Vänner man saknar..

Oh så jag saknar min gamla granne Lena! Hon ringde just och gratulerade på min födelsedag.

Vi bodde grannar ute på landet i ingemansland, där jag hade hus med mitt ex. Jag har separerat och flyttat, och likadant har hon. Nu bor hon omgiven av alla sina barn och barnbarn i en småländsk lite håla.

Lena var mitt stora stöd, och min tillflyktsort, där ute i den isolerade miljö jag bodde. Under depression, svår ångest och känslomässigt ganska så död relation så var jag alltid välkommen till henne.

Jag tycker det är kul att umgås med folk i alla åldrar, och det var aldrig påtagligt alls att det skilde dryga 30 år mellan oss. Vi hade skitkul ändå. Pratade i timmar, glodde på video och moffade godis, åkte och sågade ner en julgran mitt i natten i en svart skog, åkte till återvinningscentralen och plockade hem saker i smyg.. Och vid flera tillfällen fyllde vi hela hennes lilla bil med skitstora brödor (som vi fått från brädgårdar) som stack ut genom alla öppna fönster. Fullständigt livsfarligt, men går det så går det..

När jag hade ångest eller kände mig usel så kunde jag alltid gå hem till Lena, och hon pressade mig aldrig att ‘öppna mig’ eller ‘prata ut’ om jag inte ville det.

Saknar henne… nu när hon ringde frågade jag hur det går med Selma (hennes hund), och de hade just varit hos veterinären och klippt klorna. Hur gick det då?, frågade jag (för det brukade INTE vara det lättaste)..

-”Jag gav henne en atarax innan så det gick bra!” säger Lena.

Hehe.. ja ni.. inte bara människor som har ångest…

Detta är Selma —->

Annons