Det tror jag i alla fall att jag vill kalla det. Men jag har inte riktigt bestämt mig ännu…
Men som av ett mirakel så har dörrar till mitt förfutna börjat öppnas… jag vet inte riktigt vad det kommer sig.
Men min terapeut har med hjälp av tidigare utredning lyckats öppna mina förseglade dörrar.
Jag gick hos henne även innan utredningen (som var april-september i år). Vi började våra ”sessioner” sensommaren 2007 så nu är mitt förtroende för henne starkt och det känns om att vi kan prata om det mesta.
Vi ses varje onsdag, och de senaste veckorna har samtalen med henne och samtalen med min pappa börjat öppna dörrar som jag stängt och låst, satt vakthundar för och grävt vallgravar kring vari jag placerat galna krokodiler. Det har under dryga 15 år inte funnits NÅGOT som fått mig att minnas mer av min barndom än de bra familjeminnena. Skolan, mobbingen, idioterna jag omgav mig av, mina lärare osv… allt har jag slängt in i ett välförseglat rum. Men nu börjar den där dörren sakta öppna sig… och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Det känns jätteskönt att prata med terapeuten och med pappa om det, men jag vill inte tänka på det när jag är ensam. Då finns risk för att jag tappar fokus på att det var DÅ, och känner mig allt mer neråt, destruktiv, förbannad, uppgiven och uppriven…
Så, ja nu ska jag inte tänka så mycket mer på det… Ville bara berätta att det börjar hända grejer.. Konstiga minnen som dyker upp… känns som den lilla flickan i mina minnen är någon annan. Inte jag.
AddAnna 
Så där brukar jag också känna, när jag minns saker som varit väl förseglade. När jag väl vågar ta fram de minnena igen fattar jag inte riktigt att det är jag som upplevt det, känns nästan som om något man sett på film eller att det gäller grannen eller nåt.
Konstigt det där…
Det är nu du måste vara extra uppmärksam på hur du mår… När mina dörrar öppnades hade jag inget skyddsnät och blev väääldigt självdestruktiv… Inte för att det BLIR så för alla, men det kan trigga igång saker!
@adhdbrain: Ja det är precis så jag också känner (eller kanske framför allt HAR känt)… som att jag minns scener ur en film jag sett för länge sen… men nu har det på nåt konstigt sätt börjat dyka upp små små ”känslo-minnen” också.. och det känns väldigt konstigt och ovant.
@Linda: Tack så jättemycket för din ‘varning’. Jag pratade med min terapeut om det idag, för hon väckte samma fråga.. Eller, ja hon frågade hur jag känner inför att dessa dörrar börjar öppnas. Och nu känns det tryggt om de öppnas när jag INTE är ensam. Men även i ensamma stunder känner jag mig tryggare nu när jag har terapeuten varje vecka och är mycket mer öppen mot min omgivning om hur jag mår, och dessutom andra ‘professionella’ som ‘ser efter mig’. När jag föll in i min depression för fyra år sedan öppnades några dörrar med men då hade jag inte detta skyddsnät och föll lååångt ner i mörkret.
Vad skönt att det börjar hända saker! Ta hand om dig själv nu bara så att du tar ”signaler” på allvar om du börjar må dåligt.
Ella
Ja, visst är det skönt när tingen faller på plats. Det kan vara tusan så smärtsamt, men också förlösande. Du verkar ha en bra terapeut också, och det ger ett extra plus och stöd i kanten. Jag är ”gammal”, men än idag får jag mig ibland ett uppvaknande, och det kommer minnen, eller rättare sagt, så börjar jag våga se det för vad det är. Visst längtar vi efter våran AK?
Ha en ljuvlig dag!
Tufft och modigt gjort. Kram!
@Ella: Ja det är skönt – och skumt – nu när det börjar hända grejer… så jag försöker vara lite mer i kontakt med mina känslor nu…
@tristess: Visst är det skönt när den där röda tråden börjar sträcka sig längre tillbaka i åren och jag ser ett samband. Men lite läskigt att vänta och se vad som finns bakom nästa dörr…
@Åsa: Tack. Men det var inte medvetet,, det liksom bara blev så. Kram!
Hmm… jag vet inte riktigt om jag vill minnas, jag stör mig lite på att jag inte minns min barndom men har nöjt mig med teorin att jag hade för brått för att lägga livet på minnet 🙂
Många saker ur min barndom vill jag heller inte minnas… 😦 Och vissa saker som poppar upp nu skakar jag snabbt hand med och sen förpassar tillbaka in i det förseglade rummet.
Men vissa minnen som nu dyker upp välkomnar jag in i min kamp för ett liv i klokhet… eller nåt… 😀
Skönt att höra att det trots allt mestadels verkar vara positivt 🙂
Ja överlag så tror jag att det nog blir bra i slutändan…. *håller tummar å tår*
Jag har förträngt massor ur/från min barndom, minns det inte ens idagsläget. Minns vissa saker, mest de negativa. Jag har förträngt mitt liv ända upp i tjugoårsåldern. Men jag har fått tillbaka mkt av mitt minne och mitt värde som msk alltertesom jag har bearbetat mitt liv och mina minnen. Mitt mål är att känna mig hel trots min historia. Vet inte om det går fullt ut, men jag strävar mig framåt. Känner ngn form av ro, som jag tacksamt tar emot.
Jag blir så glad när jag läser om unga msk som du, som tar sitt liv på fullaste allvar, plus att du pytsar i även humor Jag önskar dig ett stort lycka till på din resa!
Jag kan relatera till det som du säger: Jag har också ett mycket märkligt minne från när jag var 6: Jag är för att besöka min pappa på mentalsjukhuset. Jag och min bror får vara i Biblioteket när mamma pratar med pappa ensam (kanske vill de kramas och kyssas en stund?) Jag leker på golvet bland bilderböckerna. Jag leker att jag stiger mellan stenar i ett hav där det finns krokodiler. Men plötsligt är det inte längre en fantasi: Krokodilerna finns där på riktigt. Jag har senare förstått att det var personal. Min pappa dog 1991 av lungcancer. Hans psykiater hade skrivit ut samma tunga neuroleptika åt honom att äta dagligen i 10 år. När han klagade över smärtor i bröstet två år innan sin död, så ökade hon dosen med hänvisning till att det var psykosomatiska smärtor. Han gick med smärtorna i 1 år, innan han kontaktade en annan läkare. Hans psykiater är numera belönad med hedersutnämnanden och priser. Dessutom ingår hon i ett studentsällskap i Florida likt Skull and Bones.
@tristess: Jag tycker absolut du ska känna dig hel – du är ju en hel människa idag, oavsett vad som än må ha hänt förr, och oavsett vad du minns eller inte minns. Ibland tror jag att det kan vara bra (om man känner sig redo) att liksom stänga vissa dörrar för gott. Vissa minnen dyker upp, bearbetas och sen är de inte ett problem längre. Andra minnen som dyker upp kanske man inte kan placera i ett sammanhang eller på bukt på, och då tror jag det kan vara bra att stänga den dörren. Att liksom tänka, då var då, men nu är nu.
Jag är fullt beredd att stänga många dörrar för gott, andra får vara på glänt och vissa vidöppna.
Njut av den ro du känner nu! Det förtjänar du!
Tack så jättemycket för att du är så uppmuntrande!
Kram till dig – nu blickar vi framåt, lever i nuet, och minns vad som är nödvändigt att minnas.
@Tobias Struck: Ja du, många minnen ter sig konstiga i retrospekt.
Så bra det låter Anna! Lycka till med detta önskar jag dig från mitt hjärta!
Varm kram kommer åxå här!
Tack så jättemycket min vän! Jag blir så glad av dina lyckönskningar!
Varm kram till dig!