Jag gick idag igenom vad som klarade sig från virusinflammationen i min gamla laptop…
Bland mycket annat fanns där bilder på min underbara älskling Cassius, som tyvärr bara blev 2,5 år gammal pga en hjärntumör. Han var en fantastisk kille; busig, kärvänlig, trofast och kelsjuk.
Denna bild tog pappa på mig och Cassius sommaren 2006.
Jag saknar och älskar dig gubben…
AddAnna 
Vilket underbart fint foto…i badet 🙂
Man vill ju bara kramas är man ser honom…
Ja visst är han så go så! Jag saknar min bumsebjörn så mycket!
Usch vad hemskt det är att förlora ett husdjur så tidigt! Min första, älskade katt blev matallergiker vid två års ålder och det enda humana var att låta henne somna in, men usch vad dåligt samvete jag hade i månader…
Ja oh så jag känner igen det där med samvetet… jag har fortfarande dåligt samvete för att jag tog bort Cassius (nu har det gått ett och ett halvt år ungefär)… Han fick en svår hjärntumör som bla gjorde honom okontrollerat aggressiv, och 85 kg aggressiv St Bernhard är inte lätt att handskas med… sen såg man på honom hur fruktansvärt dåligt han mådde av sina raseriutbrott.. ögonen tycktes vilja säga: ”förlåt, det var inte meningen”… lilla älsklingen!
Jag har även haft kissar (två stycket gosingar). Första kissen Sotis blev 15 år gammal, och den andra kissen Ossi blev vi tvungna att omplacera efter mammas dör (det var då hennes kisse, inte min – men ändå mitt hjärta).
Oj vad lika vi var i profil!
Jag tänkte nästan fråga varför du hade kort på mig!! Nu har ju jag ingen tatuering, och inga glasögon och min hund är en Springer Spaniel , men annars! Häpnandsväckande likt!
Ha en trevlig helg!
Ella
😆 Vad häftigt!!!! Men jag loooovar att det är jag på bilden. Jag har inte snott och redigerat en bild av dig! *lovar* 😀
Bubben på bilden är min förra vovve som jag saknar såååå….
Springer Spaniels är väldigt fina tycker jag! Vad har han/hon för färgkombination?
Hoppas din helg också blir finfin!
Något att hålla hårt i när åskan gick förstår jag att han var. De lämnar oss att hantera alla minnen och all saknad, och ingen hjälp får vi. Det är väl detta som är att vara människa.
Ja det är inte alltid lätt att vara människa…
Min söta Cassius var verkligen någon att hålla om när åskan gick, för han var aldrig rädd för den. Med de söta hjärtan jag nu delar livet med (Bonzo & Tasha) är det jag som är den lugnande när åskan bullrar..