Jag känner mig så låst…

Jag känner mig så ledsen för att jag aldrig lyckats fullfölja mina försök till att ta körkort… jag vill så innerligt gärna känna friheten i att kunna stuva in mig och mina skyddslingar (aka hundar) i en bil och kunna åka och handla med pappa, åka och hälsa på en kompis osv.

Mina hundar är omplaceringar och har båda svår bakgrund vilket gör det svårt att hitta hundvakt. Och jag vill heller inte lämna ifrån mig dem, för de är mina bundsförvanter och jag vill kunna ta med dem när jag ska iväg över en helg eller så.

Jag har ju heller inte någe vidare stort socialt nät, så jag känner ingen som tex kan bo hos mig och ta hand om dem ”på plats” om jag tex ska iväg över en helg.

Tolka nu inte detta som att hundarna är ett problem för mig – det är de absolut inte! Problemet är mitt jävla handikapp som satt mig i denna sits; att inte klara att härda ut utmaningar som att tex ta körkort. Det är även (till STOR del) mitt handikapps fel att jag inte heller har råd att ta körkort… eller att köpa tex en mopedbil.

Jag känner mig så låst…. jag önskar inget hellre än att kunna hoppa in i en bil med familjen för att komma iväg och uppleva lite. Jag är långtidssjukskriven, ganska så ensam och har ett oerhört behov av att kunna komma hemifrån lite mer än några timmar här och var.

31 år och beroende av andra… det svärtar verkligen ner min självbild. Jag skulle känna mig så stolt och så självständig med en bil och körkort. Men det känns verkligen bara som en ouppnåelig dröm.

Annons