För några veckor sedan hade jag en konversation med min lilla goa vän ”Grodis” över telefonnätet, och vi pratade om detta med att kroppen tål väldigt mycket…. Och nu kom samma fråga på tal i min bloggsfär – läs tex hos Puffan78 – och jag har även läst på bloggen som mitt ex har (men jag vet inte om han vill att jag ”outar” honom, så jag låter bli att länka till honom) om hans blödande magsår efter år av dålig kost, stress och många piller.
I vanlig ordning så skuttar mina tankar ofta iväg inom ett ämne jag läser om och bryr mig om, så jag tänkte att jag vidareutvecklar och funderar högt här.
- Jag är själv kraftigt överviktig (skit(över)viktig) helt enkelt. 😆
- Jag röker cirka ett paket om dagen, och har varit rökare sedan unga tonår.
- Jag snusar varje sekund jag inte äter nåt, för den konsten har jag inte lärt mig än – att äta och snusa på samma gång… isch.
- Jag har varit vegetarian sedan 12-årsåldern men aldrig haft en näringsrik kosthållning. Eller jo, periodvis när jag bodde hemma hos mamma och pappa kanske. Men överlag äter jag sedan tio år, varm mat kanske i genomsnitt en gång i veckan och då ofta nåt enkelt som pasta.
- Jag dricker ungefär 2-3 liter pepsi max per dag, och har betett mig så på cola-fronten sedan tonåren.
- Jag har under kanske 8-10 år druckit mycket öl och sprit, men inte på ‘missbrukarnivå’ ändå. Och idag dricker jag mycket mer sällan än förr, men när jag väl dricker så har jag ingen gräns.
- Dessutom äter jag ju olika typer av mediciner sedan fyra år. Och några år innan dess hade jag en kort period av Fluoxetin och Oxascand (mot depression och ångest).
- För att sammanfatta det hela = jag lever på mackor, jogurt, godis, cigg, snus och läsk. Och jag har i hela mitt liv burit på dubbel kroppsvikt.
Allt detta till trots har har perfekta blodvärden, blodtryck och allt vad det heter. Inga brister på näringsämnen osv har hittats i min hulda hydda, och jag har inga problem med varesig knän eller rygg.
Jag tycker personligen att min kropp borde sagt ifrån för länge sedan, så som jag misshandlar den. men den är väldigt tålmodig och tålig tycks det. Hittills. En vacker dag kommer den väl protestera högljutt, men nu är jag ju (förhoppningsvis) på väg ur mycket av detta skitleverne. Nu har jag ständig kontakt med sjukvården i form av arbetsträning och terapi, och ska även få hjälp av dietist. men min terapeut vill ta det hela ett steg i taget, för annars har jag ju haft en vana att rusa in i väggen i 120 knyck,
Jag har då och då under mitt liv omgivit mig av personer med än värre kroppsmisshandel än jag. Min första pojkvän var hemlös sedan han var 14 år, och han var då vi var tillsammans 31 år gammal (som jag är idag – då var jag 20). Han sköt heroin sedan han var 15 år, och sov under bar himmel i centrala London. Vad han levde på? Ja.. heroin, cigg, öl och… ja, det var väl det. Och fysiskt verkade kroppen inte ännu ha protesterat mer än hemska kramper vid avtändning. Men tänk ändå, att efter många års svårt liv ändå kunna gå, stå, springa, känna, älska, leva, sova, skratta osv..
Min förra granne och goda vän Lena är ca 60 år idag, och från ca 20- till 50-års ålder var hon gravt alkoholisterad, hade ett hejdlöst frimodigt sexliv, blev många gånger svårt misshandlad och bodde under många år på olika soffor, trappuppgångar och i namnlösa mäns sällskap. När vi bodde grannar umgicks vi varje dag mer eller mindre. På sommaren låg vi och gassade i solen – och fan… jag sa till henne att det är banne mig orättvist! 😆 Hon har perfekt hy, vacker utstrålning, fräscht och fint hår, strålande blick och perfekta spiror och bröst! Skit vad världen är elak. Haha!
Nåväl. Överlag tycker jag att människokroppen är en imponerande samling tålmodiga celler som till synes många gånger låter oss misshandla den hur fan vi vill. Vissa av oss människor plågar kroppen i många, många år men far inte särskilt fysiskt illa av det ändå. Så finns det istället de som är frisklevnadsmänniskor till punkt och pricka; och när en av dessa människor drabbas av stroke, hjärtinfarkt eller dylikt så undrar jag hur det hela hänger ihop.
Nu slogs jag av en tanke.
Ni kanske har hört detta:
”Säg aldrig till dig själv, vad du inte skulle kunna säga till din bästa vän.”
Det är ju lätt att racka ner på sig själv och kalla sig själv oduglig, värdelös och usel. Men inte skulle du någonsin kalla din bästa vän, dina barn, dina husdjur eller dina föräldrar detsamma?
Då tänkte jag även på detta med ‘kroppsmisshandel’… mina hundar äter tveklöst mycket bättre än jag. De får motion som är anpassad efter dem som individer och jag prioriterar deras hälsa (fysikt och psykiskt) mycket mer än min egen hälsa. Varför är det så?
AddAnna 
Ja, det här är ett mysterium. Dels detta att man klankar ner på sig själv så ohejdat, trots att man aldrig skulle göra det mot sina vänner. Jag har ibland tänkt på hur märkligt det är att jag behandlar mig själv på ett sätt jag inte ens skulle behandla mina värsta ovänner.
Jag har ju själv missbrukat under ett par decennier och är tack och lov forfarande oförtjänt frisk. Jag har rökt sen jag var fjorton. Nu är jag drygt femtio.
Jag är nästan aldrig sjuk, t ex förkyld eller så.
Jag är också sen tjugo år tillbaka farligt överviktig. Jag sover taskigt dessutom.
Men sen ett drygt decennium tillbaka har jag regelbundet gett mig själv Reiki-healing. Det tror jag stenhårt på.
Det är härligt att läsa inlägg som detta. Du är en reflekterande människa Anna och det om något är värdefullt och viktigt, tycker jag.
Stor kram till dig!
Ja du jag förstår ju inte heller varför man liksom tycker det är ockej att behandla sig själv illa, fast man utåt (mot andra) är en ödmjuk och omtänksam person.
Healing av olika slag kan säkerligen vara jättebra men jag vet inte mycket om varken Reiki eller annan healing.
Vad gullig du är Birgitta som ger mig såna komplimanger! Stor kram tillbaka!!
Oj! Ett inlägg inspirerat av bland annat mig! 😀 Kul, jättekul!
Jag tänker också jättemycket på det här, både på hur kroppen för vissa tycks klara allt, men för andra ingenting, och hur man egentligen behandlar sig själv! Det är ju helt otroligt egentligen så otroligt dum man är många gånger, men varför? Varför anser man att man är den enda i hela världen som är värd så jävla mycket skit? För även om jag skulle tycka illa om någon, eller hata någon, så skulle jag aldrig behandla någon annan som jag behandlat mig själv. Vad gör mig egentligen mindervärdig? Det måste vara hjärnspöken helt enkelt. Tankarna styr oss så mycket… Och vi är övertygade om att vi är sämst, att vi är dåliga människor – men vi dömer inte andra lika hårt. Men vem är vi att döma över huvud taget – inte minst oss själv?
Tränar i DBT’n just det här med ickedömande hållning, och det går ofta jättebra med situationer eller andra människor. Men hela tiden kommer jag på mig själv med att jag ser ner på mig – och dömer mig alldeles för hårt. Alla dessa tankar om hur värdelös man är, hur ful man är osv. Varför är det så svårt att inte döma sig själv? För nog tusan är vi, om vi resonerar logiskt, EGENTLIGEN inte sämre än någon annan människa? Eller JAG är nog det… haha, skojade bara – även om det visst känns så ibland 😉
Lite tankar bara… Ska inte spinna vidare nåt mer, det blev tillräckligt luddigt ändå.. Sorry 😛
@puffan78: Spinn du på hur mycket du vill! Ett ämne som detta tror jag inte har några vettiga svar så då får man mer än gärna ludda till det och snurra.
Jag tror nästan att jag skulle kunna ‘ludda ihop’ en hel bok i detta ämne… om hur man misshandlar sig själv; man skär i armar och ben tex, men om man hatade någon individ på denna jord – skulle man då kunna göra så mot denne?
Kram till dig!