ”våga”. Kanske blir då nästkommande år året för ”leva igen”.