Tidigare idag hade jag en msn-pratstund med min kära vän som jag här kallar ”grodis” 😉 Hon satt på jobbet och var frustrerad utav bara tusan! Ni vet så där när man känner det som att man ska explodera. Jag kände direkt igen mig i vad hon kände, och det är det som är så härligt med vår vänskap – att vi ofta känner igen oss själva i varandras knasigheter.
Just den där känslan att bara vilja explodera har jag med jämna och ojämna mellanrum.. mer sällan den senare tiden så det har varit skönt. Men, ni vet, när man bara vill slå och sparka vilt omkring sig, ful-tjuta, kasta saker (som krashar och smäller – inga jädra kuddar eller sånt larv) och bara hysteriskt släppa alla spärrar för att frustrationen håller på att fullkomligt sluka en. Men så om någon frågar vad som är felet så blir ofta svaret: ”..jag vet inte!”…. och det är just så det är. Man vet liksom i det läget inte varifrån den där oerhörda frustrationen kommer! Det är så fruktansvärt irriterande – att man bara vill slå, sparka och skrika – men inte har en blekaste susning om varför?! Det bara ÄR så!
Är ni fler som känner igen er?
AddAnna 
Japp! Utan den blekaste susning…kände jag för att ställa till med värsta ”falling down”-scenen på jobbet, men så mindes jag plötsligt att baseboll-träet låg hemma…. En sån tur! 🙂
Hahaha! Ja det var ju en helsikes tur det vännen! Annars hade det nog rullat huvuden på jobbet ditt idag! Ta ut sin frustration på arbetskamraterna … och omgivningen 😉 skulle nog varit inbjudande om det funnits ett slagträ i närheten. Hihi! Hoppas frustrationen la sig frampå kvällen. Här blev det tvärt om när drama queen från helvetet sms:at hela kvällen… you know who tror jag nog..
mmm… känner verkligen igen…
ja du puffan… det är skönt att veta att vi är flera som sitter i samma båt…