Det där med kärlek

Tänk om man kunde bestämma sig för vem man blir kär i… då skulle man slippa trampa på andras eller sina egna känslor, såra, gråta och våndas…

Eller kanske inte? Det är ju inte alltid som hjärnan fattar bättre beslut än hjärtat.

Jag skulle, om hjärna och hjärta samarbetade, bli kär i den jag har lättast att öppna mig för, den som jag känner tillit för. I den som jag delar intressen med. Någon som öppnar sig för mig och som är ärlig om alla sina sidor, goda som mindre goda. Min bästa vän helt enkel.

Vad är det som gör att man blir kär? Varifrån kommer ”det”? Det där pirret, suget, magin… Varför kommer det inte för de man känner ligger än närmast om hjärtat, men kan komma för någon man knappt känner alls? Just nu känner jag inget… Mitt inre är i kaos och mina känslor handlar bara om att bli klokare på vem fan jag är. Men jag kommer nog aldrig bli riktigt klok på vem jag är, och vill ibland bara gömma mig under en sten så jag inte riskerar att såra någon.

Ibland undrar jag om jag KAN bli kär igen… Intellektuellt VET jag ju att man hämtar sig från ett ‘krossat’ hjärta, men känslomässigt är jag inte så säker på det. Jag undrar hur den som gett allt till en person och blivit sårad någonsin vågar göra det igen. Vet inte om jag vågar det.

Man brukar ju säga saker i stil med ”det som är roligt blir roligare om man är två”. Men eftersom så mycket i mitt liv är jobbigt så känner jag mera ”det som är jobbigt blir jobbigare om man är två”. Antingen är det att jag blivit en evig bitterfitta, eller så är jag inte redo för att öppna mitt hjärta igen efter att det kastades bort efter tre års samboförhållande.. Det är en svår väg tillbaka efter att man blivit lovad evig kärlek och trohet, men slutligen blivit undanputtad.

Även att jag med ville ha slut på mitt förra förhållande många gånger, och att jag faktiskt nu är tacksam att det tog slut, för det var en destruktiv relation för oss båda, så kan jag inte hjälpa att ha förlorat tron på att någonsin lita på kärleken igen. Jag har blivit sårad, och finns det något värre än att bli sårad så är det att istället vara den som sårar..

…ville bara prata av mig lite, men nu ska jag dricka en kopp varm choklad och sova.

God natt världen!

Published in: on oktober 13, 2008 at 1:16 f m  Comments (7)  
Tags: , , , , , , ,

The URI to TrackBack this entry is: https://addanna.wordpress.com/2008/10/13/det-dar-med-karlek/trackback/

RSS feed for comments on this post.

7 kommentarerLämna en kommentar

  1. Ja, tänk om det vore så världen var funtad…

    Jag har ofta klurat lite på hur det kan komma sig att det som är så viktigt för mänsklighetens fortlevnad (att vi hittar en partner att föröka världen tillsammans med) ska vara nåt av det svåraste som finns.
    Men nu är det ju så att det är nåt som är tillkrånglat på senare tid – inte lade man ner så mycket kraft förr på att hitta fel på varann och invänta den stora superförälskelsen som skulle sitta i en livstid…och inte var det så noga vad personen ifråga hade för musiksmak eller om hans hans/hennes familj var snäll. Nu säger jag inte att det var bättre med ”jag tar Ida för hon är ledig och Piga på granngården” i alla avseenden…men du hajar.. :o)

    Att leva, våga och kanske bli sårad är bättre än att leva i rädsla och förvägra sig själv att leva och därmed såra sig själv. Så har jag tänkt. Och vågat. Och jag är så knasig så jag tror att jag har mått bra av det i det stora perspektivet.

    Kärlek till dig!

  2. Ja jag tänker också ofta på att det nog vore enklare förr…. man det är nog bara som vi tror. Men å andra sidan så tycks ju människan ofta bli mer och mer komplex varefter tiden och det mänskliga utvecklingen går. Nu är det ju sååå mycket som ska stämma, i och med att människan blivit mer och mer individualiserad.

    Eftersom fortplanting är en viktig drift hos alla djur så undrar jag lite om det kanske är bättre att mänskligheten med alla sina om och men dör ut… för hos oss gäller ju inte bara fortplantning, utan även ”den perfekta” kärnfamiljen, ”den perfekta” aktiva fotbollsmamman med karriär, och ”den perfekta” pappan med god inkomst och mycket tid för familjen, ”de perfekta” barnen med framgång i skolan och perfekt vikt och intelligens…
    Hrm… nu låter jag bitter…. :/

    Men jag förstår ju naturligtvis att partnersökandet är viktigt för ”artens utveckling och fortlevnad” men vad gäller ‘en partner i livet’ och att bli ‘hel’ för att man har en partner vid sidan… det tycker jag känns konstigt… Varför skulle ett liv delat med en partner vara bättre än ett liv levt precis så som man själv vill liksom…?

    Men jag kommer nog åter ut ”på marknaden” igen i sinom tid. 😛

    Massa kramar till dig min vän! ❤

  3. Tack för kommentaren.
    Jag förstod vad du menade och killar är verkligen annorlunda.
    Det jag tycker är ganska löjligt det är att man än idag när man är så pass gammal och vuxen nog, ska hålla på med kill och tjejresor eller kill och tjejfester.. varför? varför kan vi alla inte umgås som vuxna människor?!?! Måste vi separera på könen?? Varför? Det är så sjukt i mina ögon men det kanske bara är jag och mina vänner som tänker så.

    Jag fattar inte varför det ska vara okej för andra tjejer att följa med men inte sina egna flickvänner!??! Det är inte normalt för mig, inte i min värld. så det där med killresor, ja det är ju för att umgås med andra tjejer och inte sina egna flickvänner. Varför har man flickvän då?

  4. fast å vad trist om man kunde bestämma. ingen överraskning någonsin. sen vet jag inte,,, nen jag funkar så att jag inte kan bli kär i den som förstår mig fullt ut.

  5. Nej jag tycks inte klara av att bli det heller… och nunna kan jag ju inte bli heller för Gud förstår mig ju inte heller. 😉

  6. Absolut kan man ha ett ”fullvärdigt liv” utan partner. Det där med att ”utan honom är jag bara haaaalv” har jag aldrig förstått mig på. Jag är hel. Partnern är hel. Tillsammans har vi en enhet. Försvinner han/hon så har jag mig själv kvar. Hel. Helare än jag vill för min kropp skulle sannerligen behöva halveras….*s*

    Ja – vi kommer sannolikt att rota ut oss själva så småningom om vi ska vara så selektiva och individuella som vi är idag. Om det inte är därför de är så måna om att lära sig klona människor 😉

  7. Jag har heller aldrig förstått det där med att känna sig halv utan en partner. Är det så så bör man ju först jobba med sig själv; sin självbild och sin självkänsla. För är man halv som person så tror jag inte man attraherar så lätt som om man är hel. De flesta av oss söker ju ändå de som tror på sig själva och är säkra på att de förtjänar respekt och kärlek. Jag klarar inte av självutplånande vampyrer.
    ‘Om du inte älskar dig själv, hur ska då någon annan kunna göra det…?’, som det sägs…

    Ja jag tror nog att mänskligheten börjat tralla på sista versen…. Vet inte riktigt om jag sörjer det… 😉


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: