Att bo i husvagn, i torp och sedan lyxigt i en etta!

I natt drömde jag att jag flyttade från min finfina lya till en husvagn.

Inte helt långsökt – för jag har faktiskt bott i husvagn, som permanentboende. Med mitt ex, hans son på halvtid och hunden vi hade då, en 85 kilos St Bernhard. Det var trångt med förbannat mysigt!

Vi bodde först i en stor lägenhet på 110 kvm, 4 rum och kök och två badrum. När den lägenheten renoverades så fick vi bo i barack i sex veckor. Baracken var 18 kvm, och vi hade då även mitt 220-liters akvarium med oss… Det gick betydligt bättre än vi trodde att bo så där trångt. När vi skulle flytta tillbaka in i lägenheten hade hyresbolaget Stångåstaden i Linköping fått för sig att höja hyran med drygt 3.000 kronor – per månad!! Då sa vi: ”Fan heller! Då kan vi lika gärna köpa en husvagn och flytta dit!”. Lägenhetshyran höjdes till över 9.000 kronor, och på en camping hade vi kunnat bo för 9.000 kr/år.

Sagt och gjort. Vi köpte en gammal Kabe-husvagn genom blocket. Detta var i februari 2006. Vi körde ut den till Sätravallens Camping och blev ståendes och boendes där till december 2006. Det var faktiskt fantastiskt härligt att bo i husvagn! I början var det i och för sig lite jobbigt, för då hade vi ingen permanent plats och satte därmed inte upp förtältet. Och det var blaskigt, snöigt och blött ute, och vi drog in en massa. Men när förtältet var på plats och våren kom så var det underbart! Det var ett par till som bodde där ute permanent, och vi blev jättegoda vänner. Det var skönt att inte vara ensam där ute i ödemarken när sommarsäsongen var över. Varken de eller vi var i situationen att vi tvingats bo sådär, vilket alla trodde. Inte en kotte kunde tro att vi bodde permanent i husvagn för att vi ville det! 😀

En bild över campingen vi bodde på.

Vi hade det varmt och torrt i husvagnen, mycket utrymme i förtältet och byggde upp en jättefin altan utanför. Vovven hade mycket natur att leka i, och jag var sjukskriven även då så han var sällan ensam hemma.

Såhär i efterhand så idiotförklarar jag dock mig själv, för jag borde inte flyttat ut i ingemansland utan körkort och med en svår depression. Min sambo jobbade hela dagarna i stan och jag kunde inte åka med för jag ville för allt i världen inte lämna Cassius ensam i en husvagn hela dagar. Så jag blev kvar ute på campingen mest hela tiden, och i långa loppet ledde det till försämrad självkänsla, stort beroende av andra människor och värre depression.

Under tiden vi bodde i husvagn gick företaget vi hade nästan i konkurs, så det blev vi tvungna att lägga ner. Vi blev båda misshandlade en kväll, min mormor dog och det var många turer till Helsingborg där hon bott. När året var mot sitt slut hade vi kört ekonomin helt i botten, hade prickar hos kronofogden och hade inte längre möjlighet att skaffa lägenhet. Då bytte dessutom campingen ägare och priserna höjdes chockartat och vi hade inte råd att bo kvar i och med undergången av vårt företag. Så vad göra nu??

Som väl var så hade mina vänner ett gammalt hus/torp ute på landet, och det fick vi köpa på avbetalning för en väldigt billig penning. Där var också mysigt att bo, men i långa loppet jobbigt för jag kände mig alltid smutsig. Vi hade ett hål (ca 1*1 meter) i köksgolvet med bara en skiva över, hål i nästan alla englasfönstren, inget rinnande vatten och utedass. Vi sov i dåliga gästsängar och hade musfällor överallt… Stora planer fanns… men med två depressiva personer med kass ekonomi så är det inte mycket man kan göra… Där bodde jag (än mer isolerad..) i ett år ungefär (dec 2006 till mars 2008).

När vi i mars 2008 separerade fick jag för första gången på över två år äntligen en egen dusch, en riktig säng och möjlighet att kunna åka till familjen och vänner utan att vara beroende av någon annans välvilja.

Idag bor jag i en etta på 54 kvm, kallhyra så jag sparar på varmvatten och elementen, har existensminimum från socialen och känner mig så oerhört fri!

I runda slängar, från februari 2006 till mars 2008 var jag fullständigt beroende av andra människors välvilja om jag ville duscha, åka till affären, tvätta kläder eller hälsa på pappa.

Nu kan jag duscha när jag vill, åka till affären, eller boka en tvättid när jag vill – utan att be om hjälp från andra männsikor. Jag är fri!

Ibland är det viktigt att tänka tillbaka och se att allt faktiskt är bättre idag.

Annons