En sjuhelvetes utläggning om min skolgång…

Jag försöker fortfarande vänja mig vid tanken att jag har ADD. Diagnosen sattes 1 september, så det har alltså bara gått straxt över två månader. Än vet jag inte riktigt vad det kommer betyda för min framtid. Min självkänsla har fått sig en ordentlig törn av alla år av misslyckanden, och viss bitterhet har infunnit sig sedan diagnosen kom. Tänk om lärare och andra inblandade i min barndom märkt av nåt tidigare så jag hade sluppit mycket av det elände jag gått igenom. Men å andra sidan är det inte konstigt att inget gjordes, för när jag var barn pratade man inte om ADD. Det var ju okänt på den tiden så istället var jag bara ”annorlunda”. Jag var mobbad, irriterad, utstött, ledsen och förbannad under mina nio grundskoleår. Sattes i ett rum med andra bråkstakar om jag störde eller inte var ”duktig” på lektionerna, men fick inte mer pedagogisk hjälp. I vissa ämnen bråkade jag med läraren, och blev illa omtyckt för att jag hade en egen åsikt. Och i andra ämnen fick jag till slut höra saker som ”Du får en etta bara du tycker upp, men inget gör”…. det är ju ETT sätt av få slut på skolkande.

Jag var en god skådespelerska på den tiden (precis som idag) och lyckades lura i min omgivning att jag var en framåt, utåtriktad och nyfiken person. Eller.. DET var eller är inte skådespel för sån är och har jag alltid varit. Men jag lyckades sätta upp en trovärdig bild av en glad tjej! Nio års mobbing gör en inte till en glad tjej, punk slut. När min ADD-utredning var i full gång så gav jag dem namnet på min skolfröken i ettan tom sexan och hon beskev mig för dem som ”en glad tjej, som agerade som äldre än sin ålder”. Okej… nåväl. Kan väl stämma i viss del för jag var ju sån – utåt. Men en som undervisat mig och mina plågoandar i sex år borde väl kunnat se under ytan kan jag tycka…

Nån gång i femman, sexan, sjuan började jag få nog. Jag försökte alltid vara snäll, förtående och öppen för alla. Men sånt funkar ju inte på ungjävlar, så istället satte jag hårt mot hårt. ”Den snälla flickan” blev ju bara nertryckt och smutskastad, så redan i tioårsåldern började jag inse att de ändå bara skulle fortsätta bete sig som svin. Så jag sa ifrån. En kille hamnade jag i bråk med om rasism redan i femman (låt tillägga att han var rasist och adopterad från Sydamerika, och i vår skola på flera hundar elever fanns TVÅ invandrare). Jag var klok nog redan i den åldern att begripa att man inte ska smutskasta människor som inget gjort, men denna killen blev jag rasande på men gick inte till handgripligheter. När hans kompis (en annan kille i klassen) blandade sig i med skymfande ord om invandrare så tappade jag fattningen och slängde den lille fan över en skolbänk inne i klassrummet (under en rast, men inför läraren). Men jag fick bara en klapp på axeln för att jag hade protesterat mot orättvisor… Hade det varit en kille som istället slängt mig över en bänk så hade nog han behandlats annorlunda och fått någon form av åthutning och i bästa fall hjälp att hantera sin vrede, men jag var ju bara ”en duktig och snäll tjej som protesterade mot elakingar”. *suck*

I högstadiet bytte jag och alla andra skola, för vi hade bara tom klass sex i första skolan. I nya skolan fortsatte mobbingen från nya, äldre killar (tjejerna var överlag rätt ointresserade av mig för jag var väl konstig så de nöjde sig med sneda blickar). I detta läge (högstadieålder) var jag som en tickande bomb. Jag var så less…. så trött på att behandlas illa, och så innerligt rasande. Full av sorg och vrede – mitt i den vanliga trotsåldern och puberteten är ingen bra kombination. Men jag blev inte så utåtagerande som jag nu i efterhand verkligen hade begripit mig på om jag blivit. Jag blev inte fysiskt utåtagerande i alla fall. Men jag började verbalt yttra mig mycket mer än jag tidigare gjort. Sa ifrån om folk betedde sig illa, protesterade mot lärare som jag inte tyckte gjorde ett bra jobb och så vidare. Jag hamnade tex i ett jättebråk med läraren i … ja vad nu ämnet kallas.. där man lagar mat och sånt. Jag åt en bittermandel i tron att det var en sötmandel och det var minst sagt.. bittert! Så jag kastade mig över ett glas mjölk – då exploderade lärarinnan för att jag slösade på resurserna (mjölken var FÖRBJUDEN att dricka!) och hon skrek och jagade mig ut på skolgården. Dit gick jag inte tillbaka igen. Jag började röka och fick skit för det, trots att jag inte rökte på skolgården. Och jag ställde nog till det ganska ordentligt för mat-tanterna när jag en vacker dag klev in å sa att jag bara ville ha vegetarisk mat. På den tiden fanns det inte många vegetarianer, och det skulle dröja ytterligare tre-fyra år innan vego-boomen kom. Mat-tanterna (som nog stått i denna matbespisning sendan 1850-talet) visste inte vad jag talade om, så under de tre (två och ett halvt åren) i högstadiet så fick jag bara buljong med rotfrukter i.

När jag i slutet av sjuan fick höra att en tjej i grundskolan blev mobbad så var det något som exploderade inom mig. Jag gick fram till henne och frågade om det stämde (hon gick kanske i trean/fyran då) och hon pekade ut en pojke som brukade kalla henne olika fula ord och berättade hur ledsen hon var. Som jag sa.. nåt exploderade inom mig och jag gick fram till honom, pekade bestämt mot honom och sa: ”Om du inte lämnar henne ifrån så åker du hem i en liksäck ikväll, fattar du det?!!”. Han stirrade på mig och sa inte ett ord.

Vreden vände sig mot honom, för jag kände så igen mig i hur flickan tycktes må. Och till denna dag har jag aldrig haft dåligt samvete för att jag antagligen skrämde skiten ur honom. Min erfarenhet från skolan var ju sån att de andra barnen lyssnar ju inte om jag är snäll, så istället gjorde jag tvärt om.

Jag hade några möten med mina föräldrar, studierektorn och gymnastikläraren för att jag ALLTID bråkade med gympaläraren. Han var en stöddig, motbjudande äcklig kille som tittade på de ”fina tjejerna” på ett frånstötande sätt, och som hade de värsta machokomplexen – och jag höll inte tyst. Efter att han exploderat mot mig några gånger så gick jag inte längre till gympan, och det var ju helt okej med mig för är man mobbad för att man är fet så är inte gympasalen favoritplats i alla fall. På ett av våra möten i lärarrummet så sa han att han skulle ge mig en etta om jag gick dit och skrev ”ja” på närvaroblanketten och sen gick igen. Jisses…. Strålande pedagogisk förmåga.

Någon gång i åttan eller nian fick vi en ny lärare i SO-ämnen (samhällsvetenskap, religion, historia), och det var fantastiskt bra för mig. Detta var ett av mina favoritämnen och läraren vi hade innan tyckte illa om mig och jag om honom. Han var ungefär 175 år gammal och lärde ut som en lärare på 1920-talet, och med de kunskaper de hade om världen på den tiden. Min sura uppsyn gjorde mig mäkta impopulär hos honom, så när det iställer kom en ny ung lärare så kändes det spännande. Hon satte sig bredvid mig på en rast och småpratade. Hon sa att hon märkt att jag hade jättemycket kunskaper och stort intresse för ämnet, men undrade varför jag inte ville visa dem och vara med mer aktivt på lektionerna. Hon höjde på en termin mitt betyg från ett till tre, för att hon tog sig tid att se mig och inte bara titta snett på mig för att jag tyckte mycket och ifrågasatte. Ofta tog jag mina diskussioner med lärare på rasterna, för jag var för feg för att räcka upp handen. Och inte alla ville prata med sketna elever på rasterna, då ville de ju dricka kaffe och röka. Men hon följde med mig till rökrutan och vi pratade mycket om just SO-ämnen.

Det var första gången en lärare såg MIG. Det var en häftig upplevelse.

Visst, jag var säket många gånger en plåga för lärarna, men jag var ju en tonåring… och de är såna, de är plågor – det hör liksom till. Jag var i alla fall inte en bråkstake, jag var bara kunskapstörstig. Väljer man att vara lärare på en högstadieskola ska man nog se till att ha ett starkt psyke och vara väldigt kunnig inom pedagogik. Annars drabbar det både läraren och eleverna.

När jag slutade nian var jag världen lyckligaste människa! Mina underbara föräldrar och min underbara storebror var där, och hade jag då vetat att MYCKET av helvetet i mitt liv verkligen var över så hade jag varit ännu lyckligare den dagen. Klasskamrater krät i varandras armar, och jag var bara så jävla glad!

I nian hade vi flyttat ifrån detta hemska område och in till stan, och när jag slutade grundskolan hade jag längre ingen anledning att åka dit.

Jag stängde då den dörren. Och tittade aldrig tillbaka.

Resten får vi ta en annan gång. För helvetet var INTE över…. det har lämnat eviga spår i mitt inre.

The URI to TrackBack this entry is: https://addanna.wordpress.com/2008/11/06/en-sjuhelvetes-utlaggning-om-min-skalgang/trackback/

RSS feed for comments on this post.

18 kommentarerLämna en kommentar

  1. Hej!

    Tänkte bara kolla in och kolla hur du har det!
    Ser att jag har mycket intressant läsning att ta igen 🙂

    Höll du dig vaken hela valet…kanske står nedan men jag är lat och frågar först…läser sen

  2. Ja då, jag lyckades hålla mig vaken fram till jag hört segertalet, så jag la mig vid sju – lycklig som en lärka!!

  3. Önskar att jag varit lika modig som du och sagt ifrån när jag såg orättvisor!!!

  4. Hej,
    enda sedan jag hittade din blogg har jag föjt dig, bland annat för att du skriver så bra! Nu när du har berättat om din skolgång är jag ännu mer imponerad. Jag fick också en ADD-diagnos för ca två månader sedan, men var den ”inåtvända, drömmande” typen, utfryst ändå och pedagogiska interventioner har det aldrig varit tal om. Jag är också både bra på att spela glad och att vara glad. Jag är glad att du skriver!

  5. Oj, jag känner igen mig, ovanligt va? Jag var inte så fysiskt aggressivt utåtagerande som du, men jag var verbalt aggressivf från typ årskurs 5 – 9. I mellanstadiet riktades det mot kompisar som ”var dumma i huvudet”, i högstadiet mest mot lärare. Jag fick ömsom ris, ömsom ros för det och fattade inte att jag gjorde fel.

    Gymnastikläraren ska vi inte prata om! Jösses vad jag tjafsade men henne. Har i efterhand fått reda på, av henne själv, att hon tyckte jag var stark som stod för mina ideer och som inte föll för vare sig grupptryck eller hennes påtryckningar. Men som hon sa, det kunde jag ju inte säga till dig som lärare! Våra bråk slutade i alla fall med att jag sista 2 månaderna skulle gå dit, göra det som alla andra tvingades göra, inget mer inget mindre. Hon lovade att inte tjafsa på mig om jag lovade att inte tjafsa med henne. Vapenvila helt enkelt (jag hade försökt få slippa gå dit alls). Så kom det sig att jag fick en 3:a i gympa!

    Högstadiet var en pain in the ass och jag kommer lida med mina eventuella framtida barn när de kommer så långt! 😦

  6. @Linda: Jag vet inte om det var mod… eller om det var att jag helt enkelt fått nog och liksom handlade på instikt.
    Men det är aldrig fel att börja säga ifrån.. 😉
    Idag är jag lte av en motsägelse i mig själv.. jag kan inte hålla inne med mina åsikter, samtidigt som jag är lite konflikträdd.

    @Paulina: Tack så jättemycket för dina värmande ord. Jag vil så gärna att andra ska känna igen sig i det jag skriver, och känna att de inte är ensamma. Eller konstiga, eller vad som. Det känns underbart bra att du uppskattar det jag skriver. Det kan kännas lite konstig (i brist på ett bättre ord) att få ADD-diagnosen tycker jag, men samtidigt skönt för det förklarar ju många gånger mycket av det man gått igenom.

    @adhdbrain: Jag kan inte i min vildaste fantasi förställa mig hur jag skulle må om jag hade barn i skolåldern.. jag skulle säkert sitta utanför skolan med en kikare och spionera.. för att se att de inte behövde gå igenom det jag gjorde…
    Ojoj.. tänk att du fick en trea i gymnastik efter mycket tjafs och bråk med läraren. Det tycks ju tyda på att hon nog var ganska så vettig innerst inne, och så dig som en individ. Jag fick också ömsom ris, ömsom ros och jag tror att det bidrog till min förrvirring… Jag visste liksom aldrig om jag var bra som jag var eller om jag förtjänade illa behandling.. Jag visste aldrig ut eller in under mina år i skolan.

  7. Jösses, du har haft det tufft. Känner igen mig i en sak, och det är lyckan över att äntligen sluta nian. Jag kände det likadant på min avslutning i nian, såg folk gråta över att det var slut och kände själv bara en enorm tillfredsställelse över att få börja om på nytt i en gymnasieklass där jag inte kände någon. Min grundskoletod var ganska jobbig, jag var konstig, plugghäst och tjock…. nåväl, det är ju vatten under broarna!

    Skriv vidare, du skriver fantastiskt bra!
    // Anna.

  8. spännande, tragisk, häftig och hoppfull läsning på en och samma gång. känner igen mig i en hel del. efter mitt inlägg igår om pskyvården fick jag mersmak och kommer nog sätta mig och skriva historia jag med.

    se bara diagnosen som nåt positivt. grubbla ej för mkt tillbaka, inget att göra åt ändå.

    NU har vindarna vänt och du har massor framför dig, även om allt tar sin tid.

    kram!

  9. @astrogirl Anna: Tack så jättemycket för din kommentar! Ja jag var helt oförstående över hur folk kunde vara ledsna att grundskolan var över. För mig var det en oerhörd befrielse. Efter nian hade jag ingen enkel skolperiod, men jag var då inte mobbad i alla fall… Kanske får jag ta den berättelsen här på bloggen någon dag med.. det är skönt att skriva av sig. Och det är skönt att se att andra känner igen sig.

    @Åsa: Tack Åsa! Ja nu har vindarna vänt. Jag håller med dig – det är viktigt att inte se bakåt. Men fram till detta år (med utredning och så vidare) har jag knappt haft ågra minnen alls från min skolgång, och nu börjar allt komma tillbaka… jättemärkligt. Och jag vill inte ha de minnena egentligen.. :/ Men hoppas de minnena tycker de gjort sitt nu när jag skrivit ner dem. Kram!

  10. Jag ser att jag missat en viktig detalj i min kommentar tidigare. Jag var otroligt nedtryckt i skorna i högstadiet, kallas väl mobbad även om jag har svårt att acceptera det. Men cool och omtyckt var jag då inte! Hade några få kompisar att hänga med på rasterna men inga pålitliga vänner. Så vår historia påminner mer om varann än jag lyckades få fram förra gången…
    Vill ju inte du ska gå runt och känna dig ensam…! 🙂

  11. Tack för att du lade till det! Jag känner igen mig jättemycket! Jag har svårt för ordet mobbad.. jag har svårt att tycka synd om mig själv och är man mobbad så är det ju synd om en… så det tog många år innan jag kunde erkänna att det var just mobbad jag var. Jag hade också några att hänga med på rasterna, och en endaste sann vän som jag fortfarande är god vän med. Han var också utstött och retad. Han var bög och jag var tjock (vi ÄR det båda fortfarande) 😉 .

  12. Jag känner mig mycket mindre ensam sedan kan började med bloggen…… Glömde säga det… ❤

  13. Här kommer lite till: Var på ett seminarium där bland annat Susanne Bejerot, som forskar om neuropsykologi, deltog. Hon berättade att hon hade forskat på sambandet mellan att vara dålig på gymnastik/impopulär/neuropsykologisk diagnos, respektive duktig på gymnastik/populär/ej diagnos och funnit att båda kedjorna hängde ihop. Hennes poäng var att man från skolans sida skulle fånga upp de som var dåliga på gymnastik, för att kunna hjälpa dem i ett tidigt stadium. Tyvärr hade ingen tidning i Sverige velat ta in artikeln, om jag minns rätt var det för att den ansågs för deterministisk/biologisk. Men här verkar vi vara många som kan skriva under på sambandet dålig på gymnastik/impopulär/neuropsykologisk diagnos!

  14. Ja här verkar vi ju alla ha de delarna… Som ytterligare tecken kan jag nämna att när jag slutade nian, fick vänner, självkänsla osv så började jag styrketräna på gym och ja.. kanske kan man där också se ett samband. Mindre impopulär = bättre på gymnastik (även att det då var i egen regi). Under hela livet har ju dock det neurologiska funktionshindret funnits där.

  15. Tack för att du delade med dig av den här texten, av dina minnen och reflektioner. (Du skriver så jäkla bra!) Den har väckt ett stort gensvar! För många av oss, om inte de allra flesta, med neuropsykiatriska diagnoser, är skoltiden svår att tänka tillbaka på och väcker minnen av ensamhet, oförståddhet, och ofta mobbning. När jag slutade nian för andra gången tänkte jag: Aldrig mer! När jag läser om dina egna upplevelser och tar del av dina klarsynta slutsatser känns det som jag får upprättelse i efterhand. Det vore roligt (fast sorgliga berättelser blev det nog) om fler kan bli inspirerade att skriva om hur de upplevde skoltiden. Jag har själv gått och funderat på det hela eftermiddagen.
    Kramar / Anna-Karin!

  16. Ja denna utläggning gav verkligen mer gensvar än jag vågade hoppas på. Inte att jag vill att fler ska ha upplevt vad jag upplevde, så klart, men för att ändå vi alla ska se att vi är många i samma båt. Och om någon ‘mobbare’ läser detta kanske de dessutom ser hur det påverkar dem de retar. För resten av livet.
    Kram, Anna

  17. Jag känner igen mig i det du skriver om när du fått reda på din diagnos. Jag fick reda på att jag har ADHD för 2 år sedan. Jag gick igenom olika faser då. I en av faserna var jag jävligt arg över att ingen hade upptäckt det tidigare. Jag var helt lost i skolan, jag lekte inte med någon, jag var rädd för både de andra barnen och vuxna, jag hade ingen aning om vad vi sysslade med på lektionerna. Jag var där, men ändå inte.
    Som du skrev så var jag också glad när jag slutade nian! Jag tittade förundrat på alla i min klass som storgrät! Varför i helsike skulle man gråta när man äntligen kom därifrån. Jag var också utstött och i någon period mobbad.
    När jag började gymnasiet blev det för mycket! Jag slog över när jag slapp grundskolan och var på väg in i en depression. Läraren började jag bråka med. Hon var sur för att jag somnade på lektionerna, skolkade och att hon sett mig med en långhårig kille som enligt henne såg ut som en knarkare! Hon började prata med min mamma en massa och jag gjorde ett drogtest för att bevisa att jag inte rökte hasch. Jag måde bara dåligt psykiskt. Jag hoppade av efter 3 månader och låg hemma och var deprimerad till nästa vår. Men då gick jag till psykolog och psyriatriker och har gått till flera andra sådana efter det. Jag fick för runt 4 år sedan diagnosen borderline, men blev för 2 och 1/2 år friskförklarad. (Jag är 28 år) Jag hoppade senare av gymnasiet en gång till. Avhoppare är jag. Ingen har märkt att jag hade vare sig tourettes eller ADHD. Förrens jag själv begärde en utredning… Hur jävla mycket lättare hade det inte varit för mig då? Fast det är något jag nu har slutat gräma mig över. Finns fördelar med det också.

  18. Ja du finns ju egentligen fördelar med varje diagnos eller upplevelse. Men jag skulle hellre plågas på Guantanamo resten av livet än gå en enda årskurs i grundskolan igen.
    Jag gick också bara drygt tre månader på gymnasiet.. sen var allt en soppa i flera år… Men men. Nu när jag ser tillbaka så inser jag ändå att jag ju mår mycket bättre (MYCKET bättre) idag än vad jag gjorde i skolan. Och det lönar sig ju inte att gå resten av livet och undra ‘tänk om….’.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: