Själen behöver en kram då och då

Jag har under under de senaste dryga tre – tre och ett halvt åren varit sjukskriven mest hela tiden, men arbetade emellanåt. Det höll dock tyvärr aldrig längre än några månader åt gånger, pga .. ja, den person jag är och de åkommor jag har.

***

Men då jag under de perioderna arbetade så var det inom äldreboende, hemtjänst och personlig assistans. Jag märkte ganska så snart att människorna glömdes bort. Inte inom personlig assistans, men absolut inom hemtjänsten, men även på äldreboendet.

När man arbetar med hemtjänst tycker jag det är oerhört viktigt att aldrig glömma bort att du har att göra med människor. Du befinner dig i deras hem, i det hem där många av dem bodde många år med sin livspartner, och där deras barn också växte upp. Ett hem med många minnen, och det är minnen som flera av dem sitter med ensamma hela dagarna och vill inget hellre än att få berätta någon liten annekdot emellanåt.

Jag tycker – som alla andra som har ett hjärta – att det måste placeras fler resurser hos äldrevården; att hemtjänsten ska ha tillräckligt många anställda för att varje ”vårdtagare” ska kunna få själslig vård också. Hemtjänst ska vara så mycket mer än att bara klampa in, byta stödsrumpor, ställa fram frukosten och dra igen. Om personen i fråga vill ska hon eller han också få ta en promenad med sällskap, eller sitta ner över en fika och prata gamla minnen eller vad de vill. Det handlar om så mycket mer än att folk ska överleva, de måste få chansen att leva också.

När jag arbetade i hemtjänsten brukade jag ta mina fikapauser med de jag arbetade hos, istället för att gå ner i personalrummet där det mest bara var gnäll. Och de äldre blev så glada över att man satt ner och pratade en stund om vadhelst de ville prata om. Annars var det bara när deras barn och barnbarn kom förbi som de fick möjlighet att tänka på något annat än mediciner, vård, stödstrumpor och rullatorer. Att se hur deras ögon lyste upp av att de fick berätta om var de väste upp eller vilken musik de gillade är obetalbar. När jag kom ner i personalrummet frågade folk i början vart jag varit på rasten. När jag då sa tex ”Jag vikade med Marianne Karlsson”, så fick jag till svar: ”Akta så du inte skämmer bort dem!”. jag trodde jag skulle explodera!

Vaddå skämmer bort?! Varför ska jag inte kunna fika med dem jag tycker om att prata med?? Varför är det onödigt och att skämma bort att behandla de äldre som människor??

När jag jobbade i hemtjänsten arbetade jag även som personlig assistent åt en ung tjej. Då rörde det sig om mer eller mindre hela dagar eller hela kvällar. Vi tittade på film ihop, gick på stan, fikade ute bland folk, shoppade och så vidare. Många gånger slog tanken mig: ‘varför har inte äldre personlig assistans istället för någon ur hemtjänsten som kommer och går stressat några gånger om dagen?’. Vad är detsom gör att yngre har behov av personlig assistans, men att äldre inte ska få chansen att leva livet i en vardag som vem som helst?

När jag arbetade på äldreboende var vi tre eller fyra personal (beroende på dag) på en våning med åtta boende. Alla hade varsin liten lägenhet (eller snarare studentkvart, ett rum med kokskåp plus egen toalett). Hela dagarna satt de äldre antingen på sina rum där de löste korsord, läste eller tittade på tv. De man inte vågade lämna ensamma på hjälpte man ut i allrummet där man placerade dem framför tv:n eller ett fönster.

Jag brukade ofta tycka att det var mycket dötid mellan frukost, lunch och kvällsmat. Under dessa timmar brukade vi som jobbade där mest bara slå dank. Personalen kivades om vem som skulle få gå ifrån lite, eller satt mailade/messade privat eller bläddrade i en tidning. Visst gjorde jag det med för att hämta andan emellanåt. Men hellre satt jag med nån av de boende och bläddrade och läste högt ur en veckotidning eller så satt jag och kammade och klappade någons hår. Främst de som hade svårt att prata och röra sig. De liksom lutade sina huvuden mot mina händer och slöt ögonen, som en katt som somnar spinnande i ens famn. En kvinna som jag brukade kamma och småprata med (hon hade svår parkinsons), sa en dag de första orden till mig på flera veckor: ”du är så snäll..” Jag trodde jag skulle smälta där på plats!

Alla behöver lite TLC – Time, Love & Care 😀

Annons