Jag har ikväll/inatt tittat på reprisen av dokumentären om Scientologerna på Uppdrag Granskning…. trot eller ej, men det gav mig en ångestattack!
Låter nog helt sjukt i de flestas öron, men det har hänt för mig förr…. Tex när jag i tonåren (jag var kanske 60-17 år) tittade på en dokumentär om unga nynaziter i USA. Även då fick jag någon form av psykisk reaktion (lättsamt uttryckt, en ”psykos”). Jag gick helt upp i min avsky och mitt engagemang, tog en nål och ristade in ”Die nazi” (tänk på engelska då..) i min arm – HELT JUBELKORKAT, jag vet!!! Men det har hänt och inget jag ser vits att tiga om. När jag ristade in det och fyllde i med svart spritpenna kände jag absolut ingenting trots att pennorna slutade fungera en efter en pga att det verkligen bubblade blod upp ur ”bokstäverna”. Jag vet inte hur det hände, men jag ”vaknade upp” upp ur ”psykosen” och greps av panik; ”vad fan har jag gjort!?”, ringde 90 000 (som på den tiden var 112-numret, för ni som är för unga för att minnas det 😉 ) och viskade panikslaget: ”vad ska jag ta mig till!? Jag har just ristat in bokstäver i armen och fyllt i med tjock spritpenna! Kommer färgen synas?! Kommer jag få blodförgiftning?!” Killen på larmcentralen sa bara lugnt: ”Ja det kan nog bli som en tatuering.”
Då greps jag av totalpanik!
Jag smög ut i badrummet (som var i direkt anslutning till mitt rum; mamma och pappa låg och sov) öppnade en sax och drog den hårt längs med det blödande såret, hårt, hårt, hårt… ”Gnuggade” i såret med en nål – allt för att få bort bläcket!
Ingenting hörde mamma och pappa, då jag inte gjorde vidare ljud ifrån mig för jag kände absolut ingenting av såret. Vilket ju rimligtvis borde gjort skitont! Det var ca 2 cm djupt och 10*4 cm stort…
Jag vågade inte väcka mamma och pappa för de skulle bli så rädda och oroliga och jag skämdes så oerhört!
Vet idag inte hur tusan jag lyckades somna den natten.
Dagarna därpå följde min kompis mamma med mig till apoteket, eftersom jag var så rädd att göra mina föräldrar besvikna och oroliga… Där köpte hon olika grejer åt mig för att jag skulle kunna hålla såret rent från infektion.
I mina tonår gick jag ALLTID i långärmat, och avslöjade aldrig att jag hade ett stort bandage på underarmen.
Först kanske 4-5 år senare berättade jag sanningen för mina föräldrar, och FY så jag skämdes!! De blev så ledsna att jag inte berättat för dem då så de kunde hjälpa mig… men jag ville ju inte att de skulle oroa sig för min skull…
-|-
Jag är väldigt passionerad i vad jag känner är rätt och fel att jag tydligen inte kan se vissa typer av dokumentärer utan att bli helt uppslupen i dem och så koncentrerad att jag tills slut får ont i bröstet, svårt att andas, och sakterliga grips av ångest. Precis detsamma som händer när jag försöker verkligen, verkligen slappna av. Som jag pratar om i mitt inlägg ”Ständigt kaos i hjärnan”:
”Jag har många gånger försökt att bara slappna av och göra absolut ingenting, men 8 av 10 gånger slutar det i en panikattack. Jag har helt enkelt slutat försöka.”
Numera ristar jag inte in vreden i mina armar dock .. *hrmpf*. Denna gång sprang jag i ångesten ut i regnet på baksidan och stod där i mörkret och räknade andetag…. lååångsamt, in: ett – två – tre, ut: ett – två – tre osv tills pulsen går ner. Men nu har jag fortfarande ett tryck över bröstet och visst ”hackande” i andetagen.
Jag har inte tagit några atarax, för jag glömde kolla med min läkare om de funkar okej med concertan som jag började med i förrgår.
Men det vore väl annars höjden av ironi! Att behöva ångestdämpande medicin för att klara att titta på scientologernas antipsykiatri-propaganda. 😆
AddAnna 
Väldigt passionerad kan man verkligen säga…ja jisses. Det är bra med engagemang och jag vet ju hur du brinner för det som ligger dig varmt om hjärtat – så det där lät ju hur jobbigt som helst. Att det ska slå över så. Tack för att du så öppet delar med dig – tror att det kan göra skillnad för många.
*kramas* ❤
Jag tycker också att det är väldigt bra med engagemang, men det är ju typiskt att det ska bete sig såhär för mig.. Inte att det händer allt för ofta, det kan jag ju inte påstå. Men titt som tätt går mitt engagemang och anspänning över i panikångest…
Jag delar gärna med mig av mina erfarenheter. Dels är det skönt för mig själv att skriva av mig, och förhoppningsvis kan det också få någon med liknande erfarenheter att inte känna sig fullt så ensam.
*kram* ❤
sådär blir jag av att se djur plågas. prtecis sådär! åg vad jag känner igen mig, ty självkadebettende (?) när det blir för mkt. idag VÄGRAR jag läsa/kolla när djur var illa, även om det är för information. får då faller jag.
måste bara påpeka för att det ser så KUL ut! ”när jag 60-17 år *ASG* Känner igen mig där med. Jag skriver fel hela tiden ju, tänker som jag skriver och inte det jag SKA skriva 😛
Jag har också assvårt att se när djur plågas… Jag har ju hundar från djurrättsorganisationen Hundhjälpen som plågats i Rumänien, och på vårt forum så är det många som lägger ut hemska videos de hittar, och de klarar jag aldrig att se…
Med nerverna på ytan, tycks du leva.
Nu lät jag nästan som han i Star Wars.
Jag har haft att göra med panikångest, både genom bekanta och vid ett tillfälle då jag hjälpte en tjej med hjälp av en teknik i scientologi ag lärt mig en gång.
Har jag rätt om jag säger att du inte skulle få attacker om du visste att du skulle kunna stänga av dem efter egen vilja? Har det hänt dig att du haft antydan till attack men då din uppmärksamhet plötsligt fångades av någonting helt annat så var attacken inte kvar när du återigen kom att tänka på den? Bland de praktiska tekniker jag läst på internet så tycks framgången mycket ligga i att ”låta den komma, inte motsätta sig, i vetskap om att man inte KOMMER att dö” varvid den gradvis förlorar sin kraft, eftersom just rädslan för den är igångsättande. Lätt att säga, antar jag.
@Lars: Jag kan idag (efter att ha fångat upp tips av mina psykologer och terapeuter under åren) lärt mig att många gånger kunna mota en ångestattack innan den bryter ut i panikångest.
Efter flera års erfarenhet kan jag nu känna av när en attack är på väg (oftast i alla fall) och bryter då det beteende jag för stunden har för mig. Oftast (om det händer hemma) så går jag tex ut på tomten och tar djuuupa andetag. Andas in genom näsan och räknar i huvudet ett-två-tre, och sen ut genom munnen ett-två-tre. Efter en riktigt kort stund lugnar sig då nerverna och pulsen går ner.