Jag läste just inlägget ”Bakdag” hos Bladder o Blaj och kom då att tänka på en liten grej från min psyk-utredning (som jag hade april-september i år)… Hehe, såna där grejer som kan uppånervända hela min självbild. Det har varit en hel del såna incidenter de senare åren.
Denna gång var det att jag skulle ha en ”aktivitetsdag” med min arbetsterapeut. Hon berättade för mig en vecka innan att vi skulle gå till affären och handla (eller jag, hon skulle bara vara med som en liten svans med nothäfte) och att jag sedan skulle baka blåbärsmuffins medan hon var med och pratade med mig under tiden. För att kolla min koncentration osv… Jag tyckte det kändes helt onödigt – rent löjligt!, att ha en sån dag: ”Vad tusan skulle det kunna uppvisa?!”. Jag har ju liksom bakat förr… förbannat slöseri med tid kände jag. 😛
Men jäääädrar! Visst, jag har bakat förr och ja, jag har naturligtvis handlat i mataffären tusentals gånger förr. Men jisse så det gick upp för mig att jag rent av har ”funkar/funkar inte”-vanor även vid ett sånt tillfälle som att gå runt i en mataffär. Jag vill INTE ha med någon, för jag har ju då fullt upp att koncentrera mig på vad hundan det är jag behöver köpa hem (oavsett om jag har e shoppinglista eller inte) och blir asstressad av att ha någon i släptåg! Jag hade aldrig förr reflekterat över att jag faktisk 9 av 10 gånger gör vad jag kan för att undvika att ha sällskap till mataffären! Konstigt, jag har inte ens tänkt tanken förr… Visst visste jag att jag hade svårigheter med min koncentration så det var ju ingen total överraskning, men jag hade aldrig tänkt att det var så i mataffären…. 😆
Jag mår inte dåligt när jag får såna uppenbarelser, det känns bara som att universums största glödlampa tänds ovanför mitt huvud. ”Fan, att jag inte tänkt på det!”
Så till muffinsbakandet då….. yeeeeezzzzz…. Jag som trodde att detta skulle bli så hypertöntig uppgift som jag skulle klara galant! Yeah right! 😉 Det gick inte så bra… min arbetsterapeut satt vid bordet och småpratade med mig under tiden – och den rackaren skrev ner allt jag gjorde ”fel”! Inte har det väl allt för ofta tagit 5 timmar att baka några förbaskade blåbärsmuffins?! Skam på torra land, kände jag. Visst kändes det lite komiskt, och lätt självironiskt kan jag ju skoja om det – men på andra plan är det ett jätteslag mot min självkänsla för jag är en så som alltid, ALLTID vill prestera BÄST!
AddAnna 
Hahhaha!
Det låter precis som jag. Ansträngde mig som sjutton igår (medicinerad är jag!), tog hela ägg istället för äggvitor i en smet, glömde hälla i det smälta smöret i en annan…
Går också helst själv och handlar, det finns vissa undantag som funkar och det är mamma och min ”bästaste väninna” för vi shoppar liksom var och en för sig och möts bara i bland och visar varandra våra ”fynd”.
Nu ska jag läsa lite i din blogg!
Kram Ella
Haha, ja du tänk att det ska vara så komplicerat att baka. 😆 Och jo vad gäller att handla så finns det några för mig med som funkar bra. Pappa är nemas problemas att ha med i affären tex. Han håller sig lite för sig och jag lite för mig, och som du skriver, möts upp ibland. 🙂
Kram!
Har gjort något liknande för många år sedan fast jag skulle städa och göra omelett. Jag var under den här perioden tungt medicinerad och omdömet från experterna var att jag var ”förlångsammad” vilket gjorde mig både ledsen och lite förvirrad. Jag menar jag tyckte jag rörde mig och fixade ”sysslorna” i normal takt. Hade det varit idag hade jag väl fått göra tofuröra eller något liknande.
Om du inte själv upplever dig som ”förlångsammad” trots att experterna säger det så kändes det förstås tråkigt… men ibland får man ju bygga sitt liv efter egna upplevelser av den man är, och inte bara lyssna på andra.
Jo, det har du ju rätt i. Men jag var både en hel del yngre och osäkrare då, framförallt var jag väl förvirrad dels över att de tyckte att jag var ”förlångsammad” eftersom jag tyckte jag var ”normal” och dels över själva ordet ”förlångsammad” vilket jag tyckte lät väldigt udda.
Ja du jag har då aldrig hört det ordet förr.. jag hade nog ifrågasatt det om mina ”experter” sagt det, för jag är så intresserad och frågvis i allt de säger. 🙂 Det fick jag till och med beröm för under utredningen (och det är inskrivet i min journal) att jag är ”mycket engagerad i min utredning”.