Innan, likväl som efter, ADD-diagnosen… Lite tankar denna söndagskväll… Vad i mitt liv kan bero / ha berott på mina diverse diagnoser (som tagits bort och lagts till i min journal under åren)?
De har bl.a. varit / är: depression, mano-depression, borderline, ångestsyndrom, tvångstankar, social fobi, aspergers, ADD.
*suck å stön*
- förlorat flera jobb pga bristande uthållighet
- sabbat en lång relation pga okunnighet om mig själv
- hamnat hos kronofogden för att jag ej kan hålla koll på min ekonomi
- fått självkänslan körd i botten om och om igen
- övervikt som kan bero på bristande självkontroll
- aldrig lyckats slutföra en hel utbildning, men har påbörjat åtskilliga
- rastlös och bott i genomsnitt sex – tolv månader på varje adress de senaste tio åren
- har utsatt mig för fara i sexuella och känslomässiga relationer
- utsatt mig för fysiska faror då jag inte fattat var gränsen går
- inte kunnat hålla liv i vänskapsrelationer
- inte klarat att hålla ut under körkortsutbilningen
- får aldrig iväg viktiga papper och betalar inte räkningar i tid
- har ofta en känsla av att ‘det där klarar jag nog inte av’
- lever med ett ständigt uselt samvete
*småsuck*
- tar inte ut soporna förrän de börjar stinka ner hela köket
- äter nästan bara lagad mat när jag blir bjuden
- tvättar bara först när jag gått utan rena kläder och handdukar så länge att jag känner mig ofräsch som fan
- gör av med alla mina pengar på tre-fyra dagar
- glömmer folks födelsedagar.. och kommer på det efter några veckor
- glömmer kolla min mail så folk blir fundersamma för att jag inte svarar
Men….. *jippi!*
- intresserad av mitt eget och andra människors välmående
- empatisk och har livserfarenhet
- är kreativ, skapande och fantasifull
- jag är utåtriktad och öppen som person
- jag har en stark överlevnadsinstikt, och är envist trägen om att aldrig mer tappa fästet
- insiktsfull och nyfiken
- i kontakt med hela mitt känslospektrum
- gör vad jag kan för att stärka andras självkänsla, och kan på så vis också ge min egen självkänsla en skjuts uppåt
- jag har själv ansetts (och anses ofta fortfarande) vara ‘udda’, och har den vägen lärt mig att inte sätta den etiketten på andra människor
*tossigheter*
- vill inte att någon eller något ska vara ensam/ensamt, inte ens ett mjölkpaket på en hylla på ICA (då möblerar jag om, eller köper hem det)
- om mattkanten ligger vikt så får den ont, och det måste genast åtgärdas. Detsamma gäller förstås tex papper som vikts i ett hörn (tex), en t-shirt där ena ärmen ‘hängt upp sig’ (då får den ont), eller om en bok står snett i bokhyllan (då får den ont för att den belastas snett)
- gosedjur kan få ont och får inte slängas i sängen så att tex halsen böjs bakåt. De ska inte heller behöva vara ensamma för då kan de bli ledsna
- böckerna i bokhyllan måste jag ha utdragna så de står i en rät linje, så ingen upplevs som viktigare än den andra…..
….hrm…. det blir ju aldrig långtråkigt att vara lite småtokig. 😉
AddAnna 
där kände man igen sig… jao!
*Nickar igenkännande*
Tack, jag är inte den enda med gosedjursnojja!! Inte för att jag skulle erkänna det för mina närmaste ens under tortyr, men jag är likadan………
Vad skönt det är att inte vara ensam i sina konstigheter!
Och Linda: riktigt smickrande att du ändå vill erkänna det för mig och ‘mina läsare’ 😀
Gosedjursnoja är nog inte så ovanligt som man tror. Nu har jag kastat alla mina men jag var precis likadan när jag hade. däremot bryr jag mig inte lika mycket om papper 😉
Har du kastat dem??? Hur i hela friden gick det till! Nu ligger de slängda och övergivna någonstans… 😉 hihi….
Jag tänker så där om det mesta att de får ont.. papper, tyg allt. Dels är det ju att jag stör mig och får ångest över sånt med (sånt som är snett och så typ). Värst var det för några år sen när jag hade massa sjuka tvångstankar, men lite sitter kvar.
Hej! Jag har också ADD och det är bra att någon uppmärksammar detta för det är alldeles för få som har hört talas om det… Jag kände igen mig i nästan alla dina positiva egenskaper förutom att vara öppen som person..Jag har i nästan hela mitt liv varit sjukligt blyg p.ga min ADD.. men sen jag började med medicinering är jag betydligt mer öppen och social…
//en annan addAnna
Hej! Vad skönt att du känner igen dig. Det är bra att inte känna sig ensam i sina känslor. Vad skönt att du börjat öppna dig mer nu med hjälp av medicinen!
Jag tycker också att det är alldeles för få som känner till ADD, främst bland vuxna kvinnor. ADHD är ju oftast associerat med unga pojkar.
hej hallå, jag har vetat sen jag var liten att jag har haft ADD, nu är jag 19år, och jag har aldrig läst själv om ADD förens jag hitta dig, och jag känner en stor lättnad, det känns som jag får ihop allt som har gått fel i mina skolår ”dock så har jag dyslexi med” och i försök och skaffa jobb,
det känns som allt går runt,
tack iallefall, jag har fått en annan syn på detta 🙂
Hej Putte!
Vad härligt att höra från dig, och vad glad jag blir av att du känner igen dig i hur jag känner. Det är väldigt viktigt att inte känna sig ensam med sina problem.
När jag fick min diagnos 1 september förra året så kände jag mig ganska så frågande, så jag startade min blogg och insåg att jag inte var ensam. Vi är många i samma sits som kan stötta varandra.