Idag var jag på psyk och hade ett möte med en tjej som läser till arbetsterapeut på universitetet i Linköping (campus Norrköping). Hon.. vi.. jag gjorde ett så kallat ”självskattningstest”, som man väl kan säga är en typ av personlighetstest.
Liten parents bara:
”Linköpings universitet vid Motala ström i Norrköping”
😆
Självskattningstest används för att se vilka förbättringar man gör under pågående medicinering/utredning/behandling. Jag gjorde ett med min ordinarie arbetsterapeut i juni i år, och det ska bli intressant att senare få se hur utvecklingen skett. Det är ju ofta väldigt svårt att själv sätta fingret på om man verkligen utvecklas åt det tänkta hållet eller inte… Jag lever ju med mig själv vareviga sekund så förändringarna är ibland lite svåra att se då de ofta smyger sig på långsamt. Jag har ofta jättesvårt att svara på frågor som: ”Hur tycker du ditten och datten känns idag jämfört med sist?”. Men med hjälp av tester och andra sätt att bokföra sitt mående så är det lättare att se utvecklingen. Jag gillar att kunna se konkreta tecken på ändringar, och att få hör andras uppfattning om hur jag utvecklats. Vad jag själv må ha att säga i frågan är ganska snurrigt nämligen…
När vi gick igenom testet (efter att jag fyllt i det) så markerade jag de punkter som känns viktigast för mig att ta tag i. I runda slängar och diffusa sammanfattningar är mina största ‘problemområden’ att kunna sköta min ekonomi, att kunna hantera vardagliga sysslor, att skaffa och behålla rutiner och att – när detta förhoppningsvis är kirrat – kunna ha ett socialt liv med vänner, jobb och familj. Det är nåt som känns väldigt främmande för mig nu…
Jag blir som tom inuti när jag föreställer mig att ha en egen familj (igen), med sambo, hus, barn, bil och allt annat svensson-tjafs som jag haft förr (men inte klarat). Under de åren jag levde detta svenssonliv var jag dock sjukskriven större delen av tiden, så jobb var inte en del av vardagen då. Jag blir kall inombords när jag tänker på att jag en dag ska ha ett arbete att gå till fem dagar i veckan, 40 timmar i veckan. Jag förstår inte hur jag någonsin klarat det, och jag kan idag inte begripa varför det känns så oerhört avlägset…. Det enda jag vet är att jag inte för min vildaste fantasi kan tro att jag någonsin kommer klara ett ”vanligt liv” igen. När jag tänker på det är det en sak som skrämmer mig mer än något annat. Att misslyckas. Tidigare gånger då jag de senare fyra åren skaffat ett jobb eller börjat studera så har det inte funkat mer än en dryg månad; energin, vilja, glädjen och gnistan dör från ena dagen till den andra utan att jag har en susning om vad som hänt… nästa steg är depression.. känslan av att vara totalt värdelös, att vara så usel som inte klarar vad så många andra klarar, och att inte klara vad jag själv klarat under flera år innan allt gick åt fanders.
För mig är det alltså såhär:
arbete -> misslyckande -> depression -> avgrund
Men jag VILL jobba; jag VILL ha ett fungerade liv med rutiner, möten, sociala sysselsättningar, ideella arbeten i föreningar… allt det där vill jag ha. Kanske även barn och man, men det känns om möjligt ännu längre bort… Med mitt tålamod (som det är idag) skulle jag nog utföra någon form av ”våld inom familjen” om jag hade folk omkring mig allt för ofta.
Och jag vill ha ett socialt umgänge; vänner, kompisar, bekanta som jag kan ta en spontan fika med, eller dricka några öl, se en film eller åka på kortsemester med. Men som det är nu har jag inte många vänner, och de få jag har är ju naturligtvis upptagna med annat; jobb, familj, hus osv. De har ju ett liv och är mer eller mindre fungerande människor.
…men samtidigt vill jag INTE ha det. För de gånger jag har struktur under några dagar, med möten och sociala umgängen så är jag fullstädigt däckad i dagar efteråt.
Men någon gång ska det väl bli folk av mig med…?! Eller… kanske inte. Men det kan i alla fall inte bli mycket värre än det varit de senare åren. Hoppas jag.
—
Imorgon ska min ‘skötare’/terapeut/samtalskontakt på psyk träffa min läkare och diskutera om de ska höja min dos på Concerta. Jag äter ännu bara 18 mg, men sist nämdes det att jag kanske ska höja till 36 mg så det får vi se på onsdag när jag ska träffa henne igen. Jag har den senare tiden inte upplevt några biverkningar av medicinen, och efter att de slutade (in på vecka två) så känner jag ingen större skillnad. Tror jag… men det är ju så svårt att säga. Om min koncentration (tex) blivit bättre på kanske två-tre veckor så tänker jag bara att det kan bero på tusen olika saker och behöver inte nödvändigtvis vara Concertan. Det känns för tidigt att säga liksom…
—
Ja det var väl en liten uttömning av det som jag fått igång i tankevärlden idag.
Sammanfattningsvis: få fungerande rutiner, relationer, aktiviteter och självförtroende…. lätt som en plätt! Eller hur?!
AddAnna 
Jag är också en sån där velpotta. Jag vill ha villa, vovve och bil (men inga barn tack) och ett jobb och kompisar för spontana fikastunder och shoppingturer och gå ut på krogen med, samtidigt som jag minns hur det var när jag försökte göra allt det där…. och det slutade i kaos. Jag klarar ju inte ens av ett enkelt samboförhållande!
Jag vill också ha det som du skrev nu att du med vill ha… men jag har svårt nog att klara av bara att ha det som jag har det nu (jag, firrarna och hundarna) så allt annat får vänta…. för jag vill inte riskera ‘överbelastning’ och depression igen..
Jag känner så väl igen mig i dina funderingar. Jag har ingen aning om hur man ska bära sig åt för att fixa allt som ”vanliga” människor fixar. Just det där du sa att om man har fullt upp några dagar så måste man ta igen sig efteråt. Det är ju svårt att få till när man har ett heltidsjobb.
Skit, det är vad det är.
Jag vill också ha allt det där Svenssonaktiga. Jag har kommit rätt långt jag har kvar min man, jag har en son, jag har hus och hundar. Men hur ska jag kunna orka heltidsjobb? Det ena utesluter liksom det andra. När jag var singel, djurlös och barnlös så orkade jag jobba heltid och älskade det. Men nu…
Usch vad det är rörigt ibland.
Ja det känns ibland som om jag kommer bli tvungen att välja delar ur ”vuxenlivet”. Antingen familj, eller ett heltidsjobb. Eller kanske får det bli lite jobb och liten familj.
Men som det är nu är jag inte stark nog att klara att plussa på mitt liv alls…
”arbete -> misslyckande -> depression -> avgrund”.
Jag har suttit och funderat över hur många gånger per år som jag hamnar i den onda cirkeln, förmodligen mer än 10 ggr per år. Misslyckande på arbetet, misslyckande i skolan, misslyckande i det sociala livet..fan, listan kan göras lång. Till och från så känner jag att hela mitt liv har slagits i spillror. Jag har svårt att hålla liv i vänskapsförhållanden, jag har haft ett brutalt, destruktivt förhållande som för att straffa mig själv, sen har jag förstört ett 8-årigt samboförhållande.
Idag har jag en ny sambo och det är som inget annat förhållande jag haft, och vad jag har förstått så är det samma för honom. Han har ju själv adhd..och jag skulle ljuga om jag sa att det inte underlättar relationen. För det gör det. MYCKET! Vi förstår varandra fullt ut, förstår reaktioner, aggressioner, upp- och nedgångar osv. En av anledningarna till att vi föll för varandra..
Vad jag vill säga med det här är… att även om du just nu känner att du inte skulle klara av det sk. ”svensson-livet”, så kommer det en dag att göra det. Nyckeln är förståelse, eller iaf en villighet till att FÖRSÖKA förstå. (Förståelse och respekt krävs ju alltid i ett förhållande, insikt i hur man faktiskt påverkar varandra..). Sen om det blir ett ”svensson svensson-liv” eller inte är egentligen mindre viktigt. Huvudsaken är att man tillsammans hittar en vardag som funkar (även om det kan ta tid innan man faktiskt når den punkten). Men det går… Glöm inte det.
Nu ska jag fortsätta räkna matte. En kurs som jag påbörjat för TREDJE gången. Suck…….! 🙂
Kram på dig!
Tack Josefine! Jag har tillförsikt till framtiden… jag hoppas (om vissa delar av mig tror) att jag en dag kommer finna lusten att leva ut mitt liv lite mer än van jag har mod till nu.
I mars i år separerade jag från ett tre-årigt svenssonliv med hund, bonusbarn, bil, villa och allt det där…. men det var ingen hälsosam relation. Mitt ex var emotionellt extremt hämmad och det var väldigt påfrestande för min självkänsla… under våra tre år tillsammans slogs min själkänsla ner från kanske 75 % till… 2%. Han lyckades trampa ner mig, men inte med vilje vill jag tillägga då han själv led av depression.
Idag vill, vågar, orkar jag inte tänka på att plussa på mitt liv med fler individer, även att det ju ibland känns lite ensamt..
hejsan!!
Jag känner igen mig så väl i så mycket som du beskriver.jag googlade på ADD och kom fram till din blogg plus en massa annat också.jag blir snart 37,och har vart lite strulig i mitt liv kan man säga.Kompisar beskriver mig som en ”katastof” och ”hopplös” som inte kan behålla ett jobb,eller ha ett fungerande förhållande,strul med ekonomin med mera..jag brukar flytta på mig titt som tätt för jag känner att jag ”gjort bort mig”..Jag har kännt mig värdelös,bortskämd,lat,slarvig m.m m.m dvs alldeles hopplös..Tills jag för en tid sedan fick en ny läkare (nyligen flyttat igen,och jag har sedan några år tillbaka diagnosen depression) som återkommer till mig med frågan: ”Har du funderat nån gång över om du kan ha AD/HD?” ”WHAT??” säger jag..AD/HD..det är ju såna där galna störiga människor som inte kan sitta still,nog sitter jag still allt!! sen sökte jag på nätet,och nu börjar pusselbitarna ramla på plats!!En efter en får jag förklaring till hur och varför jag vart som jag vart i hela mitt liv..Visserligen har jag inte fått nån diagnos ännu,men jag ska visst få börja en utredning..Men jag läser bloggar och kollar runt,och förstår att det finns människor som mig!!!!Det känns helt otroligt!!jag har undrat många gånger vad det vart för fel på mig som har så svårt för vissa saker i livet,när det inte verkar vara nåt problem för andra..jag har kännt mig så värdelös och dum(fast jag vet jag inte är dum..),och det känns verkligen skönt att vara så nära en förklaring på varför man är som man är,och att det inte är mitt egna fel liksom.
Jag vill iaf bara säga att jag verkligen uppskattar din blogg!! =) Tack!!
Tack så jättemycket för att du skrev, och vad skönt att du känner igen dig i det jag berättar Jessica. Det är skönt att kunna surfa runt och inse att man inte är ensam med sina problem. Det är därför jag har min blogg – för att dela med mig så att människor kan känna igen sig i mitt liv. Och för att det är en behagligt sätt att sätta ord på sina tankar och känslor. Titta gärna in så ofta du vill. När jag fick diagnosen så startade jag bloggen, och har i och med det fått kontakt med många vyxna med ADD eller ADHD och det har lärt mig mycket.
Tack så jättemycket för din kommentar!!
jag känner verkligen igen mej i det här att fixa något i en månad o så e kännslan inför det som förbytt över en dag o man fattar inte varför och sen mår man skit.. kan tänka mej att man med adhd skulle behöva jobba med något där ingen dag är den andra lik o inte på något sätt monotom fast samtidigt behöver vi ju rutiner o de får inte ta för mycke energi.. klurit de där..
Hej Gaby!
Jag vill inte ha ett allt för monotont jobb/liv, men jag tror att det bör ha fasta rutiner och inte allt för stor skillnad från dag till dag. Får se vad det blir till slut… klurigt, det är rätta ordet! 🙂