Del 1 *HÄR*
Inte nog med att jag själv känner mig värdelös för att jag aldrig klarat (och säker heller aldrig kommer att klara) att ta körkort…
Nu får jag också bekräftat att jag inte är normal.
Jag är inte att lita på.
Jag är en trafikfara.
Jag fattar inte rätt och fel.
Tack Lars för att du trycker ner mig ännu mer…
—
Jag har lämp och allt det där från INNAN diagnosen skrevs in i min journal – så PILUTTA! Kanske hinner jag (mot all förmodan…) ta körkort innan lämpet går ut.
AddAnna 
Hej! Kan trösta dig med att det inte är kört för att vi diagnostiserats med add eller adhd. Vad jag förstått från en läkare så får vi genomgå någon extra undersökning bara… Eller bara, det blir ju en tröskel till man ska över, men det är inte helt kört i alla fall. Jag är ungefär i samma ålder som du och också utan körkort…. Tanken är att jag ska ta körkort någon gång snart, men det har jag å andra sidan tänkt sen jag var 18…. 😛
hur länge håller ett lämp btw? jag har samma problem. men adhds är det nog inte lika illa för som aspergare. eller är det lika strängt för båda?
Jag uppfattade det som att det är lika illa för alla oss npf:are…
Jag har för mig att lämp räcker i fem år.. men jag vet inte säkert. Det kan ju ha ändrats. jag fick mitt sommaren/hösten 2006.
@adhdbrain: Tack för dina tröstande ord! jag behöver dessa nu.. känner mig så nere. Men jag vill såå innerligt ta körkort för den friheten det ger… Kanske vore nåt att ha gemensamt körkortsträningsläger för alla oss tokar? 🙂
Anna – misströsta inte. Jag tog mitt körkort då jag just fyllt 33… (eller dagarna innan, hur det nu var) Det gick till slut. Jag körde sen väldigt lite, för jag var så rädd att göra ödestigra misstag, trots att de som åkte med mig tyckte jag körde BRA. För några år sedan blev jag tvungen att ta mig samman och började metodiskt ”öka dosen” för att öva upp den mekaniska skicklighet jag ju kan öka (automatik blir det däremot ALDRIG). Visst kan ADHD/ADD vara ett riskmoment – men faktiskt tror jag den odiagnosticerade/obehandlade ADHD/ADD som ju är mycket vanligare är värst.
Jag vet att jag måste fokusera manuellt, måste samla mig, inte ha radio på och småprata samtidigt t.ex. Jag kör inte trött osv. Att kunna köra är en härlig frihet, men oxå ett ganska tungt ansvar. Jag undrar hur många ”normalisar” som tänker på det på regelbunden basis
Kram och lycka till. Jag tror du klarar det. Men hopplösheten är den värsta friheten. Så nu hoppar jag lite åt dig….. ; -)
Tack så jättemycket för dina uppmuntrande ord Mammamumrik! Jag vill ju verkligen ha körkort, men är rädd både för att aldrig klara av att ta det – men också för att kanske i framtiden ändå ha körkort för jag är ju orolig just för detta med distraktion och så. Om jag sluter ögonen och fantiserar om mig i förarsätet på en bil så ser jag det på detta vis: ensam i bilen eller med förstående personer (inget ståhej), hundarna i avskild avdelning så att säga, ingen musik, mobilen avstängd, mindre vägar (räds av tanken att köra på E4:an tex). Jag tror även att jag inte någonsin skulle köra bil om det var tex att ge mig in till exempelvis Linköpings shoppingdel Tornby en fredagseftermiddag för då är det så fullt med bilar och stress.
Jag vill så gärna ha bil för att kunna lätt åka och bada med hundarna, eller åka mindre vägar parallellt med E:4:an för att åka till en vän över en helg tex.
Men du Mammamumrik: hur gick det för dig att ta körkortet? Tycker du att det var väldigt svårt, och fick du hålla på länge? Kändes det motigt och som att du alltid låg i en utmanings-uppförsbacke?
Jag tror på dig Anna och att du kan klara ditt körkort även om det kan bli kämpigt emellanåt. Själv har jag inget körkort och det var många år sedan lämpet gick ut, bävar för när jag skall söka ett nytt, hade gärna haft körkort, men det ryms inte i ekonomin just nu. Som tur är har Syster körkort.
Jag har egentligen inte heller ekonomiskt utrymme för att varken ta körkort eller äga bil. Men om jag tex övningskör privat så kan det ju få ta den tid det tar liksom, och sen OM OM OM OM jag mot all förmodan skulle klara att ta körkort så kommer jag säkerligen inte ha egen bil, men kan då hyra eller låna en vid speciella tillfällen.
Min pappa vill gärna övningsköra med mig, men problemet är ju att han inte har en bil heller.. 😦
Klart att du kan ta körkort om du verklige vill! Det finns inga egentliga hinder bara mer än att du måste VILJA det ordentligt. Då klarar vi Adehåare mycket mer än vi tror. 🙂
Det kanske tar längre tid, det kanske inte går automatiskt, men tro aldrig att du inte kan. För det kan du!!
Go girl! liksom!
Ella
Jorå. Jag höll på och småförsökte i evigheter. Sen kom jag överens med min pappa att jag hade ett år på mig. Jag övningskörde och övningskörde, men det gick (i andra försöket).
Jag tror att det är rätt mycket som Ella säger. Det ÄR jättesvårt. Man blir gråtfärdig. (Själv var jag helt matt efter varje lektion och hade knallspända muskler, huvudvärk ibland. Tycker fortfarande det är jättejobbigt att köra (och gör ungefär som du beskriver att du tänker dig)
MEN det går om man känner att man verkligen MÅSTE för att man VILL… Det är inte rättvist att det är så mycket svårare för oss. Men nu är det det. Jag har hittills inte lyckats förhandla med livet om just det (och ändå är jag rätt grym som förhandlare) Så då får man bara förhålla sig till hur det är. Det betyder att man inte kan klara allt som normalisarna kan göra med vänster hand… Men om man väljer ut några grejor så kan man få till dem (Ska jag säga som har ”impulskontrollen Gud glömde” och alltid försöker hinna/klara allt. Muähähä åt mig själv för att jag låter så himla förnumstig….)
@Ella: jag tror också (som jag tolkar din tanke nu..) att VILL man så går det! Banne mig – ska inte ge mig! Problemet är ju just att få den känslan av jävlar anamma att verkligen hålla i sig tills allt är klappat och klart! Jag lovar dyrt och heligt att göra allt jag kan för att tro på mig själv – för som ‘de säger’: ”tron kan försätta berg!”.
@Mammamumrik: Jag har småförsökt med under många år… men jag har ju tyvärr inte många i min närhet som har bil och kan köra med mig (livet kör ju iof med mig som tusan, men nu är det ju inte DEN typen av ‘körning’ vi pratar om). Mina föräldrar har inte haft bil på femton år för mamma och pappa (och vi då hemmaboende ungdomskids) flyttade in i centrala Linköping i mina tonår och behövde då inte bil utan förlitade oss på kollektivtrafiken. Min hulda broder tog körkort när han var… *tänker* 30 eller 31, så inte bara jag som är sen av mig i min familj. 😉 Pappa och jag pratade om detta igår och han erbjöd direkt att gå handledarutbildning med mig, så kan vi köra lite så fort tillfällen ges (vän-bilar eller hyrbilar tex). För två år sedan hade jag en snäll granne/vän som ”tvingade” ner mig bakom ratten på hennes brors bil och jag körde då jättebra sa hon! Och dessutom växlade jag nästan alltid åt henne med min vänstra hand när hon körde. 😛 Hon drev mig verkligen åt rätt håll! Men nu bor vi bökigt långt ifrån varann…
På torsdag denna vecka har pappa hyrt bil för att vi ska tömma ett av mina gamla förråd… kanske ska jag försöka flörta in mig lite då? 😉
Hon, min gamla snälla granne, hennes son tog körkort i den där vevan för två år sedan och jag fick sen låna hans Bonniers Körskola-CD:s och jag tog där teorin på första försöket! Grannen tog det på FJÄRDE försöket…. och hon är yrkesförare! :O
Långt inom mig har jag stark tro att jag en dag kommer klara det! Jag blir så glad för alla tillrop och lyckönskningar jag får från er som läser mina funderingar i ämnet!
För ett år sedan köpte jag Körkortsboken och lite annat sånt med, så kanske bör jag nu ha den som kvällslitteratur!
Undrar som oftast varför är det ingen som riktigt förstår vilket plan själva störningen rör sig så att säga eller är det verkligen så olika störningar det handlar om?
NÄÄÄÄ NUUUUUUU djv jag vet en sak…… att vi som har denna s.k. bokstavs-sjukdom inte sällan söker oss till varann och är det nån som har en annan mening i den frågan så hör av er ha ha.
Det finns en stor brist och den består i avsaknaden på en förening för vuxna med denna åkomma.
Är verkligen bara ert problem KÖRKORTET så ?
Visst är det så att vi med denna åkomma söker oss till varandra, och nej nej nej – körkortet är långt ifrån enda problemet!