Dagen då jag blev kär i kaffe…

Jag sitter just med en väninna på msn och snackar kaffe… Jag smuttar just på en varm cappuchino, och det tycker hon är as-äckligt! Nu är det helknasigt för mig för nu tycker jag ju att det är sååå gott! Men för två år sedan avskydde jag kaffe!

Men jag roffade åt mig några vuxenpoäng när jag hösten 2006 började dricka kaffe…. men det var inte riktigt under frivilliga former…

Under 2005/2006/2007 var min depression och ångest som värst, och jag hade en massa skrot i mitt huvud och hjärta som gjorde allt det kunde för att få mig att må skit…. och min mathållning och mitt pepsi max-beroende var out of control! Så mitt ex, min pappa, min bror och hans då flickvän/nu fru bestämde sig för att göra nåt åt det, då hösten 2006! Jag hade inte riktigt kommit så långt att jag klarade att verkligen ta tag i nåt själv då..

Det hela gick till på detta vis: jag fick av familjen en tur- och retur-biljett till Peter och Camilla (bror+fru) i Malmö. Allt jag visste var att jag inte fick ta med några pengar eller bankkort (vilket ju var ganska lätt genomfört då jag på den tiden inte hade någon som helst inkomst eller ersättning).

Under två veckor så stod Peter och Camilla för alla utgifter, under ‘kravet’ att jag fick äta och dricka vad de bjöd på.. och bortskämda Anna fick sig för första gången en tankeställare! 😉

Jag drack då uppåt 3 liter pepsi max per dag, åt bara godis, mackor, glass och jogurt och satt bara hemma på sofflocket. Vi ska nu INTE prata om hur kassa mina födointag är idag.. det är en annan historia.. 😉 . Denna ‘kosthållning’ var ju inte riktigt bra för kroppen och psyket och bidrog ju inte till att få mig att må bättre direkt…

Så. Första morgonen i Malmö ställde Camilla fram en 1,5-liters bubbelvatten och en burk koffeintabletter och sa: ”Här har du din pepsi max!” 😛 Hrm…. asbra kommentar, men fanken så motigt det kändes då – men jag är en good sport, och tänkte ge gärnet för detta de företagit sig.

För att jag inte skulle slöa bort hela dagarna när de var på jobbet så fick jag till uppgift att ränna runt till fots (för jag hade ju inga pengar) i halva Malmö och leta upp diverse platser på stadskartan och ta kort på dem – för att visa att jag verkligen varit där! 😉

Min bror var då ansvarig för Amnesty Syd (Skåne – Blekinge) och var nästan alltid iväg på kurser, föreläsningar osv, så jag fick emellanåt låna hans kontor i centrala Malmö. Dag två på nyttig jävla mat 😉 och INGET ”normalt” (för mig…) intag av socker och koffein, satt jag på Amnesty-kontoret och var vid gott mod men skakig och darrig och kallsvettig och nipprig… och tänkte att ”banne mig, jag MÅSTE ha koffein i flytande form!” 😀 De fyra koffeintabletter jag hade i kroppen räckte visst inte…. hrmpf.

Jag hade till denna dag inte druckit en droppen kaffe i mitt liv.. för jag tyckte det luktade såååå illa… Okej, några droppar hade jag ju druckit, och fy så beskt och äckligt det var!

Men men, nöden har ingen lag…. så jag tassade ut på mina skakiga knän till praktikanterna på Amnesty och bad dem lära mig hantera en kaffebryggare. Det skulle de aldrig ha gjort… Hehe! Den dagen drack jag 8 koppar kaffe (+ de fyra koffeintabletterna jag redan hade i systemet) och ja, låt säga att jag inte blev MINDRE skakig och kallsvettig av det! 😛 När jag väl var tillbaka (ensam) hemma hos Peter och Camilla så var jag heltossig! Det kändes som en POSITIV panikattack.. låter jättekonstigt, jag vet.. men alltså, fysisk en panikattack. Inte kunna vara still, ränna fram å tillbaka, skaka, kallsvettas, men jag var obeskrivligt uppåt och sprallig! Överdosen från h-vete… så per telefon fick jag inrådan av mitt ex: svälj ner en matsked socker med ett glas mjölk… och det trubbade av koffeinruset…

Men men, sen den dagen är jag fast på kaffe.

Indirekt är det ju alltså Amnesty Intenationals fel att jag är beroende av kaffe. 😉