Att bo i husvagn, i torp och sedan lyxigt i en etta!

I natt drömde jag att jag flyttade från min finfina lya till en husvagn.

Inte helt långsökt – för jag har faktiskt bott i husvagn, som permanentboende. Med mitt ex, hans son på halvtid och hunden vi hade då, en 85 kilos St Bernhard. Det var trångt med förbannat mysigt!

Vi bodde först i en stor lägenhet på 110 kvm, 4 rum och kök och två badrum. När den lägenheten renoverades så fick vi bo i barack i sex veckor. Baracken var 18 kvm, och vi hade då även mitt 220-liters akvarium med oss… Det gick betydligt bättre än vi trodde att bo så där trångt. När vi skulle flytta tillbaka in i lägenheten hade hyresbolaget Stångåstaden i Linköping fått för sig att höja hyran med drygt 3.000 kronor – per månad!! Då sa vi: ”Fan heller! Då kan vi lika gärna köpa en husvagn och flytta dit!”. Lägenhetshyran höjdes till över 9.000 kronor, och på en camping hade vi kunnat bo för 9.000 kr/år.

Sagt och gjort. Vi köpte en gammal Kabe-husvagn genom blocket. Detta var i februari 2006. Vi körde ut den till Sätravallens Camping och blev ståendes och boendes där till december 2006. Det var faktiskt fantastiskt härligt att bo i husvagn! I början var det i och för sig lite jobbigt, för då hade vi ingen permanent plats och satte därmed inte upp förtältet. Och det var blaskigt, snöigt och blött ute, och vi drog in en massa. Men när förtältet var på plats och våren kom så var det underbart! Det var ett par till som bodde där ute permanent, och vi blev jättegoda vänner. Det var skönt att inte vara ensam där ute i ödemarken när sommarsäsongen var över. Varken de eller vi var i situationen att vi tvingats bo sådär, vilket alla trodde. Inte en kotte kunde tro att vi bodde permanent i husvagn för att vi ville det! 😀

En bild över campingen vi bodde på.

Vi hade det varmt och torrt i husvagnen, mycket utrymme i förtältet och byggde upp en jättefin altan utanför. Vovven hade mycket natur att leka i, och jag var sjukskriven även då så han var sällan ensam hemma.

Såhär i efterhand så idiotförklarar jag dock mig själv, för jag borde inte flyttat ut i ingemansland utan körkort och med en svår depression. Min sambo jobbade hela dagarna i stan och jag kunde inte åka med för jag ville för allt i världen inte lämna Cassius ensam i en husvagn hela dagar. Så jag blev kvar ute på campingen mest hela tiden, och i långa loppet ledde det till försämrad självkänsla, stort beroende av andra människor och värre depression.

Under tiden vi bodde i husvagn gick företaget vi hade nästan i konkurs, så det blev vi tvungna att lägga ner. Vi blev båda misshandlade en kväll, min mormor dog och det var många turer till Helsingborg där hon bott. När året var mot sitt slut hade vi kört ekonomin helt i botten, hade prickar hos kronofogden och hade inte längre möjlighet att skaffa lägenhet. Då bytte dessutom campingen ägare och priserna höjdes chockartat och vi hade inte råd att bo kvar i och med undergången av vårt företag. Så vad göra nu??

Som väl var så hade mina vänner ett gammalt hus/torp ute på landet, och det fick vi köpa på avbetalning för en väldigt billig penning. Där var också mysigt att bo, men i långa loppet jobbigt för jag kände mig alltid smutsig. Vi hade ett hål (ca 1*1 meter) i köksgolvet med bara en skiva över, hål i nästan alla englasfönstren, inget rinnande vatten och utedass. Vi sov i dåliga gästsängar och hade musfällor överallt… Stora planer fanns… men med två depressiva personer med kass ekonomi så är det inte mycket man kan göra… Där bodde jag (än mer isolerad..) i ett år ungefär (dec 2006 till mars 2008).

När vi i mars 2008 separerade fick jag för första gången på över två år äntligen en egen dusch, en riktig säng och möjlighet att kunna åka till familjen och vänner utan att vara beroende av någon annans välvilja.

Idag bor jag i en etta på 54 kvm, kallhyra så jag sparar på varmvatten och elementen, har existensminimum från socialen och känner mig så oerhört fri!

I runda slängar, från februari 2006 till mars 2008 var jag fullständigt beroende av andra människors välvilja om jag ville duscha, åka till affären, tvätta kläder eller hälsa på pappa.

Nu kan jag duscha när jag vill, åka till affären, eller boka en tvättid när jag vill – utan att be om hjälp från andra männsikor. Jag är fri!

Ibland är det viktigt att tänka tillbaka och se att allt faktiskt är bättre idag.

Annonser

The URI to TrackBack this entry is: https://addanna.wordpress.com/2008/11/03/att-bo-i-husvagn-i-torp-och-sedan-lyxigt-i-en-etta/trackback/

RSS feed for comments on this post.

11 kommentarerLämna en kommentar


  1. Du är bäst!

  2. haha 🙂 ensam hade jag lätt kunnat bo i husvagn, men inte med snoppen *S*

  3. Jag skulle absolut kunna tänka mig att bo i husvagn – så länge det finns bredband 😉

  4. Grodis: du med min underbara vän ❤

    Åsa: haha! Nej det var väl en av grejerna jag hade valt bort med såhär i efterhand… hade räckt med en lössnopp. 😉

    Linda: nu du… håll i i dig…. Jag hade inte internet alls under alla månader i husvagnen! 😯

  5. Hej,
    Jag o sambon har också haft en massa boendeplaner, allt från en gammal källarlokal i ett industriområde till husbåt……….
    Tycker det var strongt att bosätta er i husvagn! Synd att det gick som det gick…..

  6. Jag blir helt gripen när jag läser den här texten. Vilken styrka, vilket livsmod. Absolut bäst är du helt klart! 🙂

  7. @Acinna: jag rekommenderar absolut husvagnsboende. Jag skulle jättegärna bo så igen, eller i husbåt! Det vore också härligt kan jag gissa! Mmm.. det var synd att det hela slutade som det gjorde..

    @akgranberg: Tack så jättemycket! Det krävdes mycket livsmod för att komma ur krisen med beroende av andra människor. Och jag är glad att jag haft lite ”udda” boendeformer.

  8. Jag har inte bott i husvagn, men dock i ett skruttigt fritidshus, så jag känner igen mig. Jag bodde i en lägenhet i staden och hade det bra. Men jag kände mig fast och behövde mer luft och utrymme. Så jag flyttade ut i ett fritidshus. Det tog tjugo min med tåget, sen 3 km gångväg eller cykel om någon unge inte punkterat däcken. Jag hade inget varmvatten, fick koka vattnet innan jag drack det, halva tiden hade jag mulltoa inomhus och halva tiden kissade jag i en span på altanen. Bajsa brukade jag göra när jag kom in till staden. Ibland duschade jag på jobbet eller hos kompisar, men ofta körde jag på kattatvätt på ofentliga toaletter. Jag bode där i ungefär 9-10 månader. på vintern var det jättefuktigt och mellan 0 grader och 15, om jag eldade på i kaminen.
    Jag trivdes ALLDELES JÄVLA UTMÄRKT!!! Jag mådde väldigt bra psykiskt, satt och pysslade och lyssnade på radio och kunde få hur många skrik atacker jag ville mitt i natten.
    Tyvärr var det väldigt besvärligt i längden. Mina kompisar tyckte jag var konstig och det var inte många som orkade eller ville komma och hälsa på mig. Jag började på en folkhögskola och flyttade dt istället. ett halvår där och sen var jag hemlös och surfade runt på soffor i 3 månader.
    Men jag vill flytta ut på landet igen… Helt underbart!

  9. Det där med kisseri och bajseri känns igen…. vi kissade i en vanlig hink på övervåningen, som vi tömde i ett dike på tomten. Utedasset användes för bajs. Duschade och tvättade gjorde jag hos grannarna eller när jag hälsade på pappa och mitt ex (dåvarande sambon) duschade på jobbet och jag fick sköta all hans tvätt. Hemma hade vi varken brunn eller vatten så det hämtade vi (jag..) i 25-liters-dunkar hos grannens utebrunn eller på kyrkogården.
    Jag är ganska så säker på att jag kommer skaffa originellt boende igen när jag skaffat körkort och bil.. eller OM snarare. Jag skulle gärna bo permanent i bil. Fan, man lever ju bara en gång – och trist att se tillbaka på livet och se att man alltid varit trygg och torr i en lägenhetskartong. 😀
    Mina vänner kom inte och hälsade på nåt vidare heller i varken husvagnen eller torpet. I husvagnen hade jag besök EN GÅNG på 11 månader (förutom av bror+far som kom oftare!), och ute i torpet fick jag besök av vänner TVÅ GÅNGER på 14 månader, av två olika vänner – men även dit kom bror och far så ofta de kunde.

  10. Varje kväll innan jag somnar, brukar jag tänka med tacksamhet på allt som gör mitt liv lättare att leva. Och det är så mycket. Bara det att ha obegränsad tillgång på rent vatten är en höjdare!

  11. Du har så rätt Birgitta! Vi har nog alla alldeles för lätt att ta saker för givet. Som värme, rent vatten, mat osv. Många lever ju utan de ‘självklarheterna’ i Sverige idag, och definitivt ute i världen. Jag ska försöka ta efter ditt goda exempel och varje kväll sända iväg en tanke av tacksamhet.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: