Jag var sjukskriven under tre år utan att få någon mer hjälp än psykofarmaka att knapra i mig varje dag. Jag bad om samtalskontakt på psyk och fick avslag, jag bad om en utredning för att få en diagnos och fick avslag. Under dessa tre sjukskrivna år var det rött styre i landet, och det var inte viktigt för ”de som bestämde” att jag mådde bra. De röda tycktes tycka att det var bättre att få det att SE UT som att de brydde sig genom att sjukskriva mig med någon sorts skitsnack som ”stackars liten är ju sjuuuuk…”. Dessutom ska tilläggas att jag inte hade rätt till någon form av ‘inkomst’. Jag fick vare sig hjälp från Försäkringskassan eller Socialmyndigheten, så min dåvarande sambo fick försörja mig. När det så äntligen blev alliansens tur att kliva in i riksdagen så fick jag hjälp. JAG fick hjälp att må bra, istället för att beslutsfattarna skulle framstå som ‘omhändertagande’ med sin björntjänst. Sjukskrivning utan utredning, utan samtalsterapi, utan inkomst. Under alliansens år har jag fått en utredning på psyk med resultatet att jag har diagnoserats med ADD. Det var allt! Jag är inte sjuk!! Jag har en medfödd neuropsykiatrisk utmaning som ställer till det för mig, men jag är INTE sjuk! Jag kan jobba, skatta, försörja mig själv nu när jag får hjälp. Jag är ingen stackare som vill ha sossarnas så kallade omsorg. Jag vill ha alliansens knuff i ryggen! Den knuffen har nu sedan ett drygt halvår puttat in mig i arbetsträning som är helt anpassad för mig, den har get mig självkänslan tillbaka. Jag kommer upp på morgonen, jag har kollegor, jag har energi, jag känner mig delaktig. Vi måste ha en regering som ger oss långtidssjukskrivna chansen att komma tillbaka! INTE en regering som daddar med oss och tror sig kunna se varma och omhändertagande ut genom att sjukskriva oss och sen glömma oss, hur mycket vi än ber om hjälp. Det handlar inte om att sätta dit fuskarna (de som sjukskriver sig för att de hellre vill åka och fiska…), utan det handlar om alla oss som sågs som utklassade. Som inte tycktes vara nödvändiga eller ens berättigade till att vara en del av det svenska samhället. Nu har jag arbetsträning, och den ska om några månader gå över i projektanställning via kommunen (Mjölby Kommun i Östergörland). Jag kan GE MIG FÄN på att om det blir en röd-grön regering så skiter sig alltihop för mig. Då kommer säkerligen alla planer jag har, och som kommunen, psyk och andra har för mig, gå i kras. Men jag hoppas INNERLIGT att vi alla ger alliansen chansen att fortsätta städa upp efter sossarnas daltande! Långtidssjukskrivning är inte en lösning för alla – istället måste alla bli sedda, utredda och få en personlig plan för sig egna utveckling!

Av: Anna Strömberg torsdag 13 maj 2010 23:03

Jag är dock inne ‘bakom kulisserna’ desto oftare och svarar på kommentarer och frågor. Jag blir så lycklig för att folk finner styrka och förståelse när de hittar till min blogg. Mest aktivitet har det nog varit kring inlägget ”Vuxen med ADD/ADHD”.

Nu tänkte jag att det kunde vara på tiden att jag uppdaterar mina läsare lite på hur mitt liv och min vardag maler på.

Min arbetsträning

Arbetsträningen på Sveriges Biodlares Riksförbund går toppenbra. Jag trivs jättebra med jobbarkompisarna, vilka består av både kontorsnissar och fabriksarbetare. Det är en härlig, avspänd och naturlig stämning på jobbet och jag är glad att de alla får mig att känna mig delaktig och som en i gänget, istället för någon som bara är på besök. Jag kommer ju ändå vara där bra länge.

Arbetsträningen går ut på att jag ska testa mig för att ‘en gång för alla’ se om jag är kapabel till att arbeta 100%, eller om det blir kanske 75% eller 50%. Det hela går i nära samarbete med Mjölby Kommun och Arbetsförmedlingen.

Till en början (jag började arbetsträna i november 2009) så jobbade jag 12-15 tisdag och torsdag, men sedan en dryg månad jobbar jag nu 9-12 tisdag och torsdag och jag stannar efter det kvar på lunch för att få in bra matrutiner (vilket jag ALDRIG haft…).

Med start denna vecka ska jag lägga på ytterligare en förmiddag, och således jobba 9-12 tisdagar, onsdagar och torsdagar. Det känns bra. Baby steps så jag inte snubblar.

Som mål har vi satt att jag ska komma upp i 20 timmar per vecka, och från och med nu blir det alltså 9 timmar per vecka. Efter en dryg månad ska jag lägga på fredag förmiddag också. Då blir det alltså 12 timmar. Så fortsätter jag så, sakta men säkert tills jag är uppe i halvtid. När jag väl är där så går det hela över till anställning (via kommunen), och jag får då istället lön istället för aktivitetsersättning. Jag har aldrig haft fast lön, utan jag jobbade alltid på timmar under mina hittills verksamma år. Det känns riktigt vuxet att få ”riktig lön”.

Mina medicamenter

Min medicin består nu av 50 mg Ritalin och 150 mg Efexor på morgonen, och 10 mg Ritalin på eftermiddagen vilket jag dock är urkass på att komma ihåg…

Efexor vill både jag och läkaren att jag ska sluta med i sinom tid, men jag har bett om att få vänta med nedtrappningen av den tills jag känner att jag har full koll på min arbetsträning. Detta för att jag vill fokusera på en sak i taget. Om jag kanske skulle bli lite snurrig, svag eller annat av att dra ner på efexor så vill jag inte riskera att det sker under pågående upptrappning av arbetstiden. Då kanske jag blir vimsig och tror att det beror på jobb istället för naturlig avvänjning.

I övrigt

Jaha ja… hur har jag det i övrigt då…? Jo, tack bra, tycker jag nog. I och med att jag jobbar förmiddagar nu så har jag fått en betydligt bättre rutin på mina dagar. Jag har dessutom börjat prenumerera på Östgöta Correspondenten och känner mig betydligt mer delaktig i samhället (eller hur man nu ska uttrycka det). Det är skillnad att läsa tidingen och lyssna på morgonradio kl 7 på morgonen, mot att snubbla ur sängen vid lunch och slöa i soffan. Jag har mer energi nu, och har fått starkare självkänsla. Dessutom har jag utan någon som helst ansträngning eller någon medvetenhet upptäkt att jag gått ner närmare tio kilo sedan jag började med ritalin. Trevlig biverkan det där…

Nåväl. Nu ska jag pyssla. Jag ska sätta fjädrar i ris, och lite annat sånt där påskpyssel.

Fridens!

Jag började jobba i november och har sedan dess jobbat 13-15 tisdagar och torsdagar. Jag har JÄTTESVÅRT för att gå iväg på fika-rast efter bara en och en halv timma. Jag har förr alltid bara jobbat timmar, och då har ju inte fika- och lunch-raster varit något jag kunnat ta under arbetstid. Så när jag jobbar så vill jag JOBBA, inte fika.

Dels är det nog för att jag är van att själv få försöka klämma in fika-raster
som timanställd, men mcket tror jag också beror på mitt gamla vanliga problem; att när jag gör något så gör jag det till 200%. Mina vänliga kollegor tjatar på mig tills jag ger mig och kommer till fikarummet. De säger att ”du ska inte bara komma igång och JOBBA, du ska också vänja dig vid att fungera på en arbetsplats och i det ingår fika-rasterna”. Det har de ju rätt i. Att kunna lära mig jobba under fasta tider, inte skena på, och att låta mig själv varva ner mellan passen.

Sedan jag började jobba igen efter jul- och nyårshelgerna så har det nu bara gått en vecka. Bara EN tisdag, respektive torsdag alltså. Så denna vecka tänkte jag börja jobba lite mer. Jag har ett jättebra gäng omkring mig (på arbetsplatsen, på psyk, på kommunen och på arbetsförmedlingen) och alla säger åt mig att ta det försiktigt och att det är helt upp till mig att avgöra vilka tider som känns bra.

Sånt är svårt….. Jag känner ju förvisso mig själv mycket bättre nu (efter diagnos och terapi) men jag vet inte vad som kan funka bäst. Men idag tänkte jag i alla fall ta tag i det och stanna efter fika-ratsen också. Till klockan 16.

Det låter säkert jätte-slött och fegt för folk som inte känner till ADD, men ni som har denna diagnos känner nog igen sig. Skynda långsamt….

Jag har fått höra från flera andra som har samma, eller liknande diagnos som jag, att de inte klarar av att lägga pussel. Pga koncentreationen antar jag. Många säger att de blir så hysteriskt uppstressade av det. Men för mig är det tvärt om. Hos mig infinner sig ett jätteskönt lugn när jag sätter mig med ett pussel. Jag kan sitta i timmar.

Jag kan dock absolut inte sitta och lägga pussel i tystnad. Jag måste ha på radion. Jag väljer p3, för då är det både musik, humor och diskussioner. Jag kan inte bara ha musik, då blir jag ofta stressad. Jag behöver variationen som radion erbjuder.

Men nu då….? Sista biten lagd…. vad ska jag nu hitta på då?

Här har nu nya året påbörjats med lite sms:ande till vänner och familj, en kopp java och en drös cig.

Inga nyårslöften här inte. Förutom att jag ska fortsätta min resa tillbaka till vuxenlivet (dvs min arbetsträning). Men det är ju inget nyårslöfte, för det hade jag ju bestämt mig för redan långt innan nyåret kom med buller och brak.

Buller och brak var det ja…. JÄVLA FYRVERKERIER! Det borde förbjudas – alternativt ges tillstånd att det får skjutas fyrverkerier ENBART precis vid 00.00 på nyårsnatten av auktoriserad person och under kommunal kontroll. Alltså, EN person anställd av Mjölby Kommun, en i Linköping, en i Norrköping osv. Om det nu MÅSTE vara fyrverkerier.

Att sälja dem till vem f-n som helst över 18 år i vilken affär som helst är helt idiotiskt! Det är ju verkligen INTE bara folk över 18 år som skjuter fyrverkerier och leker med smällare. Att som förälder låta sina barn skjuta fyrverkerier (vare sig de är 5 år eller 17 år) är i mina ögon detsamma som att säga: ”Håll i dessa knivar och spring på isen!”.

Att det ju dessutom inte finns någon som helst kontroll på alkoholintaget hos den som skjuter fyrverkerierna gör det bara ännu värre. Nyår är ju för de flesta förknippat med två saker: champagne och fyrverkerier. För de flesta innebär champagne dessutom annat alkohol, och ännu mer fyrverkerier.

Personligen skiter jag blankt i om någon som skjuter fyrverkerier skjuter handen av sig själv, eller missar riktningen av pjäsen och träffas i ögat. De personerna bryr jag mig lika lite om som de som leker på spåren och bir påkörda eller får dödliga stötar. Är du fullständigt galen så får du skylla dig själv.

Dessutom. Här i Mantorp skjuter folk från sina trädgårdar (i radhus… jättesmart), parkeringarna och ute på vareviga gräsyta. Det stör ju nåt så oerhört för alla andra som bor här, för alla vilda djur och för våra husdjur.

Pga av att andra ska få skjuta fyrverkerier så är närmare fyra veckor i mitt liv helt förstörda. Mina hundar blir skräckslagna. Att behöva droga dem för att de ska klara nyårsnatten utan skräck vore väl en sak. Men det är ju inte bara på nyårsnatten som problemet finns. Fyrverkerierna började här en dryg vecka innan jul och lär nog fortsätta ett par veckor in i januari.

Jag önskar jag kunde vakna idag, 1 januari, och känna att det är över. Att jag och mina hundar kan gå tillbaka till vardagen, men icke. Morgonpromenaden gick bra, men de var vaksamma på minsta ljud. Fram till förmiddagen antar jag att de flesta låg i bakis-skakningar.

Men så skulle vi gå ut igen nu vid 13:30, och precis när jag öppnade dörren var det någon som sköt en pjäs. Min hanhund låste sig, kröp ihop vid mina fötter i dörröppningen och skakade som ett asplöv. Tiken blev stressad och visste inte vart hon skulle vända sig.

Så var även denna dagen förstörd.